Niki Lindroth von Bahr Något att minnas

En ensam lastbil susar förbi en övergiven trafikplats i natten. En gat­lampa blinkar till och en neonskylt sjunger på sista versen. Liksom på de flesta trafikplatser råder här en avsaknad av estetik bortom det funktion­ella. Det är en plats där alla är välkomna men aldrig riktigt inkluderade. Ändå är den en del av några människors vardag. I Niki Lindroth von Bahrs film Min börda är det dessa karaktärer som har huvudrollen. Filmen Simhall centreras kring just en simhall i förfall. Den brister i fogarna, krackelerar på samma sätt som den välfärdsstat som en gång byggde den. Här möts en samling aviga karaktärer i ett ännu mer avigt möte. Även filmen Tord och Tord handlar om ett möte men med mer fokus på indi­videns ensamhet och psykiska ohälsa. I Niki Lindroth von Bahrs senaste film, Något att minnas, sjunger karaktärerna en vaggvisa för vuxna som ljuder av både resignation inför den stundande katastrofen men också ett hopp om något mer. Vad som från början var en godnattsång av Alice Tegnér har förvandlats till en film med ett antal melankoliska och sur­realistiska scener ur samtiden till tonerna av Hans Appelqvists musikal­iska tolkning och med text skriven av Martin Luuk.

Niki Lindroth von Bahrs filmer genomsyras av ett vemod. De fyra film­erna i utställningen lutar sig på en tradition av svensk kulturproduk­tion fylld av existentiell ångest där teman som livets kneg och slit och känslan av tillvarons meningslöshet dominerar. Men här finns också en längtan om att bli förlöst, om att bli räddad. Roy Andersson ligger nära till hands för en jämförelse, med filmer som Sånger från andra våningen och Du levande. Det finns också en drömlik, absurd underton i Niki Lind­roth von Bahrs filmer. Kanske stammar den i första hand från mediet självt, där mödosamt uppbyggda modeller i miniatyr skapar en skev verklighetsuppfattning och gränsen mellan verklighet och modellvärld suddas ut. Varje miljö är så noggrant konstruerad in i minsta detalj med rader av cornflakespaket i mataffärens obarmhärtiga lysrörsljus, simhall­ens omklädningsrum med klotter på skåpen eller deprimerade krukväxter i kontorsmiljöer. Alla dessa detaljer visar på en djup förståelse av våra samtida vardagsmiljöer men genererar samtidigt en osäkerhet kring var verkligheten slutar och fantasin tar vid, något man också hittar i bland annat David Lynch och Jessica Hausners filmer.

Karaktärerna, de som befolkar simhallar, trafikplatser och små förorts­ caféer är i alla Niki Lindroth von Bahrs filmer dockor föreställande djur i miniatyr. Genom tidskrävande stop-­motion och tusentals timmars arbete dansar, pratar och sjunger de i flytande rörelser. Märkligt nog blir det faktiskt lättare att som betraktare relatera till karaktärerna, just för att det inte föreställer människor. Det är som att Niki Lindroth von Bahr i dessa dockor kondenserar vad det innebär att vara människa samtidigt som det skapas en behaglig distans som gör det lättare att förstå och känna med dem. 

Alla Niki Lindroth von Bahrs filmer har politisk agens, om än mer eller mindre explicit. Med djurdockor berättar hon moderna fabler med en politisk sensmoral och det samhälle som växer fram i hennes filmer är den vanliga knegarens, med meningslösa brödjobb och ångest över otrygga anställningar. Här personifieras de ökande inkomstklyftorna och samhällets orättvisor i rhesusaporna som i Min börda sjunger om ”egna drömmar och egna behov” och i beaglehunden som blickar ut över snabbköpet som rämnat och konstaterar ”inga sorger inga besvär, när min börda har lyfts från mina axlar”. Då ligger det nära till hands att tolka ”bördan” i Min börda som just låglönejobbet och i förlängning­ en kapitalismens absurda orättvisor. Men kanske handlar det också om den ensamhet som bor inom oss alla och som Niki Lindroth von Bahr gestaltar på olika vis även i andra filmer. Ensamheten som uppstår i nyliberalismens förlovade land där just ensam är stark och lyckan ligger i dina egna händer, ett land utan nåd för alla oss som också misslyckas. Eller för de som lider av psykisk ohälsa såsom det gestaltas i filmen Tord och Tord där huvudkaraktären verkar vara i ett tidigt stadie av schizofreni. Filmen Simhall behandlar inte bara välfärdsstatens sönderfall utan även här driver Niki Lindroth von Bahr hem tesen om liberalismens individ­ualism i karaktärernas absurda avsaknad av empati.

I Något att minnas sammanfogar Niki Lindroth von Bahr de stämningar och intryck hon skapat i tidigare filmer och kondenserar det till en vagg­visa för vuxna. Visan blir ett minnesmonument över vår samtid när vi står på avgrundens rand. Här finns kritiken av kapitalismens orättvisor, här finns den oändliga sorgen och ensamheten och här finns till slutresultatet av människans manipulerande av naturen där partikelaccele­ratorn vid CERN skapar ett svart hål i jakten på gudspartikeln. Sam­tidigt ber forskarna vid CERN till Gud om frigörelse, den yttersta ironin kan tänkas?
Det är svårt att med ord försöka beskriva den stämning som Niki Lind­roth von Bahr ger liv åt i sina filmer, trots att den är både påtaglig och ständigt närvarande. Den väcker känslor som är knepiga att definiera såsom djup sorg och vemod blandat med hopp och en gnutta uppror­iskhet. Personer födda på 80-­talet kanske redan gjort jämförelsen med det klassiska barnprogrammet Skymningssagor i vars intro ett ensamt tåg kör runt i ett modelland som inte är helt olikt Niki Lindroth von Bahrs modell av en trafikplats i Min börda. Men det är inte bara det visuella som stämmer överens, här skapas genom musiken, texten och bilderna samma svårbeskrivna melankoli som nästan bara kan upplevas och kännas.

Kanske är det bäst så, att inte försöka beskriva för mycket utan istället njuta av Niki Lindroth von Bahrs hyllning till alla ensamma varelser med existentiell ångest över det prekära slitet utan slut, varelser som också bär på en intensiv längtan efter någonting mer.