Psychosis Part II – I Is Someone Else

Med I is Someone Else vill vi göra en utställning som mindre sysselsätter sig med konstnärlig autenticitet eller diagnostiserad psykos och mer med sjukdomens symptom som en utgångspunkt för att berätta om jagets förvandlingar. Inte heller en frisk människa konstitueras av ett tydligt avgränsat jag utan vi härbärgerar en hel uppsättning av möjliga jag. Detta finns tydligt uttryckt i vardagsspråket: vi är ”utom oss”, man hävdar att ”jag var inte mig själv”, att ”jag förlorade mig i tankar” och så vidare.

En liknande syn på möjligheten till multipla identiteter uttrycks i en bipacksedel till en antidepressiv medicin. Den medicinerande kan som en bieffekt drabbas av upplevelsen att ”vara avskild från sig själv och verkligheten”. Var någonstans tycker man sig vara då? Och om man inte ”är sig själv”, vem är man då? Och att höra röster inom sig kan visserligen vara ett sjukdomssymptom, men under vissa omständigheter betraktas det som helt normalt, till exempel om vi hör dem under uppvaknandet i gränslandet mellan dröm och vakenhet. Och de som påstår sig höra Guds röst inom sig sjukförklaras sällan av just denna anledning. Gränserna mellan vad som är normalt och onormalt är uppenbarligen otydliga, påverkbara och förhandlingsbara.

Vi tänker oss att konstverk kan uppfattas som symptom, som ”psykotiska” utan att vara ett uttryck för sjukdom. De kan både konstruera tillfälliga, hela jag och upplösa upplevelsen av en solid identitet. Eller så kan de helt enkelt ställa obesvarade frågor om jagets natur. Och utställningens konstverk är inte psykotiska eftersom de kommunicerar med betraktarna och skapar den dialog som den sjuke saknar möjlighet till.

Elsa Ekesiöö Thambert, Andreas Gedin, Joachim Granit, Fia Palmgren, Robert Stasinski