Nathalie Djurberg Tiger licking girl's butt

Separatutställning

Ett kliv in i Nathalie Djurbergs absurda sagovärld.

Jag börjar le och titta och känner igen min barndom i Nathalie Djurbergs filmer. Det känns som om jag får bli barn på nytt. Sedan övergår det snabbt och bestämt till att jag möter den vuxnes medvetenhet om vad som sker runt omkring mig. Nu när jag är vuxen vet jag ju med säkerhet att världen inte är så vacker som i sagorna. Det börjar sakta bli tydligt. Hennes filmer är inte en sagovärld. Jag ser inte bara söta lerfigurer utan skarpa och vuxna berättelser. Det handlar om allvarligare ämnen, om mönster som fortplantas från förälder till barn, om ensamhet och människans bitvis absurda beteende. Om krig, rädsla, osäkerhet och enfald. Det är berättelser som jag ibland i det verkliga livet inte vill se. Saker som jag ibland kanske blundar för. Blundar eller byter kanal för att jag inte kan känna igen mig eller för att jag inte vill känna igen mig.

Nathalie Djurbergs sätt att berätta om dessa tunga och förskräckliga ämnen är skarpsinnigt. Vi får möta sagor som berättar om vuxna känslor. Ett till synes banalt sätt om till synes barnsliga ämnen. Dessa till synes naiva filmer lämnar mig inte oberörd. Inte efter första, andra eller ens tredje gången jag ser dem klart. De blir starkare, tydligare och skarpare för varje gång. Och jag blir mer och mer illa berörd. Jag fortsätter att titta. Barnet i mig ser sagor i en låtsasvärld, mitt vuxna jag ser världen. Ser världen så som den är. Och på detta sätt vill man titta vidare. Det gör att jag förstår. Jag vill som ett barn titta vidare för att se slutet.