Lövholmens röster – En plats som alstrar kreativitet

Manifestation Lövholmen

Dessa är några av de drygt 50 konstnärer och kulturutövare som deltar i Manifestation Lövholmen. I Manifestation Lövholmen sätter vi ljus på Lövholmen som en unik kulturell nod i Stockholm – en plats som alstrar kreativitet och bär på en rik historia.

Med stöd från Stockholms stad, Region Stockholm och Kulturrådet.

Beata Boucht, Illustratör och grafisk formgivare

“Lövholmen är en fristad där många kreatörer från olika genrer möts, där vi får verka och arbeta utan att ruinera oss.” Detta menar Beata Boucht, illustratör och grafisk formgivare, som haft ateljé på Lövholmen sedan hösten 2009. Här har hon genomfört samarbeten med artister som Silvana Imam och Jenny Wilson, och arbetat med uppdrag från bland annat Dagens Nyheter, Uppsala stadsteater och modejätten Fendi. Enligt Beata Boucht har ateljén i Lövholmen betytt mycket i form av samarbeten med andra på Färgkontoret plan 4, i övriga Beckershuset och med Färgfabriken – men främst har ateljén varit viktig som ett rum där hon fått tid att tänka och jobba ostört: “Jag upplever att själva platsen är en källa till kreativitet.”

Det unika med Lövholmen är enligt Beata Boucht dels platsens spår av industrihistoria, men också den perfekta närheten till både stad och natur, placerad som den är mellan Trekanten och Liljeholmsviken: “Det är tillräckligt nära för att en lätt ska kunna ta sig dit, men det ligger inte mitt i stan med all medföljande distraktion och prissättning.” I en stad på ständig jakt efter attraktiv mark för exploatering, där kulturutövare som regel blir satta på undantag, är Lövholmen enligt henne ett välkommet undantag: “Det finns en föreställning om att konstnärer och kulturutövare kan placeras lite varstans där det blir något space över och att kommersiella krafter är det enda som ska styra en stadsbild. Lövholmen har varit ett motgift för det.”

Varför är det då viktigt med platser som Lövholmen, som möjliggör för skapande och utbyte av konst och kultur? Enligt Beata Boucht är kultur en oumbärlig del av demokratin: “Kulturens roll är både att belysa missförhållanden i samhället och att skapa en fristad från vardagen.” Enligt henne har det historiskt sett gång på gång visat sig att kultur har en kraft att förena och spira även i de mest horribla miljöer och under fruktlösa förutsättningar. Men för att det ska vara hållbart krävs politiska beslut: “För att kulturarbetare och konstnärer ska ha en reell chans krävs områden som Lövholmen och politiker som prioriterar rätt.”

Åsa Cederqvist, konstnär

Video, installation, performance och skulptur. Konstnären och regissören Åsa Cederqvist, med en bakgrund inom reklamfilm och musikvideor, har under de senaste tjugo åren utvecklat sitt personliga bildspråk inom en mångfald av uttrycksformer. I hennes ateljé på Lövholmen finns vid sidan av hennes filmkamera även tyg, glas, rep och funna objekt med vilka hon arbetar fram sina storskaliga skulpturer. Lövholmen är enligt henne ett gränssnitt av, och knutpunkt för, många olika behov:
“Lövholmen är en produktionsplats inte bara för oss i ateljéerna, utan även för Cementa och alla som arbetar med omformandet av denna stadsdel. Samtidigt är det tydligt att här finns starka minnen av vår industrihistoria.”
Åsa Cederqvist flyttade in i sin ateljé redan 2009 då ateljéföreningen Plan 4 startade. Hon berättar att åren på Lövholmen har betytt väldigt mycket för hennes konstnärskap:
“Arbetet som bildkonstnär är ofta ensamt, och alternativet är att sitta i en egen lokal utan kollegor, långt ut i förorten, eller i en källare eller i ett hus på landet. Här på Lövholmen får jag både sällskap, kunskapsutbyte, dialog och uppmärksamhet. Det är fantastiskt att ha så många fina kollegor nära till hands.”

Hon poängterar hur värdefullt det är att kunna dela på saker såsom lokaler och utrustning i ateljéhuset, men också hur bra det är att huset ligger på en plats som inte känns hotfull på kvälls- eller nattetid:
“Om det hade legat helt off i ett nedsläckt industriområde hade jag tvekat att använda det under dygnets alla timmar. Här kan jag det, och känner att det alltid är någon annan som finns i huset.”

