Konstnärer och konstverk
Läs mer om de medverkande konstnärerna i utställningarna som gjordes för Lyssna och om verken de skapat.
Konstverk
Untitled Abisko

Läs mer om verket
Untitled Abisko
En film av Sophie Vuković
20:00 min. 16 mm, HD
En spekulativ klimatfiktion som väver ihop en kärlekshistoria med de sorgeprocesser som uppstår när landskap förändras på grund av
klimatförändringar.
I Abiskos unika fjällandskap visar sig de omfattande konsekvenserna snabbare än på många andra platser. Medan den globala medeltemperaturen det senaste århundradet har stigit med en grad, har Abiskos stigit med två. Kan vi omfatta konsekvenserna? Naturens skönhet och de drömska, suggestiva bilderna filmade på 16 mm-film står i stark kontrast till den dystopiska berättelsen, som en hälsning från en av våra möjliga framtider.
Manus, regi, klippning: Sophie Vuković
Foto: Milja Rossi
Ljuddesign: Theodora Flygt
Röst: Linnea Claesson
Medverkande: Keith Larson, Raila Rossi, Susanna Österberg, Julian Österberg
Axis Mundi and the Stomach Without End

Läs mer om verket
Axis Mundi and the Stomach Without End
Jens Evaldsson
3D-animerad film, 6 min
Filmen bygger på fascinationen för scenarier, kedjereaktioner och tankekedjor och illustrerar fragmentariska berättelser om den moderna människans omättlighet.
Genom projektets samforskande möten med ungdomar och forskare föddes tankar om scenarier och händelsekedjor, som vidareutvecklats till konceptuella fragment som legat till grund för filmen.
Konstnär (Idé och animation): Jens Evaldsson
Forskare (Konceptutveckling och berättarröst): Peter Lang
Koncepttext
Koncepttexten har tagits fram för verket av Peter Lang och Jens Evaldsson i dialog.
Kedjereaktioner – tankekedjor
Den mest kända bron över Donau i Budapest är Kedjebron. Kedjebroar har en tendens att börja svänga fram och tillbaka och skapa vibrationer. Det sägs att om en armé marscherar i takt över en kedjebro kan hela konstruktionen kollapsa. Att tänka tankekedjor kan logiskt leda till att tankar upplöses av överdrivna rörelser.
Dominoeffekten
Domino är ett spel med rektangulära svarta träbrickor med vita prickar målade i grupper på vardera kant. Dominoeffekten beskriver hur brickorna står uppställda på högkant i rader. När den första brickan i raden puttas omkull faller alla brickorna i raden en efter en, som i ett konstant flöde. ”Dominoteorin” var en term som användes ofta under Vietnamkriget, när USA beskrev sin militära intervention som nödvändig för att förhindra grannländer från att i likhet med Vietnam bli kommuniststater. Antagandet har aldrig kunnat bevisas, men begreppet beskriver tydligt hur stor betydelse effekten kan få.
Historiens slut
Francis Fukuyama argumenterade för att historien tog slut 1989 i samband med Sovjetunionens fall, när världens två motparter, fastlåsta i ett evigt kallt krig, upphörde att existera. Endast en part återstod. Men så skedde inte, utan historien fortsatte. Man kan hävda att det inte var förrän i samband med kapitalismens kollaps 2008 som historien mötte sin dialektiska jämlike och tog slut i den form vi kände den. Men stora globala trender fortsätter att nå till synes permanenta slutpunkter. Det är trender som slutet för sekularismen, slutet för sanningen, slutet för humanismen, slutet för mänskligheten och slutet för den biologiska mångfalden. Det går att föreställa sig ett obestridbart faktum, nämligen när vårt solsystem upphör att existera. Det blir i sanning historiens slut.
Kulturella artefakter och arketyper
Brädspelet schack utvecklades i Asien för flera tusen år sedan och har spelats allt sedan dess. I nuläget är de skickligaste spelarna datorer. Det onda ögat, en talisman som antas skydda ägaren från onda andar, har sitt ursprung i antikens Grekland och är populärt än i dag. Numera kan det köpas som kylskåpsmagnet. Lertavlor användes för att bevara kilskriftsinskriptioner för över fyra tusen år sedan. I dag är pekplattan en vanlig elektrisk apparat som fyller samma funktion.
