Roland Persson – Being Mortal Hurts

Någon gång i januari i år – efter att jag blivit ombedd att skriva den här texten – besökte jag Färgfabriken för att delta i ett möte inför Roland Perssons utställning. Min avsikt var att lära mig mer om projektets detaljer och verken som skulle visas så att jag var bättre förberedd inför skrivandet. Konstnären och hans partner och assistent Sofia Olander hade tagit med sig ett stort antal miniatyrkopior av flera av Rolands verk till mötet som de presenterade för projektets curatorer, Anna-Karin Wulgué och Emilia Rosenqvist. Långa stunder betraktade jag dem när de undersökte olika visningsalternativ och rumsligheter och fastställde olika kopplingar mellan de små föremålen inuti en modell av Färgfabrikens stora sal. Trots att jag visste att det här är en ganska vanlig metod för utformning av utställningar så kunde jag där och då inför miniatyrverken inte undgå att uppfatta det som en märkligt obehaglig upplevelse. Processen var visserligen både nära nog barnsligt fascinerande och lekfull på ett sätt som är typiskt för spel och lek (utställningar är väl alltid en lek med idéer, material och ingripanden?). Men det fanns också en annan dimension som en kort stund påminde mig om något slags kreationistisk kosmogoni eller ingripandet av en gudomlig blick och hand som bygger, manipulerar och kontrollerar en värld. Något som jag i en onekligen subjektiv läsning av den givna situationen uppfattade som djupt paradoxalt eller rentav på tvärs mot det övergripande syfte som styr Roland Perssons konst – och därav min plötsliga rysning. Dels för att konstnärens praktik avsiktligt och programmatiskt genomsyras av en allsmäktig och allestädes närvarande skaparhand.

I de skulpturer som Persson i årtionden gjort genom att gjuta konkreta föremål och kroppar i brons, aluminium eller – framför allt sedan 2000-talets början – silikon strävar han efter att avlägsna spåren av sina händer, deras expressiva gester. Istället fokuserar han på en mer omedelbar och opersonlig process där avtrycken av hans kropp i materialet nästan försvinner och ger plats åt verk med mimetiska egenskaper. Dels för att hans konst inger en känsla av ständig omgestaltning, refraktion, upplösning, till och med sorg, beträffande olika heliga, kanoniska, dominerande eller mobiliserande konstruktioner och figurer. Vi ser detta i flera av de utställda verken. Från Mother (Mamma, 2009), en stor pumpa som börjat ruttna där den ligger på en blå madrass, till hjorthuvudet som placerats i slutet av det ”drömhus” som Roland Persson förknippar med sin pappa, fram till The Big Long Sleep (Den stora långa sömnen, 2005), en styckad kvinnokropp som det växer svampar ur. Det sistnämnda verket är möjligen en anspelning på den gåtfulla kroppen i Marcel Duchamps Étant Données och jag inser omedelbart hur effektiv den gesten är som en profanering av släktbanden till samtidskonstens urfader. Jag vet att Sigmund Freud är en av Roland Perssons referenspunkter. Och det finns faktiskt något som känns djupt oidipalt här som pekar på att hans konst kan ha underjordiska rötter i en eventuell projicering av personliga erfarenheter. Utan att motsäga den subjektiva dimensionen i Roland Perssons verk ligger ändå inflytandet från den österrikiska psykoanalytikern främst i en subtil uppdatering av det som brukar kallas ”dödsdriften”: en läggning åt det aggressiva, upprepningen av lidande, och det självdestruktiva. Vi inser alltså att Roland Persson är mindre intresserad av luftiga och transcendentala utsvävningar än av varats inneboende tragedi. Där ingen gud har något att säga, där ingen gudomlig hand har något eller någon att styra. Där allt som finns är ren slump och en ständig dialektik – grundläggande, fundamental, oundviklig, permanent och oläglig – mellan njutning och sår, extas och fall, ordning och kaos, liv och död. Och för konstnären gäller det här inte bara den enskilda människan, utan allt som hör till världen. Kanske är det därför som Roland Perssons konst mitt i all sin halkiga silikonglans uppenbarar orena, tarvliga, dekadenta och ruttnande territorier och zoner. Eller kanske är det därför som de flesta av hans skulpturer av banala, prosaiska eller vanliga föremål och fenomen – även de som anspelar på alldagliga situationer – har en utstrålning som är både lasciv och luguber, men också gåtfull, sober och genomsyrad av antytt våld. Och kanske är det även därför som hans konst blir så fruktansvärt autentisk – för den bär på en förförisk men paradoxalt motbjudande taktilitet som gör verken omöjliga att skilja från det vi brukar kalla verklighet (något som vi felaktigt vant oss vid att se som motsatsen till konstens symboliska och materiella dimensioner). I utställningsrummets bedrägliga trygghet visar han oss den destruktivitet som kännetecknar världen. Walter Benjamin beskrev det som att ”naturen anger rytmen, ser inget som beständigt och förvandlar allt som existerar till ruiner”. En rörelse där ”historien, med alla sina olägligheter, lidanden och misslyckanden, redan från början tar sig uttryck i bilden av ett ansikte – eller bättre, en dödskalle”. Dödskallens spöke är det som Roland Persson visar oss, ibland mer, ibland mindre närvarande, ibland mer, ibland mindre fjärran. Ett spöke som innehåller allt och som vi känner igen oss själva i. Det är spöket som betvingar. Och det är spöket som finns kvar efter att alla våra drömmar, begär och fantasier förtvinat. Det som ligger bortom förnuft och bortom materia. Och alltid den där ”dödsdriften”: vår egen, historiens, naturens, som förenar allt och gör allt oklart. Här vill jag påminna om det samband Ben Ware påpekade mellan Freuds thanatos och termodynamikens andra lag. Thanatos är en framåtriktad rörelse hos organiskt liv mot en återgång till ett oorganiskt tillstånd (som klövs av ursprungstraumat som skiljde dem från varandra). Termodynamikens andra lag, även känd som principen om entropi, innebär att oordningen i ett system strävar mot ett maximum, som är både dess tillstånd av termodynamisk jämvikt och den punkt där systemet dör: värmedödens ögonblick. Det är därför märkligt och ytterst intelligent att vi i utställningen möts av monstruösa näckrosor med titeln Medusa, en referens till den varelse i grekisk mytologi som med sin blick förstenade alla som tittade på henne. I ett slag skapar Roland en dubbel allegori: om naturen som oundvikligen förstenar oss och som i sin tur kommer att dö, förstenad. Och om vi i mötet med alla dessa yttersta och slutgiltiga horisonter – där allt visar sig som ett memento mori – kan hitta inte bara en djupsinnig betraktelse kring människans ändlighet utan också en kritik av den pågående ekologiska katastrofen, så hanteras båda trots allt med en ovanlig ironi och vass humor. Inte helt olikt Timothy Mortons tankemässiga utmaning i samband med samma kris: att vrida och vända på vår tragedi tills den förvandlas till komedi och vi börjar le sardoniskt. Ett tragiskt vrål som blir till hörbart skratt och kanske just därför återigen vill vara att skri. Där vi kan skymta möjligheter till försoning och förnyelse. Innan nästa oändliga tystnad. Och vare sig vi vill det eller ej så vet och känner vi att Being Mortal Hurts (det gör ont att vara dödlig).

David Revés