Som vanligt har Åsa Cederqvist många projekt igång samtidigt. Sedan några månader tillbaka arbetar hon parallellt i sin egen ateljé och i Färgfabrikens Open Studio. På Färgfabriken studerar hon förändringsprocesser – både i metabolisk kroppslig bemärkelse såväl som i ett betraktande av en plats i stor samhällelig förändring:
“Jag tycker det är intressant med kroppens metabolism kontra samhällets utveckling och de ramverk vi förutsätts leva inom.”

Samtidigt utvecklar hon ett ljudverk för Stockholm konst. Verket skall visas som en installation den 12-13 september i Vinterviken. Dessutom arbetar hon bland annat med ett utsmyckningsuppdrag för Uppsala kommun samt med verk till några utställningar som skall öppna i höst.

Just förändringsprocesser och hur saker blir till är något som Åsa Cederqvist intresserar sig särskilt för i sitt konstnärskap. Men även för våra begär, drifter och instinkter: “Jag är superintresserad av hur leken och sårbarheten är våra mäktigaste instrument i tillblivelsen.”

För Åsa Cederqvist är konstens och kulturens roll i samhället enorm. Hon betonar hur människan i alla tider har haft behov av att uttrycka sig, och det inte bara genom ord och kroppsligt arbete, utan även genom poesi, hantverk och rörelse: “Människan ÄR konst och kultur och när vi undertrycker det blir det fel någon annanstans.”

Fotograf Ari Luostarinen och Kolsyrefabriken

Kolsyrefabriken från 1896 var i drift till fram till 1988 och är den enda kolsyrefabriken i hela landet som blivit bevarad. Fabrikens cylindriska ståltorn, som bryter av mot horisonten, fortsätter än idag att vara ett viktigt landmärke invid Liljeholmsviken. Medan staden runt omkring växer och förändras har de välkända ståltornen utgjort en orienteringspunkt i över etthundratjugo år. Efter ett decennium av glömska och förfall flyttade konstnärer in i fabrikslokalerna. Arbetet i ateljéerna pågick fram tills att lokalerna dömdes ut i slutet av 00-talet. I dag arbetar konstnärer också i andra byggnader på Lövholmen, bland annat Beckers tidigare kontor.

Under flera år återkom fotografen Ari Luostarinen till den nedlagda kolsyrefabriken från 1896 på Lövholmen, för att dokumentera spåren av liv i de till synes övergivna lokalerna. Trots att arbetarna gått hem och tagit sina stämpelkort med sig fanns en atmosfär kvar i byggnaden. I de gapande tomma rummen anades röster och rörelser från människor som passerat under de nästan hundra år som fabriken varit i drift. Men kolsyrefabrikens stängning  innebar inte att lokalen stod tom. Vid varje återbesök fann Ari Luostarinen nya spår av människor och djur. I rummens tomhet fann han spår av tiden som passerade.

Elisabet Ericson, Illustratör, konstnär & barnboksförfattare

”Att ha en arbetsplats som man trivs på är ju A och O. Jag går hit till mitt arbetsrum i Färgkontorethuset varje vardag och jobbar med bilderboksbilder. Rummet delar jag med Patriez, Helena, Inga och Maja (konstellationen just nu). Det är ljust, mysigt och vi har en bra stämning. Hyran är okej och jag har utsikt mot Reimersholme och Lilla Essingen och huset som de just nu river. I det gemensamma köket har jag träffat många trevliga konst- och kulturkollegor som jag numera jobbar med, och jag har också vänner som sitter på andra våningsplan här i huset. På sommaren äter vi ofta lunch vid sjön Trekanten eller på bryggorna vid båtklubben i Gröndal. När det är varmt kan vi också bada där.”

Minna Palmqvist, Konstnär & modedesigner

”Utan mina 9 år på Plan Fyra på Färgkontoret vet jag inte vem jag varit idag, och jag hade aldrig flyttat om det inte varit för utrymmesbrist. Flödet av kreativa människor ledde till oväntade samarbeten, kontakter, utvecklande diskussioner vid lunchbordet, men främst många djupa vänskapsrelationer. För mig var det livsviktigt att känna att jag hade kollegor; trots att vi arbetade inom olika fält delade vi så mycket erfarenheter och orosmoment. Och så hade jag världens vackraste utsikt över vattnet med magiska solnedgångar. Den kommer jag aldrig komma över.”

Emilia Ilke, Konstnär

”Att ens ha råd att ha en ateljé är fantastiskt och gör att jag kan ta mig själv och mitt yrkesval på allvar. Jag kan faktiskt leva och arbeta som konstnär. Att ateljén ligger centralt och nära hemmet underlättar livspusslet med två små barn hemma när jag slipper lägga halva dagen på pendling. Läget gör också att jag kan ta emot många besökare, konstköpare och samarbetspartners på plats i ateljén vilket är mycket uppskattat.”