Teknologiska spektakel
Paxton, Eiffel, Ferris. Kristallpalatset, London 1851, Eiffeltornet, Paris 1889, Ferris pariserhjul, Chicago 1893. Alla dessa världsutställningar. I tre utställningar avslöjades framtiden. Modulbyggnader i glas, skyhöga torn, hjul från rymdåldern. Om teknologin visade vägen så drevs i stället samhället isär: de med privilegier och de utan. Tänk på alla länder som invaderades, plundrades och skändades för att mätta de snabbväxande, makthungriga i-länderna som dominerade som koloniala överherrar.
Stabila vs instabila system
En pendel ses som en stabil mekanism. Den nuvarande presidenten i världens mäktigaste land kallar sig själv ”ett stabilt geni” men är varken stabil eller ett geni. För att en tvåhjulig cykel inte ska välta måste man antingen använda ett stöd eller trampa framåt eftersom den håller sig upprätt så länge den rullar. Cykeln kan vara både stabil och instabil. Obegränsad data leder till ett instabilt utfall.
Osynliga fiender
Gas, neutronstrålning, kosmisk strålning, ultraviolett strålning, virus, mikrober. Giftgas används på slagfält och tårgas sprejas mot demonstranter. Tjernobyl spydde ut radioaktiva moln över Europa. Himlen öppnar sig för kosmisk strålning; ett tunnare ozonlager utsätter jorden för mer uv-strålning. Smältande glaciärer och arktiska isar frigör uråldriga virus. Samtidigt tränger människan in i tidigare orörda områden vilket minskar den biologiska mångfalden och introducerar allt fler mikrobiella RNA-strängar. När jag gick från sängen till badrummet i mörkret slog jag foten i dörren, för jag såg den inte. Otur är också en osynlig kraft.
Kroppen som övergav magen
– en fabel som inspirerat konstnären.
Människans kropp är en perfekt och underbar sak. Hennes händer är starka och bra på att göra; hennes fötter är starka och kan gå långt; hennes näsa bedömer huruvida något går att äta; hennes öron hör tydligt; hennes ögon hjälper henne att se all världens ting och att studera böcker; hennes hjärna kan tänka goda tankar. Vi kallar således människokroppen för en perfekt sak.
Men en dag grälade de olika delarna av människans kropp med varandra om arbete. Många klagomål riktades mot magen. Händerna och fötterna sa, ”Vi arbetar hela dagen och ändå är vi ingenting. Vet du vem vi arbetar för?” Ögonen sa, ”Vi ser kyckling, fisk, ägg, och mycket ris och te för magen. Magen tar allt och gör inget arbete för det, hon tänker inte ens på det. Och även om hon aldrig gör någonting för oss, arbetar vi alltid för henne.”
Sedan enades de alla om att vägra att arbeta för magen mer. De sa: ”I morgon ska vi berätta för hjärtat och låta henne döma vem som bär skulden.” Nästa dag berättade tungan för hjärnan, och hjärnan sa: ”Jag kommer att träffa domaren ikväll.”
När hjärtat hörde historien sa hon: ”Ja, du har rätt. Om ni alla lägger er ner och vägrar att hjälpa magen; om ni inte ger henne ris eller kött att äta eller te att dricka, då lär hon sig att hon inte kan leva utan er.”
Efter en kort stund ville magen ha mat och sa till händerna: ”Ge mig en bit fisk, lite ris och en kopp te.” Händerna var tysta och sa ingenting. Då sa magen till fötterna: ”Ska ni gå ut? och har Men-Yen gett mig en skål med chop-sueymeen? Jag är hungrig.” Fötterna svarade, ”Nej, vi kommer inte att arbeta mer för dig.’ ’Och de lade sig ner. Magen ropade efter mat, men alla sa: ”Vi bryr oss inte om det; vi kommer inte att arbeta för henne.” Efter en stund märkte ögonen att de inte kunde se bra och i teatersalen bredvid trummade trummorna hårt, men öronen hörde inte. Hjärtdomaren sa: ”Hur är det nu med magen?” Hjärnan svarade: ”Vi arbetar inte för henne och hjälper henne inte mer, och jag tror att hon kommer att dö. Jag är rädd att jag också kommer att dö och att alla andra kommer att dö. Jag tror inte att vi gjorde rätt när vi övergav magen. Tycker du inte att det är bäst att säga åt fötterna att gå ut och hämta lite chop-suey-meen till magen? Om hon får det kan hon hjälpa oss igen. Vi kommer alla att dö utan hennes hjälp.”
