Marvels & Catastrophes – Interdisciplinär konstnärsgrupp i samarbete med Lyssna och Symbiosis


25 maj 2021 6 juni 2021

Open Studio
Projektrummen, Färgfabriken


Representanter från gruppen Marvels & Catastrophes samarbetar med och ställer ut verk på Skellefteå Konsthall under våren 2021. Hösten 2021 ställer de ut på Virserums Konsthall inom projektet Lyssna. Hösten 2021 är bidragande till utställningen Symbiosis på Färgfabriken.


Marvels & Catastrophes är en interdisciplinär konstnärsgrupp som bildades 2018 som en motståndshandling, i hopp om att skapa en uppsättning alternativa kreativa strategier för att hantera de ökande katastrofala effekterna av klimatförändringarna. Utgångspunkten var, och förblir, enkel: det finns en mängd otillgänglig vetenskap om mänsklig handlingsfrihet och klimatförändring, som uppenbarligen inte får den typ av brett konsensus som behövs för att sammanföra mänskligheten för en gemensam sak. Marvels & Catastrophes grundades inte bara för att undersöka vetenskapen utan också för att utforska historien och hur generationsberättelser har fungerat för att binda samman befolkningar och deras kulturer.

Historien visar att vetenskap och myter alltid har samexisterat. Att övertyga världsbefolkningen att arbeta tillsammans i en sådan stor skala kräver mer än att kommunicera vetenskapen. Vi måste också uppfinna sätt att göda vår fantasi att agera tillsammans. Vår strategi är då att föreställa oss, leka med och utveckla idéer, mönster och koncept som kan lyfta oss ur det svåraste gungflyt.

Tyvärr befinner vi oss nu i det andra året av den globala pandemin av Covid19, något som framstår som det tragiska beviset för hur okontrollerad mänsklig aktivitet som kan slå tillbaka på oss själva. Och ändå fortsätter konspirationsteorier, falsk vetenskap, oreglerat kapital, dålig politik och ett chockerande svagt socialt kontrakt att undergräva kollektivt handlande. Marvels & Catastrophes, som ett arbetskollektiv, hoppas kunna motverka dessa vanligt förekommande myter och vanföreställningar med en mer kritiskt och konstruktiv uppsättning förslag som skulle kunna ge mer positiva effekter. Viruset, en symbol för hur gränserna mot de sista resterna av det vilda har överskridits av mänsklig oaktsamhet, kan också tjäna som ett slags diagram för motstånd.
/Peter Lang, medgrundare av Marvels & Catastrophes

Deltagare och verk

Ana Barata Martins (Lissabon) är bildkonstnär med säte i Stockholm vars praktik är inriktad på essä-filmer, platsspecifika installationer, textiltryck och fältforskning. Hennes arbete influeras och informeras av olika ämnen, så som postkoloniala sociala fenomen, folklore och folklig kunskap liksom herbariet som koncept och som metod för att ompröva berättelser och beteenden som romantiserar naturen.

Cristina Ferreira (Lissabon) bor och arbetar i Poznań, Polen och har en B.A i måleri från fakulteten för konst i Lissabon och M.F.A i måleri av University of Fine Arts i Poznań. Hon arbetar med temat fördrivning och förfrämligande främst genom performance, installationer och deltagandeprojekt, och har uppträtt i både teater- och museisammanhang.

I videoverket Calyx, av Cristina Ferreira  och Ana Barata Martins, utforskas skapandet och bevarandet av ett herbarium visuellt genom språket i tidigare experimentella kollagefilmer. Herbariet som praktik kan vara en kraftfull metod för att ompröva berättelser som romantiserar naturen. Detta verk hyllar de som bearbetar tvångsisolering genom att samla växter och reflektera över hur mycket de kan lära oss människor om motståndskraft.

Filmen Calyx, av Ana Barata Martins och Christina Ferreira, work in progress 2021.

Sofia Larsson är landskapsarkitekt baserad i Stockholm. Genom konstnärliga och konceptuella metoder vidgar hon sin yrkesroll för att utforska hur makt och värden materialiseras i den byggda miljön.