Dina Isæus-Berlin, Målare

Dina har arbetat på Lövholmen sedan sommaren 2017.
Vilka teman undersöker du i ditt konstnärskap? ”Min själva grundfråga handlar om när något blir ett verk från att inte ha varit det stunden innan, liksom hur den tillblivelsen påverkas av ganska precisa omständigheter och tillstånd. Måleriet, som är mitt medium, är givetvis också centralt. Det fungerar som en inspelning av det som skett i ateljén. Men måleriet har också en språklighet där gester, ytor och referenser kan stå i konflikt, harmoniera eller tillsammans betyda något som de inte kunde berätta var för sig.”

Vad har Lövholmen betytt för ditt konstnärskap?
”När jag precis hade tagit min kandidat från Konstfack fick jag en ateljé i Färgkontorshuset. Jag hade turen att få ta över den efter en lärare. Den här ateljén, som var otroligt billig, möjliggjorde att jag i stort sett sömlöst kunde fortsätta att arbeta och utveckla min praktik utanför institutionen. Det har varit en väldigt viktig plats för mig.”

Vad är unikt med just Lövholmen?
”Lövholmen är som ett lufthål i Stockholm, en plats som ligger ganska centralt och vid vattnet men som ännu inte täppts till av marknadskrafter. Här finns det fortfarande icke-ytor som inte är exploaterade, liksom möjligheter för konstnärer att hitta billiga lokaler, även om det är något som håller på att försvinna. Det bästa med att arbeta på Lövholmen är att det finns massor med andra konstnärer här. Det kan ibland vara ett ensamt yrke, framför allt för konstnärer som jag, som står och gnetar på själv i ateljén – men här har jag haft en känsla av att
tillhöra ett community. Lövholmen känns som en av de få ställena i Stockholm där
det fortfarande är ett kluster av arbetande konstnärer. Det är värdefullt.

Isak Sundström, Konstnär och musiker

“Jag träffar inte särskilt många människor, men tycker väldigt mycket om känslan av att så många människor gör saker i huset, det skapar en slags vacker kollektiv energi.” Detta säger Isak Sundström, musiker och konstnär, som arbetat på Lövholmen fram och tillbaka under 8 år. I hans ateljé syns tydliga spår av hans senaste stora intresse – läder och skinnsoffor. Men han fokuserar inte på ett håll utan har gärna flera olika projekt igång samtidigt – bland annat ett musikprojekt tillsammans med Cecilia Edefalk och en utställning inspirerad av en medeltida anarkistisk mystisk rörelse som oppositionerande sig mot i princip allt: “Medeltiden och tiden vi lever i nu känns ju inte helt olika. Det är fortfarande ensamma galna kungar som startar krig och sådant, och nu verkar ju kanske pestens tid vara tillbaka.”

Sitt eget skapande beskriver Isak Sundström som ganska inkonsekvent och spretigt: “Är trött på idéen om att vara konsekvent i det man gör, allt är ju ett enda kaos ändå. Men ofta kretsar det nog kring hur meningslöst allt är, och att finna något vackert i det.” Ateljén på Lövholmen har haft en stor betydelse för hans konstnärskap och möjlighet att arbeta: “Tycker hela huset har ett slags speciellt lugn över sig, så jag har haft väldigt bra arbetsro här.”

Det bästa med ateljéhuset är enligt Isak Sundström att få gå dit och höra datarösten som säger ”Välkommen in” när dörren öppnas: “Då säger jag alltid ‘tack’. Det är nån slags känsla av att gå in i en egendomlig fabrik där ingen vet vad som pågår riktigt, utan mer denna känsla och kraft av att någonting ständigt bara pågår.” Vad är då konstens och kulturens roll i samhället enligt honom? “Verklighetsflykt … samt att sabotera … och göra hål i verkligheten.”

Joachim Granit, Konstnärlig ledare, Färgfabriken

”Lövholmen har under de senaste årtionden varit ett viktigt kulturellt kluster. Inom den närmaste tiden står området inför stora förändringar; det kommer rivas och byggas nytt och många av våra grannar kommer behöva flytta. Färgfabriken vill genom Manifestation Lövholmen visa på vikten av att ta till vara på och vårda den kreativa kraft som föds på den här platsen. Stockholm behöver en unik miljö där kulturen lever i symbios med ett industriellt arv, den omgivande staden och sina framtida invånare.”

”Innan det är försent vill vi manifestera behovet av att inte tappa bort mindre verksamheter och kulturella näringar i planeringen. Dessa är viktiga ingredienser i alla städer.”