Utblickar & Inblickar
Det var en fullsatt takvåning på Färgfabriken som mötte de två internationella talarna Juan López-Aranguren Blazquez (Basurama) och Teddy Cruz (University of California). Temat för dagen var ”Bottom-up, att bygga från grunden, den dynamiska relationen mellan infrastruktur och stad.”
Först ut är Juan López-Aranguren Blazquez från Basurama, Madrid/Spanien. Han börjar med att fråga sig själv och oss åhörare:
Vad är en stad?
Och vem skapar en stad?
Vad är stadsplanerarens och arkitektens roll i relation till hur staden utvecklas?
Urbana utvecklare, stadsplanerar och arkitekter ska ju vara länken mellan ägare/byggare/politiker å ena sidan och invånare å andra sidan. Men fungerar det verkligen så? Juan belyste vikten av att de olika delarna i hur en stad skapas är separerade och representerar olika perspektiv. Just nu tycks det som att ”The makers” – stadsplanerare och arkitekter har förenat sig med företag, poitiker och byggare och därmed glömt att ifrågasätta processen och lyssna till stadens invånvare menar Juan. Han riktar sig direkt till de blivande arkitekterna och stadsplanerarna i publiken:
”How can we do things in a different way”
Beslutspyramid. © Basurama
Basurama fokuserar på att vara länken i skapandet av staden. De har utvecklat en metod där skräp, outnyttjade ytor osv. förvandlas till något värdefullt och användbart. Det handlar om att byta fokus, både när det gäller process, platser och material:
”what do we need?
1. cheap supermaterials (aka. trash/waste)
2. superheroes (”people/cityplanners/architects who suddenly dress up a different way”)
3. superspaces – (something you can have for free – public spaces – roofs, sidewalks, abandoned buidings, structures, walls, mountains of garbage)
– and a change of point of view ”
Han visar exempel från ett av Basuramas projekt där skräp, överblivna möbler och annat material omskapas i stadsrummet. De förses med hjul och får därmed en annan funktion – rörlighet. Helt nya fordon rör sig över gatorna. Vad gör ett sånt experiment med vägarna, med mobiliteten och med den sociala infrastrukturen?
Skräp i all ära – men Stockholm då?
Stockholm anses ju vara en av de renaste städerna i världen – vad är vår problematik i skenet av Basuramas metoder? Vilka är våra outnyttjade resurser, material och platser? Och vad kan vi förvandla dem till?
Helt nya fordon på Milanos gator. ©Basurama.
Juan López-Aranguren Blazquez
”We are taught to solve the problems in the city in one way, but there are other ways – and other ways of constructing citizenship.”
Teddy Cruz talar om informella system och alternativa lösningar som uppstått på gräsrotsnivå. I sk. Teddy Cruz blickar in i kåkstäderna, de sk. Shanty Towns i Tijuana, Mexico och hittar helt nya sätt att konstruera en stad på.
”The neighbourhood as developer – of its own devices”
I Tijuana har invånarna återanvänt bildäck fyllda med jord som solitt grundmaterial. Husen vilar på betongblock, korrigerad plåt, bortkastade garagedörrar och backar. Uppfinningsrika lösningar som till viss del varit nödvändiga. Det banbrytande i processen är att när husen är resta och människorna väl bosätter sig i dem är den Mexikanska staten, enligt lag, skyldig att förse området med avlopp, elektricitet och vägar – ett omvänt, och kanske mer demokratiskt, förlopp i den urbana utvecklingen än vad vi hittar någon annanstans i världen!
Så vilka informella bosättningar och infrastrukturlösningar kan vi hitta i Stockholmsregionen? Eller, hur kan vi lära oss av att vända perspektivet i hur processen för urban utveckling bör se ut? Kan vi skapa ett större utrymme för flexibilitet när det handlar om vem som bestämmer över staden? Stockholms problem och möjligheter kan kanske inte jämföras med en Shanty town i Tijuana, men behovet av att vara medskapare till sin egen stad är förmodligen lika stor överallt.
Så hur skapar vi den förutsättningen här? Hur bygger vi från grunden?
Mer info om Basuramas projekt hittar du här. Och mer material om Teddy Cruz forskning finns på hans hemsida här.
Teddy Cruz.