Faculty of Action – Live-performanceutställning

Tredagars performance, samtal och workshops
Takvåningen, Färgfabriken

Medverkande konstnärer: Diana Agunbiade-Kolawole (SWE/UK), Jessie Kleemann (GR), Harold Offeh (UK), Katarina Pirak-Sikku (Sápmi), Florence Peake & Eve Stainton (UK), Rúrí (ICE), Malin Ståhl (SWE), Anita Wernström (SWE)

Faculty of Action är en live-performanceutställning som tar plats i Färgfabrikens takvåning under tre dagar med performance-verk, workshops och samtal. Det handlar om att vara i rummet, i ett här och nu, och att som besökare uppleva konsten som temporär och föränderlig.

 ”Att bryta normer är normen inom performance”
Diana Taylor, professor i performancestudier

Faculty of Action är en unik utställningsupplevelse där åtta performancekonstverk pågår samtidigt. Här ges performance-konsten utrymme att omfatta sin bred som konstform samtidigt som en unik plats skapas där verken utgör en helhet istället för ett program.

Faculty of Action vill på olika sätt lyfta fram den samtida performancekonstens potential och möjligheter att undersöka det okända. Till utställningen görs en engelskspråkig katalog som lånar fanzinets estetik, som innehåller bidrag av de deltagande konstnärerna, IntraGalactic arts collective och Färgfabriken samt en text av Diana Taylor på temat ”What can performance do?”. Katalogen görs i en liten begräsnad upplaga och produceras delvis på plats under utställningen, för att dokmuentera den kunskap som produceras och de nya idéer som uppstår. Under söndagens hålls ett internationellt seminarium, där diskussionen kretsar kring vad performancekonsten ges för rum idag och på vilket sätt den får ta plats som konstform.

Både utställningen och seminariet vill undersöka var performance står just nu på den globala och lokala samtidskonstscenen, samtidigt som man här skapar och prövar formerna för ett – om än tillfälligt – rum för en konstform i förändring. Rummet och det publika programmet, kompletterat med nya texter, blir en plattform för dialog.

Program

Fredag 19 oktober
17-20: Performances av konstnärerna, pågående. Workshops, anmälan i receptionen. Release av utställningskatalog (numrerad upplaga 100 ex.) Live press. Färgfabrikens Café håller baren öppen i takvåningen.
17:30-18 Workshop: Kneading Paradise – Florence Peake & Eve Stainton
18-20: Harold Offeh ”Selfie Choreography”*, drop in i mån av plats
18:30-18:40 Workshop: Collective Breath with Malin Ståhl
19-19:40 Workshop: ”Preparing mentally, physically and emotionally for a performance – discussion with Rúrí”

Lördag 20 oktober
11-17: Performances av konstnärerna, pågående. Live press.
13-15: Harold Offeh ”Selfie Choreography”*, drop in i mån av plats

Söndag 21 oktober
11-17: Performances av konstnärerna, pågående. Live press.
11-12:30: Harold Offeh ”Selfie Choreography”*, drop in i mån av plats
13-15: Seminarium , keynote speaker Adelaide Bannerman (UK), panel med konstnärerna, samtal med publiken. Moderator Therese Kellner, curator at Accelerator, Stockholms Universitet.

* Harold Offehs ”Selfie Choreography”-workshop har fokus på hur kroppen representeras med kameror och teknologi genom rörelse och fotografi. Workshopen upptäcker hur vi kan använda telefoner och selfiesticks för att representera vår egna kropp och hur vi skapar vår identitet. Workshopen är öppen för alla, och personer som identifierar sig som POC och LGBTQI+ är extra välkomna.

Om medverkande konstnärerna

Diana Agunbiade-Kolawole bor och arbetar i Stockholm och London. I sitt konstnärliga arbete utgår hon från olika fotografiska tekniker som manifesteras genom en rad uttryck som installationer, performance, grafik och rörlig bild. Hon är utbildad vid bland annat Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och École Nationale Supérieure des Beaux-Arts i Paris. Hon har framfört sina performance-verk på platser som Thielska Galleriet i Stockholm och Tate i London, och hennes konst finns representerad i samlingarna hos bland andra Stockholm Läns Landsting, Uppsala Läns Landsting och Brucebo-stiftelsen i Sverige, liksom på Kingston University i Storbritannien. Hon deltar också gärna i samarbetsprojekt och medverkar i andra performancekonstnärers verk.

