Lyssna – Om klimat i gränslandet mellan kunskap och känslor.

Våra upplösta liv

Få av oss skulle ha kunnat förutsäga att en ovanligt dödlig sjukdom som till en början verkade så avlägsen skulle vända upp och ner på hela världen inom det korta loppet av ett år. Som vi alla skulle upptäcka var coronaviruset varken så avlägset eller

så ovanligt. Virusets inverkan har fått stora konsekvenser för vår vardag. Det som var oss mest bekant har förändrats totalt, helt enkelt för att vi förlorade våra dagliga rutiner och inte längre kunde räkna med att uträtta ens våra mest banala vardagliga ärenden. Ingen skola, inga bio- eller museibesök, inget resande, ingen möjlighet att fly. Vi kände oss instängda alltmedan vi var bortkopplade från familj och vänner. Våra liv var i upplösningstillstånd.

När coronautbrottet blev ett faktum förvandlades den inledande chocken till en slags ödesdiger föraning: pandemin var inte en isolerad händelse utan del av en kedjereaktion som hade startats av mer än ett sekel av hänsynslös mänsklig aktivitet och som nu nådde ett olyckligt crescendo. Klimatförändringarna har en obestridlig effekt på våra liv och vi är bokstavligen på väg ”ur askan i elden”, en mycket passande metafor för nuläget.

I dagsläget är det många som ser på förändringarna i vardagen som ”det nya normala”, vilket innebär att vi egentligen inte är bekväma i vår vardag, oavsett vad det är för situation det handlar om. Många befolkningar runtom i världen har varit djupt påverkade av klimatförändringar redan långt innan pandemin och antalet flyktingar, asylsökande och migrantoffer vittnar om den globala krisens omfattning. När tillståndet blir universellt blir det också obestridligt. Virusets osynlighet och dess förmåga att ljudlöst röra sig över gränser och territorier är ett påtagligt bevis på att människan inte har kontroll över sitt öde, utan att hon snarare är föremål för en betydligt större makt, nämligen naturen.

Är det möjligt att samla ihop skärvorna och återgå till grunden, trots att den är förändrad? Allt detta beror på om vi kan tänka oss att leva i en förändrad framtid.

Alla barn vet att det är farligt att ge sig in i en mörk skog. Tidlösa sagor och berättelser från hela världen påminner barn om att vara försiktiga. Dagens barn, som egentligen inte borde vara mycket annorlunda än sagans Hans och Greta har helt enkelt inte samma förutsättningar att gå vilse längre. Det finns färre och färre riktigt mörka skogar kvar.

De stora kontinentala skogarna skövlas gradvis eller förstörs av bränder och oväder som lämnar stora skogsområden oigenkännliga. Man undrar vad barn fantiserar om när det inte finns några outforskade världar kvar där ute. Hur är det att gå planlöst ut i det okända?

Budskapet om att växa och bli vuxen handlar inte längre om rädslan att gå vilse, utan istället om oförmågan att gå vilse. När människan tänjer på naturens sista naturliga gränser gör hon mer än att bara förstöra värdefulla ekosystem, hon tar också bort platser som är vitala för den mänskliga fantasin. Robert Pogue Harrison, professor vid Standford University, skrev om hotade skogar 1992 och menar att skogar spelar en viktig roll i utformandet av människans kulturella traditioner: ”Hur många outsagda minnen, urgamla rädslor och drömmar, folktraditioner, samt nyare myter och symboler går upp i rök med skogsavverkningen?”¹

Gammelskogarna är levande kulturella magasin för hela mänskligheten, men vart tar dessa bioarkiv vägen när skogarna avverkas? Kommer de helt enkelt att försvinna från vårt kollektiva medvetande? Kanske kommer vi inte att känna igen oss alls i de gamla historierna, och detta förminska oss på ett egendomligt sätt.

Var ska monstren kunna gömma sig i detta förändrade landskap? Ska de behöva bli osynliga som det virus som just nu drabbar oss? Vi liknar pandemin vid ett pågående krig mot en lömsk fiende, men det tillstånd som vi människor befinner oss i liknar inte alls en krigszon. Covid-19 är en global pandemi som är sammanlänkad med ett försåtligt parallellt fenomen som är mycket mänskligt, nämligen den ständiga och ohämmade exploateringen av naturen. Som människor borde vi ha vetat bättre, men det är ju just detta som är det ”mänskliga” i människans natur.

Vi såg inte sambanden, vi fortsatte att ignorera hur allvarligt människor skulle kunna komma att drabbas i en förestående kris, hur miljökatastrofer och klimatförändringar skulle föra befolkningar till randen av kollaps. Bakom dessa destabiliserande händelser ligger säkerligen också människans övertramp i avlägsna inlandsregioner, som den stora förstörelsen av regnskogar, våtmarker, permafrost och tundra – allt för exploatering och vinstintressen, som för vår art alltmer i direkt kontakt med det som en gång betraktades som vilt, nämligen med vildmarken.

När saker händer på en global skala känns det som science fiction, som att människan står inför att utrotas av utomjordingar eller att utplånas av ett gigantiskt meteornedslag. Men förbränning, gruvdrift, dammbyggen, dumpning och allt annat vi gör för att upprätthålla vår materiella kultur ser inte ut som en Hollywoodproduktion och klingar inte som ett Ennio Morricone-soundtrack. Hur banalt det än verkar leder vårt handlande och vår passivitet trots allt mot ett olyckligt slut. Vi måste ge upp vissa av våra mest älskade vanor för att vinna tillbaka ett mer hållbart sätt att leva på.

