Liz Cohen BODYWORK


23 november 2005 5 februari 2006

Separatutställning
Stora salen, Färgfabriken


En utställning om kropp, identitet och ombyggnationer.


Liz Cohens verk BODYWORK handlar om identitetsskapande och grupptillhörighet. På plats i Färgfabrikens stora utställningshall bygger Liz Cohen om en Trabant, en liten östtysk bil, till en Chevy El Camino lowrider, en slags mexikansk-amerikansk raggarbil. Samtidigt förvandlar hon sig själv till den bikini-modell som ska sitta på motorhuven då hennes egenhändigt byggda bil ska visas på motorshower runt om i världen.

Kring Liz bilverkstad pågår en massa aktiviteter. Hon bygger om Färgfabriken, till en bilverkstad och ett gym. Inte som passiva installationer utan på riktigt. Under mer än ett år har hon arbetat på en ”car body shop” i Arizona, USA, utan någon som helst tidigare kunskap om bilar men ett brinnande intresse för den kulturen. Hon har lärt sig svetsa och meka för att bygga om en gammal Östtysk Trabant till en custom made amerikansk Chevrolet El Camino. Tysk funkis ska bli amerikansk lowrider.

Och konstnären spelar alla roller på en och samma gång: hon äger bilen, mekar den och sätter sig på dess motorhuv som bikinigirl. Liz Cohen är inte snack. Liz Cohen är verkstad. Liz Cohen är inte passivt ”intresserad” av bilmekar-världen eller kroppsfixerade gym. Hon försöker inte förstå på distans. Hon beskriver inte något från sidan. Hon ger sig rätt in i nya sammanhang, fullt ut. Hon talar inte om mekande grabbar eller bikini-brudar på motorhuvar, varken som fenomen eller problem – hon testar själv vad det handlar om. I utställningen tar Liz Cohen den dubbla betydelsen av ordet ”body”, kaross och kropp, till sin yttersta konsekvens.

Fördjupning

FF: Hur kom du på idén att göra BODYWORK?

LC: Innan jag arbetade med BODYWORK, arbetade jag med ett projekt som hette CANAL. Under flera år fotograferade jag en grupp transsexuella sexarbetare utmed gränserna till kanalzonen i Panama. En kväll klädde de upp mig i ett försök att förvandla mig. Jag började tänka på frågor som gruppmedlemskap och dess begränsningar. De var biologiska män som tog hormoner för att bli kvinnor. Det var omöjligt för mig att följa dem på den resan. Dessutom tillkom sexarbetet, och det var inget jag ville hålla på med. Efter CANAL ville jag försöka bli det jag tittade på. Det här väcker en hel massa frågor om vad man är tillåten att bli. Vad som händer när någon försöker bli något som hon inte är, liksom frågor om behoven vi har som människor att bli älskade och accepterade. Jag bestämde mig för att bli del av en subkultur som kräver att jag gör något för att bli legitim. Jag valde lowriders (en amerikansk-mexikansk raggarkultur där man bygger om bilar). Det finns olika sorters medlemmar i lowrider-kulturen: byggare, ägare, modeller, aficionados, osv.

FF: Varför valde du specifikt att bygga om en östtysk Trabant till en amerikansk Chevy El Camino?

LC: Trabanten och El Caminon är båda födda ur väldigt speciella utopiska kulturella idéer, och ingen av dem tillverkas längre.Trabanten har en tvåtaktsmotor, och väggar i hårdplast. Den var menad att bli en praktisk och billig bil att tillverka, men Trabanten blev långsam, luktade illa och dess plastväggar blev mjuka när det regnade. El Caminon är en lastbilsinfluerad bil designad för att ha samma kraft och komfort som en muskelbil och ett flak som kunde ta lika mycket last som en pick-up. Men om man fyller hela flaket på en El Camino knäcks ramen. När Trabanten förvandlas till en El Camino anpassas den till ett annat värdesystem, men Trabanten tar sin historia med sig. Trabanten kan aldrig bli en sedvanlig El Camino, den kommer bli en excentrisk El Camino.

FF: Lowrider-subkulturen är en väldigt amerikansk företeelse. Så någon från Sverige kommer att tolka ditt arbete på ett annat sätt än om det visas i exempelvis San Francisco. Vad bör man veta om lowriders och den subkulturen?

LC: Lowriders är ursprungligen en chicano-subkultur. Chicanos är barn till mexikanska immigranter eller mexikansk-amerikaner. Nu är lowriding mycket mer diversifierat, och har exploderat till en massa sub-subkulturer. Det finns en skillnad mellan ”racing” och ”cruising”. Racing handlar om hastighet och prestanda. Cruising handlar om att åka sakta och att synas. Den klassiska lowridern är till för cruising, den visar upp sig. Det finns också ”dancers”, ”hoppers” och ”circus” bilar. De är alla olika sorters lowriders som gör olika tricks. Med lowriders handlar det om hur kreativ du kan bli med din bil. Visst finns det en etablerad stil, men folk belönas för att vara annorlunda. Precis som allt annat så förändras lowriding över tiden. Till en början skulle fjädringen sänkas (därav namnet lowrider). Nu sänks och höjs och hoppar de med hydraulik. Lowriders har också börjat med motorer med extrem prestanda: low rods (en kombination av lowrider och hot rod).