Jessie Kleemann kommer från Upernavik, Grönland, och verkar som performancekonstnär och poet. Hon är utbildad grafiker vid vad som tidigare hette Grafisk Værksted (nu “Konstskolan”) och som performancekonstnär hos Tuukaq-teatern i Danmark. Hennes konstnärskap inkluderar videoverk, installationer och många performance-verk. Hon har också varit delaktig i performance-gruppen The Wolf in the Winter. I sin praktik utforskar hon diskurser runt de etnocentriciteter som utmärker den grönländska kvinnans självuppfattning, både i kroppsliga uttryck och utifrån den blick som man kan säga stigmatiserar det feminina “andra”. Hon utgår ofta ifrån olika material och aspekter av kostym, så som påklädning och avklädning som starka kulturella uttryck, i verk som bryter isär den koloniala estetiken.

Harold Offeh är konstnär som inkluderar både video, fotografi, pedagogisk och social konst i sin praktik. Han bor i Cambridge och verkar i London och Leeds där han för tillfället är gästlärare vid bland annat Royal College of Art och Goldsmiths College. Ofta används humor som ett sätt att konfrontera betraktaren med historiska narrativ och samtida kultur, och han utforskar de rum som skapas då historia förkroppsligas genom performativa metoder. Offeh är utbildad vid bland annat University of Brighton och har ställt ut och genomfört performance-verk på bland annat Publics i Helsingfors, The Tetley i Leeds och Tate Modern, London.

Katarina Pirak Sikku bor i Jokkmokk, dit hon återvände efter sin examen i fri konst vid Konsthögskolan vid Umeå universitet. Hon undersöker landskap, gränser och spår. Det hon är mest uppmärksammad för är hur hon tagit sig an Sveriges rasbiologiska material. Hon har med ett inifrånperspektiv undersökt hur det känns att vara en av de drabbade och undersökta, med utgångspunkt i frågan ”kan sorg ärvas?”. Hon använder sin egen kropp för att känna, beskriva och uppleva. Hon har under senare år haft ett antal uppmärksammade separatutställningar och hennes konstverk har bland annat visats på Moderna Museet i Stockholm.

Florence Peake är konstnär och koreograf verksam i London. Hennes praktik är interdisciplinär och omfattar både visuell konst, dans, undervisning och performance. Genom att finna kaotiska samband mellan kropp och material gör Peake bland annat radikala och bisarra performance som skapar tillfälliga allianser med och emellan betraktarna. Hennes verk har visats på bland annat Palais de Tokyo i Paris, Yorkshire Sculpture Park, Baltic Centre for Contemporary Art i Gateshead och Hayward Gallery i London.

Rúrí, som bor och verkar i Reykjavik, har länge varit en av Islands mest framträdande konstnärer. Hon arbetar med alltifrån storskaliga verk i landskap till fotografi, skulptur och multimedia, men performancekonsten har en framträdande roll i hennes produktion. Miljöförstöring och politik är återkommande ämnen, parallellt med ett övergripande intresse för tid, relativitet och det flyktiga. Hennes verk är konceptuella men ger samtidigt uttryck för påtagliga sinnesupplevelser. Rúrís verk finns representerade i många privata och publika samlingar på Island och internationellt och hon har medverkat i ett stort antal grupp- och separatutställningar i Europa, Asien och USA. 2003 representerade hon Island på Venedigbiennalen.

Eve Stainton, baserad i London, är performancekonstnär och dansare, utbildad vid bland annat London Contemporary Dance School. Hon grundar sin konstnärliga praktik på rörelse som uttrycks genom performance och digitala kollage. Hennes konstnärliga undersökningar tar ofta formen av intima queera samarbeten som utforskar åtrå och sårbarhet som en form av protest mot normativa attityder. Tillsammans med Michael Kitchin har hon grundat The Uncollective, som gör experimentella rörelsebaserade verk. Staintons kollage är ett annat, mer abstrakt, sätt att arbeta koreografiskt för att utforska rumsliga upplevelser. Hon har medverkat i och visat verk på bland annat Tangente Theatre i Montreal och Tate Britain.

