Pscyhosis part II – is Someone Else

Grupputställning
Stora salen, Färgfabriken

Konstnärer: Beata Berggren, Maja Bajevic, Andreas Gedin, Matti Kallioinen. Renja Leino, Håkan Rehnberg, Aura Satz

Curatorer: Elsa Ekesiöö Thambert, Andreas Gedin, Joachim Granit, Fia Palmgren, Robert Stasinski

Under våren 2012 genomförs andra delen av Färgfabrikens stora satsning Psychosis. Psychosis är ett långsiktigt projekt. Genom utställningar, publikationer, filmvisningar och seminarier vill vi belysa olika aspekter på temat. Syftet är att använda konsten för att fördjupa vår förståelse av det mänskliga psyket och våra sociala relationer.

Den första delen av Färgfabrikens psychosisprojekt – Psychosis, part 1: I Will Never Talk About the War Again – handlade om hur jaget löses upp som en brustablett i ett kollektivt trauma. Utställningen curaterades av en inbjuden curator, Vladan Jeremić. Psychosis, part 2: I is someone else – handlar i högre grad om den enskilda individen men är curaterad av ett kollektiv.

En psykos beskrivs ofta som en förlust av kontakt med en yttre verklighet. Men den kan också ses som en förlust av en inre kommunikation då de gränser som utgör övergångar mellan olika delar i en människas psyke upplöses. I den sjukes strävan att organisera sitt inre kaos uppstår ett slags okontrollerat och tvångsmässigt skapande. Den psykotiske fyller glappen i sitt inre med fiktioner och hallucinationer som upplevs komma utifrån, någon annanstans ifrån. En sammanhängande och skör helhet konstrueras där den sjuke vandrar över fiktiva broar som tillfälligt knyter samman en identitet som skakas i grunden. Och då jaget vacklar kan det inte rikta sig mot ett du, den sjuke drabbas av en kommunikationskollaps, språket blir monologiskt, riktningslöst och speglar endast impulser inifrån.

Sinnessjukdomar kopplas ibland samman med konstnärligt arbete och det sjuka betraktas – så att säga – som normalt och som viktiga aspekter på ett konstnärskap. Detta slags föreställningar om själsliga och psykologiska gränsöverskridanden finns historiskt i olika slags riter men har också källor i moderniteten. Det gäller inte minst i Sigmund Freuds idéer om existensen av en ursprunglig sanning om en människa som går att gräva fram under lager av maskeringar och förskjutningar. Man finner dem även i uppfattningen om konstnärerna som ett avantgarde som överträder gränser för vad som man tror vara möjligt, eller i varje fall för vad som är tillåtet eller normalt. Och detta länkas till föreställningen om att konstnärens liv finns representerat inte bara i verkens motiv utan framförallt i stilen som uppfattas som ett personligt och unikt avtryck.

Men vi vill göra en utställning som mindre sysselsätter sig med konstnärlig autenticitet eller diagnostiserad psykos och mer med sjukdomens symptom som en utgångspunkt för att berätta om jagets förvandlingar. Inte heller en frisk människa konstitueras av ett tydligt avgränsat jag utan vi härbärgerar en hel uppsättning av möjliga jag. Detta finns tydligt uttryckt i vardagsspråket: vi är ”utom oss”, man hävdar att ”jag var inte mig själv”, att ”jag förlorade mig i tankar” och så vidare. Arthur Rimbaud formulerade det som att: ”Je est un autre” (”I is someone else”, ”Jag är en annan”). Verbet är böjt efter tredje person singularis i stället för efter första person. ”Jag” sammanfaller grammatisk med ”han, hon, den, det” men förpassas sedan ytterligare till att vara ”en annan”. En liknande syn på möjligheten till multipla identiteter (som anknyter till traditionen att använda droger i samband med konstnärligt arbete) uttrycks i en bipacksedel till en antidepressiv medicin. Den medicinerande kan som en bieffekt drabbas av upplevelsen att ”vara avskild från sig själv och verkligheten”. Var någonstans tycker man sig vara då? Och om man inte ”är sig själv”, vem är man då? Att höra röster inom sig kan visserligen vara ett sjukdomssymptom, men under vissa omständigheter betraktas det som helt normalt, till exempel om vi hör dem under uppvaknandet i gränslandet mellan dröm och vakenhet. Och de som påstår sig höra Guds röst inom sig sjukförklaras sällan av just denna anledning. Gränserna mellan vad som är normalt och onormalt är uppenbarligen otydliga, påverkbara och förhandlingsbara.

Vi tänker oss att konstverk kan förstås som symptom, som ”psykotiska” utan att vara ett uttryck för sjukdom. De kan konstruera tillfälliga helheter av splittrade jag och likaväl upplösa de förbindelser som konstruerar upplevelsen av en solid identitet. Eller så kan de helt enkelt ställa obesvarade frågor om jagets natur. Och dessa konstverk är inte psykotiska eftersom de kommunicerar med betraktarna och skapar den dialog som den sjuke saknar möjlighet till.

Katalog