Demolition Desires (2020) av Sofia Larsson dyker ner i rivningens psykologi. Förutom till synes objektiva drivkrafter som bostadsbrist och fastighetsvärde är rivning föremål för mycket personliga preferenser inbäddade i planeringsprocessen. Genom kartor som visar rivningar som genomfördes mellan 1960-talet och idag i Stockholm och Skellefteå, tillsammans med en serie drömlika collage, syftar arbetet till att utforska de olika känslor, idéer och värderingar som motiverar dessa handlingar, samt att visa deras konsekvenser.

Vesna Salamon är en kroatisk konstnär som är baserad i Stockholm och Zagreb, vars arbete överbryggar ämnesområdena miljövetenskap och kulturhistoria. Hon fokuserar också på miljöfrågor genom att peka på riskerna med mänsklig påverkan på naturen. Hennes objekt står i relation till samtida frågor som rör till exempel föroreningar, konsumtion och antropocen och visar både mänsklighetens styrka och bräcklighet.

I Phantom Pain porträtterar Vesna Salamon staden Zagreb och visar dess komplicerade infrastrukturlager och det omgivande samhällets tillstånd, skärvor av det kollektiva som inte blir mer än bara sprickor och ruiner utsatta för kollisioner och naturliga impulser som ligger utanför mänsklig kontroll. 

Vesna Salamon: Phantom Pain (2020), installatioonsfoto. Neon, tegelstenar, fotoprojektion, styrofoam, sand, pigment

Åsa Agerstam är en designer och inredningsarkitekt baserad i Stockholm. Agerstam ser sina verk som objekt med sin egen dramaturgi. Hon arbetar ofta med tankesystem eller grupper av objekt snarare än inom singulariteter och har en pågående kärleksaffär med materialitet.

I verket ”Thank you for any comfort you have to offer” behandlar Åsa Agerstam sin egen erfarenhet av att den egna kroppen är invaderad och i behov av tröst. Under en läkeprocess återkom tankar om skärande och stygn, och ett researcharbete tog sin början. För att hantera tankarna studerade hon anatomiska bilder på hud och tittade på Youtube tutorials där olika suturtekniker demonstrerades. Att göra likadant, sy stygn och knyta knutar blev en hantverksritual och ett sätt att stå ut.

Andres Villarreal är en svensk-colombiansk konstnär, filmskapare och författare som bor och arbetar mellan Stockholm och Berlin. Villarreals praxis utforskar ofta förhållandet mellan representation och produktion av verkligheten, och behandlar frågor som rör tid, berättelse och minne. Hans verk tar form som film, fotografi, installation och text och verkar ofta i gränslandet mellan fakta och fiktion.

Konstverket bygger på kontrasterna som uppstår mellan banaliteten i lugnet på tomma gator och nyhetsrapporterna om den pågående covid-pandemin, men även det plötsliga utbrottet av Black Lives Matter-protester och ockupationer. Dessa kontrasterandne budskap och bilder, i kombination med förbryllade rektioner från familj och vänner utomlands som bevittnat händelserna via media på avstånd, visar på det oroliga förhållandet mellan staden i kris och en fördjupad känsla av melankoli och undergång som en form av upplevd tragedi. Arbetet betonar både vikten av levda subjektiva upplevelser och hårda objektiva fakta.

Andres Villareal har också gjort denna film tillsammans med Peter Lang, grundare av Marvels & Catastrophes-gruppen.

Jérôme Malpel / Iris Lacoudre / Grégoire Deberdt / Antoine Plouzen Morvan, tre arkitekter och en filmskapare som träffas för att utforska arkitekturens berättelser. De bildade ett konstnärligt kollektiv i Paris efter att ha studerat och arbetat i olika länder (Japan, Indien, Brasilien, Argentina, Sverige). Genom att kombinera praxis med arkitektur och dokumentärt filmskapande visar gruppen hur våra liv formar de utrymmen vi lever i.

Detta arbete började som ett forskningsprojekt hemmiljöer i staden Cergy-Pontoise och den lantliga parken Vexin utanför Paris. Intervjuer gjordes med människor som observerade sin omgivning genom fönstren i sina hem. När covid-19-pandemin slog till under våren 2020 tog arbetet en ny vändning. Hur ser vi världen ut från samma statiska punkt när vi är fast i inomhus? Hur blir fönstret bebott? Intervjuerna väcker frågor kring hur man kan reflektera över svåra tider för att hitta alternativa perspektiv inför kommande pandemier och katastrofer. Windows blir också en tidskapsel från ett speciellt, orörligt, ögonblick i våra liv.