Men den okloka domaren sa, ”Låt henne skaffa sin egen mat; låt henne göra sitt eget arbete.”
”Hon kan inte göra det,” sa hjärnan. ”Hon bor på en plats omgärdad av murar, hon kan inte komma ut. Händerna och fötterna har alltid fört hennes mat till henne.”
Domaren sa: ”Har hon talat om det idag?” Och hjärnan svarade: ”Nej.” Så de kom överens om att lämna magen ensam en dag till. Men den kvällen hittades de alla döda tillsammans, ty de kunde inte leva utan varandra.
Denna fabel berättades för den kinesiska kejsaren av den kinesiske generalen, Tsii, för cirka tolvhundra år sedan. Kejsaren hade varit arg på folket i en av sina provinser, och ville skicka denna general med sina soldater för att döda dem. Men generalen vägrade, och för att övertyga kejsaren använde han denna fabel för att illustrera sina invändningar och visa på varje dels betydelse för helheten.
Skog för återhämtning

Läs mer om verket
Skog för återhämtning
En fotoserie av Erik Mikael Gudrunsson, 2020
Erik Mikael Gudrunsson (f 1980) utforskar i sitt konstnärskap det industriella landskap som tagit form under de senaste århundradena i norra Sverige. Han intresserar sig för hur den omfattande landskapsomvandling som skett och som fortfarande pågår i syfte att skapa industriråvara kan åskådliggöras och förstås, men även hur detta påverkar vår relation till naturen i en vidare mening som inte enbart innefattar icke-mänsklig natur utan även oss själva. Hans verk i utställningen är ett tjugotal fotografier som fått namnet ”Skog för återhämtning”.
”På kvällen har jag börjat gå till några skogsområden när där jag bor. Jag vill där röra mig långsamt omkring, stanna upp, sitta ner. Rikta uppmärksamheten mot omgivningen, såsom en gran, en klibbsticka eller ett älgspår. Urskilja förbindelser. Hur skogen har med mig att göra.”
Återhämta. Bringa tillbaka: återhämta krafterna (SAOL)
Skog

Läs mer om verket
Sofia Sundberg (f 1976) arbetar ofta mot en plats och ett socialt sammanhang där verket blir ett verktyg för kommunikation och del i ett möte dem emellan. Sundbergs konstnärliga undersökningar har lett henne att undersöka en rad ämnen inklusive minne, miljö, och klimatförändringar. Hon bygger långsiktiga relationer till platser så som Norra udden, en nationalpark (2018-) och Loggbok i Gruvstadsparken i Kiruna (2011-) En park som tecknar minnet av den yta som staden lämnar.
Konstnären arbetar på plats med unga och forskare på Virserums Konsthall. Där har hon utgått från det fläckade plagget. Ett plagg som är utan värde, som inte går att skänka och oftast inte att återanvända, som trots sin miljöbelastning blir till sopor. Hon har uppmanat lokalbefolknngen att lämna in gamla plagg. Dessa insamlade fläckade kläder blir i detta verk malt till massa och återuppstår som en skulpterad skog.
Verket är en del av utställningen LYSSNA som visas under våren 2021 på Skellefteå konsthall och sedan hösten här på Virserums Konsthall.
Skog
av Sofia Sundberg 2021
Skulpturalt verk av kasserade kläder med fläckar
Materialet i verket kommer från fläckade plagg som är utan värde. Plagg som inte går att skänka bort eller oftast inte kan återanvändas och som trots sin miljöbelastning ofta blir till sopor. En fläck är något som uppstår när något är på fel plats. Maten på din tallrik är inte äcklig men flyttas samma mat till ett plagg blir det till smuts och en fläck som uppfattas som äcklig. Det finns något i fläckar som påminner oss om att vi är djur. Man kan var fläckfri, då är man utan skuld.
Konstnärer
Sophie Vuković

Sophie Vuković (f.1988) är konstnär och filmskapare som studerat socialantropologi, dokumentärfilm och fri konst. Sophie Vuković långfilmsdebuterade 2017 med filmen Shapeshifters som fick stor uppmärksamhet.