Malin Ståhl bor i Östersund och verkar i Östersund/Stockholm. Hon arbetar med landskap som plats och medium, med utgångspunkt i performance. Den fysiska kroppen spelar en viktig roll i hennes praktik, där rörelse, stillhet och strategier för att lyssna används för att skapa utrymme för utforskande av tid och rum. Hon är utbildad vid bland annat Slade School of Fine Art i London och the Iceland Academy of the Arts. Hennes verk har visats på bland annat Moderna Museet i Stockholm, Barbican Art Gallery i London och the Living Art Museum i Reykjavik.

Anita Wernström är konstnär, baserad i Stockholm. Genom performance, installationer, video och kollage dekonstruerar hon sin omvärld, med fokus på den politiserade kroppen och visuell njutning. Utifrån postkoloniala och feministiska teorier har hon utvecklat ett intuitivt, känslomässigt konceptuellt språk med både humoristiska, aktivistiska och poetiska anslag. Hon har utbildat sig vid bland annat the Slade School of Fine Art i London, och visat verk på till exempel Bloomsbury New Contemporaries och Camden Art Center i London och Fullersta Gård i Stockholm.

Fördjupning

Här kan du läsa en intervju med Malin Ståhl and Anita Wernström, medlemmar i IntraGalactic arts

Interview with IntraGalactic arts collective, organisers of Faculty of Action

– acting here and now to develop platforms for performance art

Faculty of Action

Malin Ståhl and Anita Wernström are both visual artists with a strong focus on performance art. Through the artist-run initiative IntraGalactic arts collective, they have for several years explored performance art through Performance Lab together with artists, inviting audiences to participate both in the process and the finished works. They are the initiators and organisers of the performance exhibition Faculty of Action taking place at Färgfabriken October 19-21, 2018.

They define performance art as being about presence, creating actions in the here and now. The actions are something that claims time and space for a certain, specific moment. There might be traces such as documentation and props but these should not be confused with the live action.

Faculty of Action offers an ambitions programme with workshops, a seminar and a catalogue on top of an on-going exhibition of live performance pieces. It invites both artists and audience to a furthering of the platforms and theoretical frameworks surrounding performance within the visual arts field.

– Are there important differences between performance art (as visual art) and a theatre play or dance performance?

– One of the defining differences between art forms is their platforms, which is one of the reasons we wanted to develop Faculty of Action. Performance as art exhibition is not yet common in Sweden. It is not an un-known concept internationally and by setting up an exhibition situation with live art pieces (albeit for only three days) we want to connect to that exhibition practice.

As an example we are thinking of the London art scene over the recent decades where performance has been shown both in art institution commissions and in galleries. The Tate has been prominent in building platforms for performance as part of their exhibitions structure with the BMW Tate Live programme and the Tanks, a dedicated performance space that opened in 2012. At Tate Britain the Duveen Commission has included the ‘Work no. 850’ by Martin Creed and Pablo Bronstein’s ‘Historical Dances in an Antique Setting’, both performance pieces. This spring the Chisenhale gallery showed Paul Maheke’s work in A fire circle for a public hearing developing Maheke’s engagement with the potential of the body as an archive.

The theme of the Faculty of Action seminar is ‘what can performance do?’ drawing on our email exchange with Diana Taylor (the Hemispheric Institute). Taylor questions what defines a centre and the western-centered departures in art dialogue, highlighting political, activist performance practices that exist outside of traditional art institutions. Through these practices Taylor sees the ability to make injustice visible and instigate paths towards change. When bringing the question of  ‘what can performance do?’ to the Stockholm art scene we see the potential in the commercial dis-interest in the art form. Performance can operate within a certain artistic freedom. There can be space for resistance and activism.

– Any observations about the Stockholm-context?

In Stockholm we are observing a tendency where art institutions and funding bodies are changing their approaches. We notice institutions are opening up towards the performance field with new programming and hosting open calls for artists. The Swedish arts funding bodies and commissioners have recently started to open up towards more transparent processes and reaching out beyond their networks. We see performance as an art form able to bring forth dialogue and the hereto marginalised with an objective to move forward. As Diana Taylor phrases it in ‘Performance’ (2012, Duke University Press) ‘breaking norms is the norm of performance’.