FF: Lärandeprocessen verkar vara en viktig del av verket. Kan du berätta mer om det?

LC: Jag valde avsiktligt att bli del av något jag tidigare inte varit delaktig i. På det sättet, går jag igenom samma process som bilen går igenom. Jag ville inte bara kamouflera mig själv i ett nytt socialt sammanhang. Det tar tid att bli del av något. Jag är en ovanlig lowrider. Eftersom jag bygger min bil själv istället för att betala någon annan för att göra det (vilket är vad många lowriders gör), så tror jag det blir väldigt svårt att ifrågasätta min legitimitet. Custom car-världen är en värld där man lär sig genom att göra saker, du lär dig från folk med erfarenhet. Jag lär mig från Bill Cherry vid Elwood Bodyworks. Han har arbetat med bilar under större delen av sitt liv. (Not: Bodyworks eller Bodyshop betyder i USA bilplåtslageri)

FF: Tänkte du i termer av tidigare kommunistländer som DDR som förändras eller ser du verket mer som att det handlar om frågor kring migration, där din östtyska Trabant är invandraren som drömmer om att accepteras?

LC: Både och. Lowriders är ornamentala. De är motsatsen till det puritanskt användbara. De är vräkiga och pråliga. Jag tror att det har att göra med en längtan efter rikedom. Kulturellt sett finns det ett enormt värde i att vara förmögen och ha fritid. Vad gäller migration så handlar det om mer än bara en önskan om att accepteras. Det händer något enastående när en person navigerar i ny, okänd terräng. Man har möjlighet att återuppfinna sig själv (självklart med en massa bagage). Det öppnar upp ett nytt innovativt rum.

FF: Du bygger inte bara om bilen, du bygger också om din egen kropp. Varför ville du bli en lowrider bikini-modell? Är det för att accepteras i lowriderkulturen? Eller är det för att balansera att du tar en traditionellt manlig roll som mekaniker? Eller båda? Varför valde du den sortens femininitet?

LC: Jag blir inte en kroppsbyggare. Jag utvecklar bara ett sexigare utseende. Det finns en massa slags människor kring bilar och lowriders. En bildesigner är smart. Bilbyggarna är starka. Bilmodellerna är sexiga. Alla dessa kvaliteter är attraktiva. Människor har många dimensioner, varför inte vara alla de här sakerna? När en lowrider visas i en tidning, visas den nästan alltid med en modell.

FF: Är det ett eller flera slags kvinnlighet eller femininitet som du valt?

LC: Jag vet inte vad du menar med det. Människor är komplicerade. De kan vara en massa olika saker på en gång och de förändras över sin livstid. Jag är tveksam till att tala om grundläggande kvaliteter som femininitet och maskulinitet. Jag tror inte det är så människor fungerar. Det är så stereotyper fungerar och jag är intresserad av att leka med dem som populära bilder av önskningar som är omöjliga att uppnå.

FF: Någon tyckte att bikinimodellen var en illustration av hur kvinnor tvingas förvandla sig till objekt eller varor. Håller du med om det?

LC: Ibland ”tvingas” folk att göra saker som de inte vill göra. Oftast inte. Människor kan välja. Med det vill jag inte säga att människor inte påverkas av sociala värderingar och förväntningar. Det betyder bara att inom sitt kulturella sammanhang har människor ett val, även att gå bortom det förväntade. Jag tycker att det vore förolämpande att anta att alla bikinimodeller är offer utnyttjade av en sexistisk kultur. Det beror på personen. Vem som helst kan bli offer för en ”roll”. Det finns bikinimodeller som är väldigt smarta, självsäkra, företagsamma och som har full kontroll. Det är lätt att döma. Vissa personer kan se bra ut på papper. De har valt att ett ”respektabelt” yrke eller hobby men de har skitdålig känsla för sitt eget människovärde.

FF: Har du någon feministisk vision med ditt arbete?

LC: Jag är feminist. Jag tycker att kvinnor ska ha möjligheter och en sund miljö att förverkliga ett dynamiskt och hälsosamt liv. Alla förtjänar detta. Som människor är vi komplicerade. Till synes disparata kvaliteter kan förenas i en person vilket skapar en mängd oanade möjligheter.

FF: Vad tror du att BODYWORK kommer att skapa för reaktioner i Sverige?

LC: Jag har aldrig varit i Sverige, så det är svårt att svara på. En Trabant är väldigt exotisk i USA. De flesta har aldrig hört talas om den, så genast börjar en diskussion om bilen. Jag misstänker att flera människor i Sverige kan ha hört talas om den. USA hade en väldigt arrogant position under det kalla kriget mot allt som kallades kommunistiskt eller socialistiskt. Jag har en känsla av att Sveriges position var annorlunda på grund av landets ekonomiska historia och geografiska läge. Däremot tror jag att lowrider-aspekten av projektet kommer att vara mer exotiskt i Sverige än det är här i USA. Jag hoppas att projektet skapar frågor kring förvandlingens natur, hur vi dömer det som är annorlunda, och vilka enorma ansträngningar folk gör för att få bli en del av någonting.

Relaterat

Utställningen BODYWORK är relaterad till Färgfabrikens stora seminarieserie The Gender Turntable.