Läs mer: Intervju med Sophie om filmen ”Untitled Abisko”
Hur föddes idén till filmen?
Genom funderingar kring klimatsorg. Vilket känns diffust och abstrakt. Jag började då fundera på mer greppbara typer av sorg, någonstans landade det i sorg och saknad efter en person som inte längre finns. Det utvecklades sedan till en kärlekshistoria som är central i filmen. Jag närmade mig större känslor kring klimatförändring och klimatsorg genom en kärlekshistoria. Jag tittade också mycket på science fiction-filmer under en tid, till exempel har Waterworld och Interstellar varit lite av en inspirationskälla.
Varför åkte du till just Abisko?
Jag valde Abisko för att det är en plats i Sverige där man tydligt kan se vissa förändringar som orsakats av klimatuppvärmningen. I Abisko är förändringarna påtagliga, det har redan börjat förändra landskapet. Jag var intresserad av vad som hände med ett landskap och en plats när den förändras så att den inte går att känna igen på samma sätt längre, vilket delvis har börjat subtilt i Abisko. Det kändes också intressant i och med bilden av Abisko som ett ikoniskt landskap som fotograferats otroligt mycket. Platsen har blivit bärande och representativ för bilden av Sverige och vår natur, vårt friluftsliv och vårt Norrland. Det är en konfliktladdad fråga också som kompliceras av Sveriges koloniala historia – vad representerar Abisko, av vilka och för vilka?
Jag hade inte riktigt en relation till platsen innan, jag hade inte rest i den delen av Sverige. Jag försöker vara ödmjuk inför vad jag tror och vad jag inte vet om den delen av Sverige. Det finns så många bilder av vad det är och föreställningar om vad det ska representera. Men det är en annan sak att åka upp dit och prata med människor på plats.
Vem är forskaren i filmeen och hur hittade du honom?
Han är en forskare på “Climate Impact Research Centre”. Jag hade sett ett reportage som han hade varit med i och tyckte han var så bra på att kommunicera, så då kontaktade jag honom med idén att iscensätta ett dokumentärt reportage där kärleksparet åkte till Abisko och där han berättar om klimatförändringarna.Vad tog du med dig ur ”den samforskande processen” i Lyssna-projektet in i din konstnärliga process?
För mig var det intressant att tänka på hur människor försöker bearbeta och hantera stora fenomen som kan kännas långt bort. Den samforskande processen bjöd in till att göra det. Vi fick höra olika personer prata om hur vi ska smälta det faktum att vi lever i ett akut klimathot och om hur vi förenar det med vår vardag.
Varför valde du att filma delvis med analog 16mm-film?
Det iscensatta dokumentära reportaget i filmen är berättarens minne av den här kärleksrelationen, som filmas på 16mm film och det enda kvarstående dokumentationen av att deras relation existerade. Det är också det enda som finns kvar som dokumenterar landskapet Abisko. Det blir då som en artefakt och som ett minne. 16mm filmmaterialets textur tycker jag även lånar sig effektivt till gestaltning av minnen, det känns nostalgiskt, som det förflutna, även fast det är inspelat 2020. Jag tycker att det fungerar som en tidsmarkör i förhållande till resten av filmen som utspelar sig i framtiden.
Jag gillade även tanken av att vi är så hyperdigitala idag, men att vi ändå inte har bättre sätt att förvara film än analogt. Delar av filmen utspelar sig i en framtid efter en naturkatastrof där vatten har förstört väldigt mycket. Det mest hållbara sättet att förvara bilder är fortfarande filmnegativ och inte på digitala hårddiskar som vi främst gör idag. Det finns något roligt i den tanken, att vi i framtiden kanske kommer gå tillbaka till ett mer analogt sätt att leva.
Vad vill du att man tar med sig från din film?
Det är upp till var och en att bestämma, men jag tänker att den här filmen är som en blinkning till andra dystopier i litteratur och film. Som de har gjort för mig hoppas jag att den här filmen skapar rum för oss att bearbeta känslor om vår framtid.
Kanske att det är en film om hur man lever med det som blir kvar.