Bo Pilo är en inredningsarkitekt baserad i Stockholm. Pilo tog sin magisterexamen i inredningsarkitektur och möbeldesign vid Konstfack i Stockholm 2014. Tillsammans med arkitekten Gerda Persson grundade Pilo arkitektkontoret Persson Pilo Arkitektkontor 2020.

I Tusen miljarder nya träd utforskar Bo Pilo fantastiken i landskapsbilders språk och dess förhållande till hemmets vardagsliv. Genom att dra paralleller mellan åren 2020 och 2021 – en period av upprepad själviakttagelse och en tilltagande förekomst av landskapsbilder i både kulturen och reklamen, med två tondikter från tidigt 1900-tal: Sinfonia Domestica (1903) och den efterföljande Eine Alpensinfonie (1915) av Richard Strauss skapar Bo en visuell och musikalisk tidslinje som beskriver det senaste året men också ett dödläge i krisens bildspråk.

Tusen miljarder nya träd, pågående arbete 2021

Gerda Persson är arkitekt, bor och arbetar i Stockholm. För Marvels and Catastrophes undersöker Persson det gamla industriområdet Lövholmen, en bit mark som berättar en historia om den massiva och ständiga mänskliga aktiviteten att omforma vår miljö.

Gröndalsträdgårdens historiska museum av Gerda Persson är ett tillfälligt museum som berättar historien om en plats under 220 år. Tid och rum är nerskalade och perioden 1800-2021 utspelar sig i modellen mellan 15:e maj och 6:e juni 2021. En dag i modellen motsvarar tio år i verkligheten och en cm i modellen motsvarar 365 cm i verkligheten.

Gröndalsträdgårdens historiska museum av Gerda Persson, 2021

Florence Taché är arkitekt, baserad i Paris. Hennes arbete undersöker möjliga friktioner mellan arkitektur och nutida miljörelaterade osäkerhet. Aktuell forskning undersöker hur skiftande paradigmer och berättelser i vårt förhållande till naturen ifrågasätter hur vi utformar och bor i våra byggda miljöer.

Under lockdown tvingades ett alternativt perspektiv fram som vi som människor nästan helt har tappat ur sikte, det vill säga djurvärlden som bebor de utrymmen som nyligen till synes var ägnade åt endast mänskliga aktiviteter. Hänvisade till att vistas inom hemmets väggar har människor gjort den chockerande upptäckten att vår värld också är djurens värld. När restriktionerna upphör vill vi fortfarande höra fågelsång. Hur får pandemier och andra katastrofer oss att omvärdera förståelsen av oss själva – inte som unika varelser utan som en förening av otaliga medvetanden?

Gustav Karlsson är planeringsarkitekt med bas i Stockholm. Han är grundaren av Scapeous arkitekter, en studio för fysisk planering som utforskar hur rumsliga gränszoner och övergångar upplevs.

Alexander Paulsson är baserad i Malmö, Sverige och undervisar och skriver om politisk ekonomi, miljöpolitik samt om hur vetenskap och teknik skapas och framställs och vilka konsekvenser det får. Paulsson är utbildad inom historia, politik och näringsliv och kombinerar studiet av stadsmiljön, administrativa system och ekologiska processer med historien om ekonomiska och politiska begrepp.

Ivö Beyond – Ön som metod (2020-2021). (Dokument, texter, bildspel, ljud och video) av Alexander Paulsson och Gustav Karlsson är ett projekt som undersöker hur en liten ö omgiven av en liten sjö i Skåne kan ses som en förlorad utopi, med egenskaper som går utöver aktuella idéer och förståelser av hur man designar ”hållbara” livsstilar. Med utgångspunkt i idén om postantropocen ger projektet en eklektisk och geologisk bild av rumsliga transformationer och utforskar på vilka sätt det är möjligt att omkoppla nuvarande planeringsideal som trots deras goda avsikter för oss närmare och närmare katastrof. Projektet försöker inleda en debatt om vad en ö är, både som en levande enhet och som idé, och vilka konsekvenser detta har för att förstå hur rumsliga förändringar är kopplade till den pågående klimatkatastrofen.


