Fredrik Wretman Goatrans (Pacific)


6 september 1997 28 september 1997

Separatutställning
Stora salen, Färgfabriken


En utställning med 32 upplagor av konstnären Fredrik Wretman själv –  ”som Buddha”.


”They seek him here, they seek him there, they seek him everywhere.”

Jag har vid det här laget hunnit skriva ett antal texter om Fredrik Wretman. I kataloger, i tidskrifter och till och med i bokform har jag skrivit. Resonemangen har det kanske inte varit några större fel på, en hel del står jag för än – och bilderna har givetvis varit vackra.

Men jag har aldrig varit riktigt nöjd. Språket har inte velat falla på plats så som jag velat. Jag har funderat över varför – och kanske att jag nu kommit fram till något. En fingervisning finns i första meningen ovan: ”jag har vid det här laget hunnit skriva ett antal texter om Fredrik Wretman.” Problemet är bara att jag inte skrivit om Fredrik Wretman tidigare. Jag har skrivit om Fredrik Wretmans konst.

Ett ordstäv jag brukar säga att jag uppskattar lyder: ”personal remarks are rude”. Jag är ganska säker på att Fredrik också gör det. Kanske är det till och med en av anledningarna till att vi kommer så bra överens. Det är komplicerat att skriva om en person utan att det blir ytligt. Och eftersom det mediala klimatet är som det är finns det övernog av sådant i alla fall. Så när jag skrev om konstnären Wretman valde jag helt sonika bort personen Wretman. På vägen hände emellertid något som jag borde kunnat föutse: distansering, abstraktion, en viss form av tröghet.

Med tanke på den konst Fredrik Wretman producerar är mitt handlande kanske inte så konstigt. I hans verk har det sällan eller aldrig funnits några element som gått att hänföra till personen Wretman. Det har varit avskalat, rent, reflekterande rent. Men, som det heter, skenet bedrar.

(…)

Den Wretmanska konsten är komplex. Det låter som en kliché, men det är en nödvändig sådan. Ty få konstnärskap kännetecknas av en sådan pendling – och spänning – mellan isolerad kontemplation och storslagen sensation. Ju mer jag lär känna Fredrik desto tydligare ser jag paradoxen: å ena sidan en vilja att dra sig undan världen och människorna, ett sökande till något som finns bortom ord, personal remarks och tjafs – och å andra sidan dess motsats: en vilja att skapa sensationella upplevelser, att beröra och få applåder, att sprida sig över världen genom Walsholsk serialitet. Och kanske är det just det som – med en annan sliten kliché – gör Fredrik Wretman så samtida.

(…)

Eftersom det vi möter här på Färgfabriken är 32 upplagor av Fredrik Wretman själv – ”som Buddha” – som konstnären själv brukar säga med ett skevt leende, så är det hög tid att börja vandra i den riktningen. (…) Konstnären är – det har vi lärt oss – en ensam individ. Den sidan finns också hos Fredrik Wretman, i ovanligt hög grad. Men samtidigt är han som sagt född i ett sammanhang, ett där reaktioner, människor, medier och samarbeten är en naturlig del. Jag har en känsla av att Fredrik alltid börjar i liten skala: en utställning, en idé, ett objekt. Litet, stilla. Men ganska snart förvandlas det till ”projekt”, till installationer och ting som ofta enligt konstnären själv borde massproduceras och spridas över världen. Det kan gälla permanenta vatteninstallationer, politiska korvar eller Buddha-gubbar som vägkoner. Fredriks serialitet är inte som Warhols: här handlar det snarare om att nå större effekt och spridning på en intim idé.

Avskalat och rent, men ändå personligt. Intimt men utspritt. Nu möts de olika sidorna i Goatrans. Fredrik Wretman träder fram i egen hög person – som Buddha! – till projektioner av vatten från Stilla Havet, Amazonas, Ulan Bator eller Trondheimsfjorden. Tidigare har han mediterat till Gavleån, Rio Medellin och Stockholms ström. Det är en global resa, en ständig transformation – där konstnären, jaget, individen gjutits i massupplaga. Han sitter stilla medan allt flyter omkring honom. Panta rei, men inget nytt under solen. Fredrik Wretmans konst har blivit Fredrik Wretman. Fredrik Wretman har blivit Fredrik Wretmans konst. Det är klassiskt men det är nu. Allt rör på sig, men något annat är stilla. Goatrans. Kanske handlar det om att vilja vara någon annanstans.

/Jan Åman, curator