Jens Evaldsson

Jens Evaldsson (f. 1975) är konstnär med lång erfarenhet av samarbetsprojekt. Han har deltagit i utställningar runt om i världen med verk som ofta handlar om människans beteende och sociala interaktioner. Jens arbetssätt är varierat och brett, ofta inom vad som kallas DIY (Do It Yourself) och makerkulturen.
Läs mer: Intervju med Jens om verket ”Axis Mundi And The Stomach Without End”
För konstnären Jens Evaldsson började idén till hans verk i mötet med ungdomarna. Under samtalen och föreläsningarna satt han och tecknade, genom teckningarna skapades nyckelord som i sin tur utvecklades till mer konceptuella delar av verket i samverkan med f.d. arkitektur professorn Peter Lang. Detta samarbete ledde till den 3D-animerade filmen “Axis Mundi And The Stomach Without End“ där berättarrösten är Peter Langs. Utgångspunkten för filmen var klimatförändringar och framtidsscenarier, filmens berättelser om hur kedjereaktioner och hur saker påverkar varandra leder tankarna till människans agerande. Som både skapat, men har potential att förhindra, klimatförändringarna.
Vill du börja med att berätta lite om hur du gått tillväga för att göra filmen och varför du valt 3D-animation?
Jag är gammal 3D-animatör från början och den 3D animerade filmen är gjord med en teknik som heter “cartoon shading” där stilen blir lik en svartvit teckning med outlines. Jag tecknar mycket och detta är i princip som att göra rörliga teckningar vilket jag tyckte var spännande. Utgångspunkten till filmen var klimatförändringar och det ledde mig till scenarier. Till klimatförändringarna kopplas alltid framtidsscenarier och scenario betyder nästan samma sak som kedjereaktioner. Utifrån kedjereaktioner kom jag fram till Rube Goldberg-maskiner. Rube Goldberg var en serietecknare som verkade på 50-talet i USA. Han gjorde väldigt komplicerade teckningar av maskiner, det kunde vara en papegoja som flyger upp på en cigarr som ramlar ned på ett hjul som börjar rulla och så vidare. Han har själv skrivit “To accomplish with complex means which seemingly could be done simply”. Genom att göra saker överdrivet komplicerade som skulle ha kunnat gjorts enkelt. Jag tänker att 3D-animation passar ganska bra till det eftersom det är en överkomplicerad metod att göra film på.
Hur har samarbetet med Peter Lang sett ut i din konstnärliga process?
När jag hade skrivit stödorden skickade jag dem till Peter Lang och han skickade tillbaka tankar, och så svarade jag. Vi hade som en brevväxling med teorier. Ett exempel på teman var de vi fick från Gilles Deleuze upp, en filosof som skrivit om “bodies without organs” och Peter förklarade att det kan ha att göra med potentialiteter. Varje föremål, eller människa, har en massa olika egenskaper och begränsningar i vad den/det kan göra; jag kan gå omkring, jag kan äta mat, samla på saker eller göra en teckning. Det finns en massa potentialiteter och vissa av dem är nästan omöjliga, men inte helt, och de potentialiteterna skulle man kunna likna vid fria flöden av energi som inte ännu öppnats upp. I alla kroppar finns de här flödena, eller potentiella händelserna, som kanske aldrig blir någonting eller så blir de det i framtiden. När man gjort ett av valen har man inte längre lika många möjligheter eftersom man gått ned i en av korridorerna som var ett av de framtida scenarierna.
Väldigt mycket i filmen handlar om händelsekedjor och tankekedjor som är aktiva, vill du berätta lite mer om det?
Det går att koppla till både Deleuze och Goldberg-maskinerna igen. Men det vi ser är hur en sak påverkar en annan, som påverkar en tredje. Det kan kopplas till klimatförändringarna, att vi kanske omedvetet har skapat en massa maskiner som vi tror är bra och förenklar våra liv, men som snart komplicerar våra liv helt fruktansvärt mycket. Man kan tänka på maskiner som olika system, det skulle kunna liknas vid ett hus, en stad eller en fabrik. De har olika system och olika funktioner och vi tyckte att det kunde vara en bra liknelse för klimatförändringarna och den typen av scenarier vi har framför oss.
Känner du att händelsekedjor också varit viktiga i den samforskande processen mellan ungdomar, forskare och konstnärer när ni möttes?