Fördjupning

Few of us could have anticipated that an unusually  lethal sickness that once seemed so remote would turn the entire world upside down within a short span of a year. As we would all discover,  the foreboding Corona virus was neither so remote, nor so unusual. It’s impact, nonetheless, has had very everyday consequences. The most familiar things changed in very big ways, if for no other reason that we lost our basic routines, we could not even count on completing the most banal of daily chores. No school, no cinemas or museums, no travel, no escape. We felt trapped, while we were cut off from family and friends. Our lives were coming undone.


As things began to sink in, the shock of Covid-19 turned instead into a kind of dire premonition: the pandemic was not a singular event, but a part of a chain reaction set off by more than a century’s worth of reckless human activities, reaching the kind of hapless crescendo where we find ourselves today.  Climate change is having an unquestionable impact on our lives, and we are literally going from ”out of the frying pan into the fire,” a highly appropriate metaphor if there ever has been one.

By now many consider the changes in our everyday lives to make up this thing we call the ”new normal,” a condition that means we are no longer comfortable in whatever situation we find ourselves. Many populations across the globe have been already deeply impacted by climate change, well before this pandemic, and the massive numbers of refugees, asylum seekers, migrant victims attest to the scale of the global crisis. But in becoming universal, the condition becomes undeniable. The invisibility of the virus, its silent ability to move across borders and territorial confines, is the absolute proof that ”man” is not in charge of his destiny, but rather he is the subject of a much greater force, nature.

So is there the possibility of picking up the pieces and going back to some altered kind of basics? It’s all a matter of how we can imagine ourselves in this kind of future.

Every child knows it is dangerous to venture into the dark forest. Timeless fables and  fairy tales from across the world remind children to be careful. Today’s young kids, who shouldn’t be much different from the Hansels and Gretels of lore, simply don’t have the same opportunities to get lost anymore. There are fewer and fewer truly dark forests left. The great continental woodlands are gradually being cleared away, or are being brought down by fire or tempest,  leaving large swaths of deep forest landscapes unrecognizable. One can only wonder where children can go with their imagination, if there are no uncharted worlds out there anymore. What is it like  to wander aimlessly into the unknown?

“…we will take the children early in the
morning into the forest, where it is
thickest; we will make them a fire, and
we will give each of them a piece of 
bread, then we will go to our work and
leave them alone; they will never find
the way home again, and we shall be
quit of them.”
Grimm Brothers, Hansel and Gretel, 1812.


The coming-of-age message is no longer about the fear of getting lost, but instead it is about the inability to get lost. As humans push past the last natural frontiers they do more than just damage precious ecosystems, they remove vital spaces for our human imagination. Robert Pogue Harrison, a professor at Stanford,  wrote about  forests under threat back in 1992, arguing that forests play an important role in forming the human cultural tradition: ”how many untold memories, ancient fears and dreams, popular traditions, and more recent myths and symbols are going up in the fires of deforestation ?”* 
The old growth forests are living cultural depositories for the whole of humanity, but as they shrink away, where will these bio-archives end up? Will they simply vanish from our collective consciousness? Or it may be that we will not be able to recognize ourselves in these old stories at all, leaving us strangely diminished.

Where would the demons hide in this altered landscape anyway? Would they become invisible, like the Corona virus that is now upon us? We have come to define the pandemic in terms of an ongoing war against a stealthful enemy, but the condition people are now facing is nothing like a war zone. Covid-19 is a global pandemic linked to a particularly insidious collateral effect that is all too human,  the persistent and unrestrained conquest of nature. We as humans should have known better, but then again, that’s the “human” part of human nature. Now we are really feeling the sting, and we are forced to take notice in a big way. 
 
We were not good at connecting the dots, we continued to ignore how serious the human dimension to this crisis would become, how environmental disasters and climate change would push populations to the brink of collapse. Behind these unsettling events are undoubtedly the human transgressions into the remote hinterlands, the extensive destruction of rainforests, wetlands, permafrost and tundra for human exploitation and profit that are bringing our species into every more direct contact with what once was considered wild–the wilderness. 
 
Something happening on a global scale like this should rather have been the stuff of science fiction: like facing annihilation under a brutal alien invasion, or extinction from a colossal meteorite strike.  Burning, mining, damming, dumping and everything else we do to maintain our material culture doesn’t look like a Hollywood spectacle or play like an Ennio Morricone soundtrack. But banal as it seems, our actions and inactions are leading to an unhappy ending all the same. We need to surrender some of our most cherished habits in order to gain back a more sustainable way of life.

