nabbteeri whatever lives bends down

På undanskymda platser, bland skräp och rester, hittar de finländska konstnärerna Janne Nabb och Maria Teeri material till poetiska installationer. Möt konstnärskollektivet nabbteeri som i höst fyller Färgfabrikens stora sal med konst som gestaltar trädgårdens vissnade skönhet och livets förgänglighet. Allt i samarbete med de små organismerna vi ofta förbiser, växande och krypande i jordens gömslen. 

Janne Nabb och Maria Teeri började arbeta tillsammans redan 2008 vid konstakademin i Kankaanpää. Genom åren har de ställt ut flitigt och 2019 representerade de Finland i den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen. 

Konceptet nabbteeri som en gång började som ett skämt och lek med ord – Janne och Maria tycker det låter som en märklig bakterie – har med tiden utvecklats till en etablerad form för samarbete, ett fyrhändigt konstnärskollektiv som de föredrar att kalla sig. På så sätt representerar de en trend inom konstvärlden, en rörelse bort från egot och där delandet av upplevelser är centralt. Men att arbeta tillsammans ger framför allt många praktiska fördelar: 

Det finns alltid någon att presentera sina idéer för eller påbörja en diskussion med. Och fyra, istället för två händer, som kan genomföra det vi vill göra. 

nabbteeri beskriver sig själva som hantverkare, som människor som utforskar och tänker med händerna och använder sin kropp på olika sätt. Genom åren har de förfinat och utvecklat ett arbetssätt som etablerades redan under studieperioden. De kallar det ”asätande”och handlar i praktiken om att rota runt bland spillmaterial, skräp, spår från människor och djur, att ta vara på sådant som andra förkastat eller slängt.

Det var något alla gjorde på konstskolan. Vi hade inte så mycket resurser och det var en kul utmaning. Sedan har vi bara fortsatt så. 

I sökandet efter intressant material behöver konstnären vara närvarande i stunden, använda en annan blick än till vardags. Janne beskriver det som att han går in i ett ”nabbteeri-mindset”. Vad det är som fångar uppmärksamheten är inte alltid lätt att förklara, men Maria uttrycker det som att vissa objekt är ”vibrerande” och har en märklig närvaro som talar till en. Det pågående samlandet har fyllt en hel lada på gården hemma och två studior, men inför en utställning arbetar nabbteeri lika gärna med material som finns på platsen:

Det blir som en utmaning eller lek för oss. Vi gillar elementet av överraskning, att inte på förväg veta vad som väntar. 

I höst kommer nabbteeri till Färgfabriken med uppdrag att skapa en installation på tema trädgård. Utställningen blir deras första separatutställning i Sverige och har fått titeln whatever lives bends down, ett fragment från den amerikanska poeten Joyelle Mc Sweeney. Från Mc Sweeny har nabbteeri hämtat begreppet necropastoral, ”en mötesplats för poeten och döden” som beskriver människan som instängd i en hårt industrialiserad och konsumtionsinriktad tillvaro. Något som nabbteeri kan relatera till: 

Vårt arbete med trädgårdtemat började i det personliga. Vår egen trädgård på den finska landsbygden är omgiven av ett landskap präglat av industriell odling, vägar med tung trafik och lukten av bränd torv.

Upplevelsen av att vara människa i en tid med klimatkris och massutplåning av arter är ett återkommande tema i nabbteeris konstnärskap. Det finns en också strävan att komma bort från synen på människan som alltings mitt. Istället låter nabbteeri småkrypen träda fram i ljuset. De som vi sällan ser och när vi upptäcker dem helst vill bekämpa: skalbaggar, myror, maskar och spindlar. 

Vi tycker att dessa djur är underskattade och diskriminerade. De finns så många arter som håller på att dö ut, vi bör uppskatta dem innan de försvinner. 

