Katarina Norling Skrin

Separatutställning

Tre verk om en pågående berättelse.

Att stöta ihop med Katarina Norling är att ramla rakt in i en pågående berättelse. På riktigt. För hon berättar egentligen inte historier i vanlig mening, utan lever snarare sin egen historia, mitt i flödet av den, som hon själv skapar och stöper tillsammans med dem – med oss – som hon möter.

Därför är ett möte med henne som att hamna mitt i en roman, att komma rakt in i ett händelseförlopp där man ibland önskar att det som hos Dostojevskij fanns namnförklaringar längst fram i boken att gå tillbaka till när man kommit vilse. Men till slut inser man det oundvikliga: att man själv blivit en medaktör bara genom att ta del av berättelsen – allt hon är med om inkluderas ju i den – och att det var likadant för den hon träffade före mig.

(…)

Det händer hela tiden fantastiska saker för Katarina Norling. En tappad klack, som leder till ett samtal, ett möte, som leder till en person, som leder till en personlighet, som i sin tur står i relation till… eller bär ett klädesplagg som… eller säger något som kanske egentligen betydde att… Tecken, men inte som hos Strindberg, utan i vänlig mening, inte dolda utan som möjliga nycklar, symboler för förståelse – eller bara till händelser, till berättelser.

(…)

Katarina Norling skapar sin konst på samma sätt som hon lever sin berättelse. Nu inför utställningen har jag sett det med egna ögon. Även om allt är underbyggt så är slutresultatet långt ifrån uttänkt i detalj. Där finns en berättelse, en tråd att hänga upp verket vid, men ingen färdig materiell form. Slutprocessen handlar om att skapa en form för något oerhört komplext, för något som bär på en enorm mängd fakta, en gigantisk samling ord, tankar och känslor, som när en författare inte vill ha hela historien färdig utan skapar i själva skrivögonblicket (metodiken får mig ibland att tänka på Stig Larsson).

De senaste månaderna har hon därför bott på Färgfabriken. Hon har korta stunder gått iväg för ärenden och arbete, men annars har hon hela tiden varit på plats för att få ting, tankar och rum att få den form de måste få, om nätterna på en madrass i det rum hon för tillfället arbetat i.

(…)

Hon väljer att kalla alla tre verk för ett slags skrin, även om de är uppbyggda efter helt olika principer. Medan det som varit verkligen består av ett skyddande, sagolikt täcke, en veckad drapering – så är det kommande ännu fragmenterat, en mängd beståndsdelar som knyts samman av den vita väggen. Nuet har blivit en liten illbatting, ett minerat lackrött klot med signalfärgade piggar. Nej, de är inte lika, de speglar olika tempus – men kallas skrin.

Ett skrin: en liten låda, ofta med nyckel, där små saker förvaras, brev eller smycken – en privat plats, en plats för det privata. Men vad är då det privata för Katarina Norling? Vad kan det vara för en person där varje möte är den del av en pågående berättelse som skrivs i nuet och där allt hänger samman?

(…)

Hos Katarina Norling ryms därmed en serie märkliga kombinationer. Hon skapar konstverk där hon döljer det uppenbara. Det vi som betraktare får se är ett slags höljen, täcken under vilket finns både personer och berättelser vi inte får veta något om. Samtidigt arbetar hon i en tidningsmiljö vars själva livsprincip är att avslöja allt, att få upp allt till ytan, att belysa!”

/Jan Åman, Färgfabriken