Intervju med Sophie Vucoviç om filmen ”Untitled Abisko”
Under våren 2020 deltog Sophie Vuković en gemensam läroprocess tillsamman med en grupp ungdomar, konstnärer och forskare i projektet Lyssna, där vi undersöker hur vi emotionellt upplever och kommunicerar klimatförändringar. Med utgångspunkt i dessa diskussioner skapade Sophie filmen ”Untitled Abisko”, en spekulativ klimatfiktion som väver ihop en kärlekshistoria med de sorgeprocesser som uppstår när landskap förändras på grund av klimatförändringar.
I Abiskos unika fjällandskap visar sig de omfattande konsekvenserna snabbare än på många andra platser. Medan den globala medeltemperaturen det senaste århundradet har stigit med en grad, har Abiskos stigit med två. Kan vi omfatta konsekvenserna? Naturens skönhet och de drömska, suggestiva bilderna filmade på 16 mm-film står i stark kontrast till den dystopiska berättelsen, som en hälsning från en av våra möjliga framtider.
Hur föddes idén till filmen?
Genom funderingar kring klimatsorg. Vilket känns diffust och abstrakt. Jag började då fundera på mer greppbara typer av sorg, någonstans landade det i sorg och saknad efter en person som inte längre finns. Det utvecklades sedan till en kärlekshistoria som är central i filmen. Jag närmade mig större känslor kring klimatförändring och klimatsorg genom en kärlekshistoria. Jag tittade också mycket på science fiction-filmer under en tid, till exempel har Waterworld och Interstellar varit lite av en inspirationskälla.
Varför åkte du till just Abisko?
Jag valde Abisko för att det är en plats i Sverige där man tydligt kan se vissa förändringar som orsakats av klimatuppvärmningen. I Abisko är förändringarna påtagliga, det har redan börjat förändra landskapet. Jag var intresserad av vad som hände med ett landskap och en plats när den förändras så att den inte går att känna igen på samma sätt längre, vilket delvis har börjat subtilt i Abisko. Det kändes också intressant i och med bilden av Abisko som ett ikoniskt landskap som fotograferats otroligt mycket. Platsen har blivit bärande och representativ för bilden av Sverige och vår natur, vårt friluftsliv och vårt Norrland. Det är en konfliktladdad fråga också som kompliceras av Sveriges koloniala historia – vad representerar Abisko, av vilka och för vilka?
Jag hade inte riktigt en relation till platsen innan, jag hade inte rest i den delen av Sverige. Jag försöker vara ödmjuk inför vad jag tror och vad jag inte vet om den delen av Sverige. Det finns så många bilder av vad det är och föreställningar om vad det ska representera. Men det är en annan sak att åka upp dit och prata med människor på plats.
Sophie Vuković med filmaren Milja Rossi.
Vem är forskaren i filmen?
Han är en forskare på “Climate Impact Research Centre”. Jag hade sett ett reportage som han hade varit med i och tyckte han var så bra på att kommunicera, så då kontaktade jag honom med idén att iscensätta ett dokumentärt reportage där kärleksparet åkte till Abisko och där han berättar om klimatförändringarna.
Vad tog du med dig ur ”den samforskande processen” i Lyssna-projektet in i din konstnärliga process?
För mig var det intressant att tänka på hur människor försöker bearbeta och hantera stora fenomen som kan kännas långt bort. Den samforskande processen bjöd in till att göra det. Vi fick höra olika personer prata om hur vi ska smälta det faktum att vi lever i ett akut klimathot och om hur vi förenar det med vår vardag.
Varför valde du att filma delvis med analog 16mm-film?
Det iscensatta dokumentära reportaget i filmen är berättarens minne av den här kärleksrelationen, som filmas på 16mm film och det enda kvarstående dokumentationen av att deras relation existerade. Det är också det enda som finns kvar som dokumenterar landskapet Abisko. Det blir då som en artefakt och som ett minne. 16mm filmmaterialets textur tycker jag även lånar sig effektivt till gestaltning av minnen, det känns nostalgiskt, som det förflutna, även fast det är inspelat 2020. Jag tycker att det fungerar som en tidsmarkör i förhållande till resten av filmen som utspelar sig i framtiden.
Jag gillade även tanken av att vi är så hyperdigitala idag, men att vi ändå inte har bättre sätt att förvara film än analogt. Delar av filmen utspelar sig i en framtid efter en naturkatastrof där vatten har förstört väldigt mycket. Det mest hållbara sättet att förvara bilder är fortfarande filmnegativ och inte på digitala hårddiskar som vi främst gör idag. Det finns något roligt i den tanken, att vi i framtiden kanske kommer gå tillbaka till ett mer analogt sätt att leva.
Vad vill du att man tar med sig från din film?
Det är upp till var och en att bestämma, men jag tänker att den här filmen är som en blinkning till andra dystopier i litteratur och film. Som de har gjort för mig hoppas jag att den här filmen skapar rum för oss att bearbeta känslor om vår framtid.
Kanske att det är en film om hur man lever med det som blir kvar.
_________________
Untitled Abisko
En film av Sophie Vuković
20:00 min. 16 mm, HD
Manus, regi, klippning: Sophie Vuković
Foto: Milja Rossi
Ljuddesign: Theodora Flygt
Röst: Linnea Claesson
Medverkande: Keith Larson, Raila Rossi, Susanna Österberg, Julian Österberg
_________________
Sophie Vuković (f.1988) är konstnär och filmskapare. Hon långfilmsdebuterade 2017 med filmen Shapeshifters som fick stor uppmärksamhet.
_________________
Projektet Lyssna är ett samarbete mellan konsthallen Färgfabriken, Virserums konsthall och Skellefteå konsthall. En grupp bestående av unga, konstnärer och forskare aktiveras på respektive plats. Varje konsthall visar en utställning med nyproducerade verk och erbjuder publika program som tagits fram i samarbete med ungdomarna. Projektet möjliggörs genom stöd från Svenska Posktodstiftelsen (#projektförförändring).