Ja det liknar ju det konstnärliga sättet att jobba, för mig i alla fall, att en sak leder till en annan. När man ska försöka komma fram till ett konstverk är det ofta ingen rak linje, jag jobbar ju inte med ett fast material utan är idébaserad. Vilket betyder att idén är i centrum och sen får jag se vilket material som passar idén bäst.
Hur tänker du att fabeln ‘Kroppen som övergav magen’ går att koppla till klimatförändringarna?
Det var Peter Lang som bidrog med den kinesiska fabeln och det är ju en berättelse om en stor förening. Jag tycker att den är fin och tydlig. Fabeln handlar om kroppen och hur dess olika organ kan prata och behöver samarbeta för att överleva. Magen kan inte riktigt kan förklara men den skriker efter mat, men de andra organen vill inte jobba mer åt magen vilket slutar illa för alla. Det leder ju tanken till hur vi måste jobba tillsammans för att kunna lindra effekterna av klimatförändringarna men också hur vårt sätt att jobba tillsammans, som skiljer sig från alla andra djur, har orsakat klimatförändringarna. Jag tror ju att klimatförändringarna också är möjliga att lösa, inte utan katastrofer, men jag tror att det är möjligt att vända detta om vi samarbetar. Det finns många tankar som går att koppla till fabeln; att vi måste samarbeta med organismer som är mindre än oss, att vi kanske inte hör eller lyssnar så mycket förrän det är försent och tankar om hur vi konsumerar. Magen blir som en symbol för människans omättlighet att få mer och mer fast vi redan har. Den är ju också något slags centrumpunkt och i filmen har vi symboliserat magen med en spiral. Som när dominobrickorna faller i en spiral i början, då kan man tänka sig en navel i mitten och ett tarmsystem inne i magen och hur denna viktiga del av en kropp styr eller föder alla andra delar.
Har du funderat på vilka tankar du vill att filmen ska väcka hos en betraktare?
Jag tycker att det är viktigt för ett konstverk som detta att hålla en öppning mot oändligheten. Jag tycker också att det är viktigt att sätta ned en del nyckelkoncept som jag själv tänkt ut eller förberett för publiken så att det blir någonting att bjuda på. Det kan bli ett tråkigt konstverk om man berättar precis hur andra skall tänka runt det. Jag har försökt skapa en balans mellan dessa faktorer.. En tanke är till exempel hur vår framfart påverkar oss själva, och hur man skulle kunna byta omättlighet mot måttlighet. Eller om det finns något som att vara nöjd? Kanske att börja tänka på scenarier och åtgärder för varje scenarie. Att inspirera till samarbete och dialog med andra varelser, de som är mindre, gulligare och tystare än oss själva, men även mellan oss människor.
I filmens sista sekvens när berättarrösten tystnad, är det två figurer som står och en som kommer upp ur en sjö, skulle du vilja utveckla den scenen lite?
Filmen pendlar lite, ibland är den väldigt litterär med ett isberg som flyter. Då faller alla de potentiella associationerna man kan få till filmen, och någon kanske tänker att det bara handlar om hur isarna smälter, men till exempel den sista scenen du nämner är mest nöjd med tror jag. Den är helt omärkt, det finns inget ljud till den. Jag tycker det är spännande med filmer, bilder eller animationer som är som drömmar i det att de kan vara väldigt tydliga men man förstår ändå nästan inte någonting. Och jag vet att det är något med den sekvensen, jag känner det och jag vet att det handlar om något ganska tydligt och kanske viktigt, men jag vet inte vad det är.
Sofia Sundberg

Sofia Sundberg föddes (1976) i Hultsfred inte långt från Virserums konsthall. Sundberg arbetar ofta mot en plats och ett socialt sammanhang där verket blir ett verktyg för kommunikation och del i ett möte dem emellan. Sundbergs konstnärliga undersökningar har lett henne att undersöka en rad ämnen inklusive minne, miljö, och klimatförändringar. Hon bygger långsiktiga relationer till platser så som Norra udden, en nationalpark (2018-) och Loggbok i Gruvstadsparken i Kiruna (2011-) En park som tecknar minnet av den yta som staden lämnar.
Läs mer: Intervju med Sofia
Var är du född, var har du bott och var bor/verkar du nu?