Det borde ha varit självklart att planetens vitala parametrar höll på att förvärras hastigt. Men på något plan trodde nästan alla att vi hade mer tid att förstå problemen, att fortsätta diskutera eller introducera enkla, alternativa energiprogram. Istället verkar det som om det har gått för långt. Har vi aningslöst korsat klimatets Rubicon? Författaren Ian McEwan ser denna försvagande pandemi som en illavarslande prolog: ”Covid är vår masslektion, vårt genrep inför alla de plundringar och tragedier som klimatnödläget kan komma att medföra.”².

Klimatförändringens allvar, precis som coronavirusets förödande konsekvenser, har inte alls övertygat alla om att samlas för att rädda planeten, något som inte var helt oväntat. Istället ser vi osannolika spekulationer och alarmistiska idéer utan grund cirkulera överallt. På sociala medier konkurrerar alltifrån konspirationsteorier till domedagsprofetior med vetenskapliga fakta. De rimliga röster som finns där ute måste hantera dessa betydligt mer högljudda och snedvridna perspektiv.

Vi vet att planeten tidigare har varit mycket varmare och vi har en tydlig bild av hur planetens förvandling över eonerna ska ha sett ut. Peter Brannen, författare till boken The Ends of the World, ser på klimatförändringar ur ett långsiktigt perspektiv. Brannen granskar miljontals år av världshistorien och räknar den korta period som människan har funnits som en klimatmässigt bekväm period: “Hela människans historia – som bara sträcker sig över några tusen år, blott en blinkning med ögat i geologisk tid – har ägt rum under vad som kan räknas som den mest stabila klimatperioden på 650 000 år.” Det var då, men nu ser Brannen en radikal förändring: “… mänsklighetens pågående kemiska experiment på vår planet skulle kunna föra klimatet långt bortom dessa smala historiska parametrar till ett läge den inte sett på tiotals miljoner år, till en värld som inte är menad för Homo sapiens.” (Översättarens tolkning). Denna gång håller kanske planeten på att värmas upp igen, men eftersom människan aldrig har utsatts för dessa förhållanden förut är det osannolikt att vi ska kunna anpassa oss i tid till de snabba förändringar som pågår just nu.³

Ju mer våra liv har blivit upplösta, desto mer längtar vi efter att samarbeta för att kunna förstå oss på dessa osäkra utvecklingar. Men det räcker inte att säga att fakta är sanning när halva publiken är skeptisk. Marvels and Catastrophes är ett program som avser att förena rationalism med vidskeplighet och science fiction med fantasi genom nya typer av kreativa och kritiska processer. Människan har ställts inför flera kriser under den evolutionära historiens gång och har reagerat på dem både med intellektuell vigör och med konstnärliga visioner. Pompeji erbjuder en egendomlig dokumenterad precedens: när Vesuvius fick ett utbrott flydde människor med sina familjer, tog med sig sina nycklar och sina hundar och samlade in lyckobringande föremål medan en mäktig flotta kom till undsättning. Vid närmare eftertanke har saker och ting egentligen inte förändrats så mycket.

Marvels and Catastrophes handlar om att tänka kritiskt och skapa en framtid fylld med nya möjligheter. Under tiden vi levde i lockdown blev en promenad med hunden viktigare än någonsin. Vi vidtog alla möjliga underliga skyddsåtgärder, vi letade efter mirakulösa desinfektionsmedel, dekorerade våra ansiktsmasker, bar runt flaskor med handtvätt och började att hälsa med armbågarna. Under tiden arbetade hundratals forskare i sina labb med att producera ett elixir på rekordtid. Men vi står inför mycket större utmaningar framöver. Klimatförändringarna kommer närmre och närmre. Ju mer vi lyckas att stimulera våra kreativa sinnen desto mer kan vi nå samförstånd och samla våra styrkor. Kommer det att vara möjligt att skriva en alternativ saga med ett mycket bättre slut? Vilka nya äventyr väntar dagens Hans och Greta?

/Peter Lang, Rom, Italien

1. Forests, the Shadow of Civilisation, Robert Pogue Harrison. Översättarens tolkning

2. McEwan, Ian, ”Ian McEwan on the Pandemic Year: Good Government is the Only Solution”, Wall Street Journa, 2021, https://www.wsj.com/articles/ian-mcewan-on-the-pandemic-year-goodgovernment-is-the-only-solution-11616173369

3. Brennen, Peter, ”The Terrifying Warning Lurking in the Earth’s Ancient Rock Record”, The Atlantic, https://www.theatlantic.com/magazine/ archive/2021/03/extreme-climate-change-history/617793/, Artikeln publicerades online 3 februari 2021.

Peter Lang, artist, curator och författare från New York, stationerad i Rom. Han är grundare till Marvels and Catastrophes, en forskningsbaserad plattform som undersöker ”the culture of disaster”. Våren 2022 är han curator för Dante´s Gaze, en multimediautställning med stöd av Istituto Centrale per il Catalogo et la Documentazione (ICCD), grundat av Societá Dante 2021.