– What is the difference between performing an art piece in a contemporary art context (like a gallery or Kunsthalle) or in other types of spaces not intended for art (like public spaces or other types of culture buildings)?  

Perhaps the main difference between performing in different spaces is how this reflects on the artist’s CV. Showing the same performance in the street/a festival or in a space backed by a renowned art institution comes across very differently in a CV. As a result this directly affects the artists’ possibilities to be awarded grants and secure funding. For practitioners trained as visual artists we see it as crucial to be able to practice and exhibit within the area of visual arts also when choosing the medium of performance.

As practicing artists working with performance we are aware of how performance is often used as entertainment to spice up an opening event or part of a programme around the main exhibition. Often the performing artists are not included in the list of exhibiting artists. This curatorial method undermines performance as an artform on equal terms with other expressions such as painting, installation, video and other static interventions. The strategy leaves performance in the realm of spectacle, only there for entertainment and void of activating the political edge of live confrontation that is the inherent potential of the medium.

– How does the space affect how the artwork (performance piece) is presented and percieved?

We identify at least two methods in developing work. One method departs in developing a concept that then looks for a suitable space. Another method begins with the space or place and then develops a concept around that. The practice of beginning with the development of the piece, which can be seen as equivalent to studio practice, is rather marginalised in working with performance. More often the artist is asked, or commissioned, to respond to a place and its social situation.

Artists undergo several years of university training to develop methods of working with tools that, in everyday language, we often refer to as intuition. Even when working with the unknown, and knowledge that is yet ephemeral, the artist has a platform of training and experience to undertake the inquires of their practice.

Performance practices are very dependent on what platforms and spaces are available to them. At times, concerns and interests might bring the artist out of the art institution and into a forest. The conceptual significance of the space can, in such instances, be more important than having access to an audience.

There is no space that does not have a history that one has to take into consideration.

– A performance happens in the present and in relation to the space and the audience – how do you think the fact that other performances will be going on simultaneously in Faculty of Action will affect how the audience perceives the performance works, and how will it affect the performance itself? Traditional group exhibitions are very common, and there are many curatorial methods to make the artworks ”talk to each other”, enhance different aspects of a theme, juxtapose different perspectives etc. But group exhibitions of live performance artworks (as opposed to documentation of previous performances) are not as common, and perhaps the curatorial methods are not as self-evident? How did you approach the possibilities of ”leakage” between the artworks (of sound, light, visual space etc)?

For us, in IntraGalactic arts collective, it is very important that we are not seen as curators operating above the artists, but as ‘artists as organisers’. This means that we have not brought a theme or concept to Faculty of Action. Instead we have invited artists whose practices we find interesting and important. We have encouraged the artists to bring work that they are themselves deeply interested in developing and working on without the curator’s expectation on a certain outcome.

We believe in process and do not feel an absolute need to be in control of what is brought into the exhibitions space. That said, we do not accept anti-democratic or illegal work, and as the artists are finalising their ideas we do what we can to facilitate their wishes. There will indeed be leakage between the pieces, which will be interesting to see how it is possible to work around or relate to. The artists are not invited to do specifically durational pieces so there will be a flux in what is going on at any given moment.

With eight live artworks included in the exhibition we are confident in giving mandate to the audience to choose their perspective. By not controlling space and time through programming and designated seating areas our goal is to create an inclusion of the audience in how they choose to approach and experience the art works on display. It is about the here and now, and to be present in the room.

Relaterat

IntraGalactic arts collective är ett konstnärsdrivet initiativ i form av en ideell förening ansluten till Sveriges konstföreningar. Föreningen startade 2014 och verkar inom bildkonstområdet. Kollektivet har satelliter i Stockholm, Vingåker och Östersund. IntraGalactic arts collective är intresserade av konstproduktion med fokus på möten och samtal, och arrangerar en rad olika aktiviteter som residens, utställningar, workshops, performancelabb och seminarier. Under flera år har IntraGalactic arts collective utforskat performancekonsten genom Performance-lab tillsammans med konstnärer, där publiken bjudits in att ta del av både processen och färdiga verk.

Med stöd från

Stockholms stad
Statens kulturråd
Konstnärsnämnden
NKF