Mitt inne i mörka granskogen i den Småländska byn Hultsfred. Sen har jag bott lite här och där Stockholm, Kokkola, Helsingfors, Berlin och Malmö. Nu bor jag där det finns lite av allt. Allvarsmark, ängar, hav, och skog med ekar som har flera hundra år som perspektiv. Jag verkar i den lilla byn Borgehage på Öland
Hur kommer det sig att du blev konstnär?
Jag blev aldrig konstnär. Det var något jag sysslade med så länge jag kan minnas. För mig är konst ett sätt att prata och tänka.
Har du några förebilder eller idoler?
På senare tid har jag sneglat mycket på den Japanska konströrelsen Mono-ha. Det som intresserat mig är deras tankar kring objekt som något som kan laddas och bli aktivt och bli ett subjekt. De tankarna är intressanta i relation till naturens rättigheter rörelsen där man utforska tanken att naturen är ett subjekt med existensberättigande och rättigheter. Om en flod tillskrivs rättigheter hur förändras då vår syn på floden?
Vilken relation har du till klimatfrågan?
Jag har en nära relation till naturen. Där jag bor ser man flera tecken på hur vårt klimat ändras, invasiva arter, minskad biologisk mångfald, vattenbrist osv
Hur är det att som konstnär jobba med andra i research- och skapandeprocessen?
Ingen Konstnär är en ö. Att jobba tillsammans med andra är alltid givande.
Erik Mikael Gudrunsson

Erik Mikael Gudrunsson är född 1980 och bor i Skärsätter, Västernorrland. I sitt konstnärskap utforskar han det industriella landskap som tagit form under de senaste århundradena i norra Sverige. Han intresserar sig för hur den omfattande landskapsomvandling som skett och som fortfarande pågår i syfte att skapa industriråvara kan åskådliggöras och förstås, men även hur detta påverkar vår relation till naturen i en vidare mening som inte enbart innefattar icke-mänsklig natur utan även oss själva. Under de senaste åren har Gudrunsson medverkat i utställningar på bland annat: Moderna museet (2018), Skellefteå konsthall (2017) och Malmö konstmuseum (2016).
Marvels & Catastrophes

Marvels & Catastrophes är en interdisciplinär konstnärsgrupp som bildades 2018 som en motståndshandling, i hopp om att skapa en uppsättning alternativa kreativa strategier för att hantera de ökande katastrofala effekterna av klimatförändringarna. Utgångspunkten var, och förblir, enkel: det finns en mängd otillgänglig vetenskap om mänsklig handlingsfrihet och klimatförändring, som uppenbarligen inte får den typ av brett konsensus som behövs för att sammanföra mänskligheten för en gemensam sak. Marvels & Catastrophes grundades inte bara för att undersöka vetenskapen utan också för att utforska historien och hur generationsberättelser har fungerat för att binda samman befolkningar och deras kulturer. För Lyssna tog de fram en rad nya verk som utforskar hur det är att vara människa mot bakgrund av två stora kriser; klimatkrisen och coronapandemin.
Här kan du du se flera av verkan och läsa om deras tid i Färgfabrikens Open Studio, som den här gången kopplades till Lyssna.
Läs mer
Historien visar att vetenskap och myter alltid har samexisterat. Att övertyga världsbefolkningen att arbeta tillsammans i en sådan stor skala kräver mer än att kommunicera vetenskapen. Vi måste också uppfinna sätt att göda vår fantasi att agera tillsammans. Vår strategi är då att föreställa oss, leka med och utveckla idéer, mönster och koncept som kan lyfta oss ur det svåraste gungflyt.
Tyvärr befinner vi oss nu i det andra året av den globala pandemin av Covid19, något som framstår som det tragiska beviset för hur okontrollerad mänsklig aktivitet som kan slå tillbaka på oss själva. Och ändå fortsätter konspirationsteorier, falsk vetenskap, oreglerat kapital, dålig politik och ett chockerande svagt socialt kontrakt att undergräva kollektivt handlande. Marvels & Catastrophes, som ett arbetskollektiv, hoppas kunna motverka dessa vanligt förekommande myter och vanföreställningar med en mer kritiskt och konstruktiv uppsättning förslag som skulle kunna ge mer positiva effekter. Viruset, en symbol för hur gränserna mot de sista resterna av det vilda har överskridits av mänsklig oaktsamhet, kan också tjäna som ett slags diagram för motstånd.