It should have been plain to see the planet’s vital signs were rapidly worsening. But somehow most everyone thought we had more time to get our heads around the problem, keep the discussions rolling, or introduce some simple alternative energy schemes. Instead, it appears things have already gone too far. Have we naively crossed the climate Rubicon? The author Ian McEwan sees this debilitating pandemic as a kind of inauspicious prologue: “Covid is our mass tutorial, our dress rehearsal for all the depredations as well as tragedies that the climate emergency could bring.”**

Not unexpectedly, the seriousness of climate change, much like the devastating impact of Coronavirus hasn’t convinced everyone to come together and rally to save the planet. Rather, highly improbable speculations and baseless alarmist ideas are circulating everywhere.  Anything from basic conspiracy theories to doomsday predictions are competing head-to-head on social media with non-flourished straightforward science.  Whatever reasonable voices are out there have to deal with these much louder and loonier perspectives.

We know the planet has been much hotter before, and we have a decent picture of what the planet’s transformations over the eons would have looked like. Peter Brannen, author of The Ends of the World, takes the very long view on climate change. Brannen, looking over millions of years of earth’s history, considers the short spectrum during which humans have been around as a climatically comfortable period: “All of recorded human history—at only a few thousand years, a mere eyeblink in geologic time—has played out in perhaps the most stable climate window of the past 650,000 years. That was then, but this is now, and Brannen sees a radical change: “…humanity’s ongoing chemistry experiment on our planet could push the climate well beyond those slim historical parameters, into a state it hasn’t seen in tens of millions of years, a world for which Homo sapiens did not evolve. *** So, this time around, the planet might again be heating up, but the only caveat is the human species never was subjected to these conditions in the past, and it is unlikely that with these rapid changes taking place now we would be able to adapt to them before it will be already too late.
 
The more our lives have come undone, the more we yearn for the kind of cooperation that could help us make sense of all these uncertain developments. But it’s not enough to consider a fact a universal truth if half your audience remains incredulous. Marvels and Catastrophes is a program that attempts to reconcile rationalism with superstition, science fiction with fantasy, through new kinds of creative and critical processes. The human species has faced crises throughout its evolutionary history and has responded with both intellectual vigor and artistic vision. Pompeii offers us a curious documented precedent:  when the Vesuvius erupted people fled with their families, took their keys with them, brought along their dogs, gathered good luck charms, while a fleet of powerful naval boats came to the rescue. If you think about it, not much about the way we behave has changed in the interim.
 
Marvels and Catastrophes is about critically thinking and critically making a future rich with new possibilities. Under lockdown, walking the pet dog became more significant than ever. We took all sorts of strange protective measures, scoured the markets for miraculous disinfectants, decorated our masks, carried around bottles of hand wash, resorted to bumping our elbows. Meanwhile legions of scientists from within their laboratories laboured to produce an elixir in record time. But we face much greater challenges ahead, climate change is bearing down on us. The more we can stimulate our creative minds, the more we can gain consensus and gather together our strengths. Will it be possible to write an alternative kind of fairy tale with a much better ending? What kind of new adventures await today’s Hansels and Gretels? 



* Forests, the Shadow of Civilisation, Robert Pogue Harrison

** Ian  McEwan on the Pandemic Year:  Good Government  Is  the  Only  Solution, Wall Street Journal, Updated March 19, 2021 https://www.wsj.com/articles/ian-mcewan-on-the-pandemic-year-good-government-is-the-only-solution-11616173369

*** Peter Brennen, The Terrifying Warning Lurking in the Earth’s Ancient Rock Record, The Atlantic, https://www.theatlantic.com/magazine/archive/2021/03/extreme-climate-change-history/617793/ This article was published online on February 3, 2021.


Relaterat

Marvels & Catastrophes höll worskhopen The Lexicon of Marvels and Catastrophes på Färgfabriken 2019.

Samma år bjöds de in till Färgfabrikens Open Studio-program med projektet Renewal & Metamorphoses.

2020 blev de inbjudna som deltagare i projektet Lyssna, där de förutom att bidra med sina egna verk till projektet arrangerade de denna Open Studio på Färgfabriken 2021.

Gruppen har även bidragit med tankar till Symbios-projektet.


Med stöd från