Det är nu tio år sedan Janne och Maria flyttade ut från staden. Att bo på landet med egen trädgård har gjort att årstidsväxlingarna framträtt tydligare och väckt en fascination för kretsloppet. Framför allt är de intresserade av den dolda delen, det man vanligtvis inte uppmärksammar i ekosystemet. Istället för trädgården i full blom och drillande fågelsång, vill de utforska en annan sida. 

Att vi öppnar vår utställning i augusti, startpunkten för den mörkare säsongen,  gör det också naturligt att visa den vissnande, döende trädgården.

Inför installationen har de bland annat samlat mängder av vinterståndare från till exempel cikoria, solrosor och jordärtskockor för att bygga konstruktioner runt pelarna i Stora salen. De har likheter med bambu* och är ett exempel på hur nabbteeri lyckas skapa konst – och skönhet – ur det oväntade. 

Litteratur och poesi är en viktig inspirationskälla och till utställningen planeras även textelement, visuell poesi i ljuslådor. Andra inslag blir animationer där dokumentärt material kombineras med överlagrade 3D-objekt, collage och små containers. Inför utställningen har nabbteeri noga undersökt Färgfabrikens stora sal: 

Våra installationer bygger alltid på en dialog mellan lokalen och materialet. Färgfabrikens lokaler och även hela området Lövholmen med sin förgiftade mark som man renat är jätteviktigt som utgångspunkt för oss.  

Det är lätt att se trädgården som en symbol för människans behov av att forma sin omgivning och natur och i trädgården finns både konstruktiva och destruktiva relationer. Därför måste kommunikationen också innehålla kontroverser, förklarar nabbteeri:

Till syvende och sist handlar all vår konst om hur det känns att vara människa i den här världen. 

Kärnan i den konstnärliga processen är, enligt nabbteeri, att finna sätt att leva som är mindre destruktiva. De tror att trädgården som koncept och plats kan hjälpa människor i den riktningen: 

Trädgården kan vara en plats som kan få människor att lära sig att samarbeta med sina småkryp till grannar och att lära sig mer om biodiversitet och naturliga processer.

nabbteeri betraktar sig dock inte som klimataktivister eller förebilder:

Det är klart att vi vill att vår utställning ska väcka tankar och idéer. Hållbarhet är viktigt för oss, men det är inte den primära drivkraften i vårt arbete. Sedan är det tveksamt om det ideala sättet att möta klimatkrisen är genom individuella insatser. Det krävs lösningar på en annan nivå. Skulle vi leva ett hållbart liv, skulle vi förmodligen behöva lämna konstvärlden och ingå i nya gemenskaper bortom den nuvarande arbetsmarknaden och konsumtionskulturen.  

*Vinterståndare är en fruktställning av en örtartad, vissnad växt som står kvar under vintern. Genom att stjälken som bär frukter med frön sticker upp över snön sprids frön över stora avstånd med blåsten under vintern. 

nabbteeri is an artist collective that observes exhibition halls from the floor level, accompanied by silverfish and crusty arthropod skins. By-products that form are fur beetle ryas, necropastoral 3D-animations, a visual landscape tracking poem or a wind chime. Insignificant, discarded matters help to think with hands, but in a messy world, searching takes time. Looking at painting is also slow. nabbteeri explores how the object world could be approached in the same lingering way and how things in the space can build up a painting. 

The amount of dirt is increasing in nabbteeri’s practice. The materials and critters they collaborate with  are unwanted surplus; the displays are connected through roughness, discomfort, meandering, or clutter. By avoiding planning nabbteeri nurtures surprises when anything may have the potential to join the art-working. The documentary and autobiographical elements of the works record the shifting polyphonic everyday life-forms. Misunderstandings are common and are passed on. 

nabbteeri lives in a rural area, on the fringes of civilization, and the languages around are largely unknown to them. Both the feeling of being outsiders, and their growing interest in unpaved land have slowly seeped into their practice. Making art could be the last operation separating the artists from exclusion. Physical exertion, the act of moving objects and soil are mediums for thought – the  humming noise of bloodstream in the middle of the contemporary brain fog.