David Byrne Playing the building
Installation
Stora salen, Färgfabriken
Stora salen på Färgfabriken förvandlas till en enorm orgel i denna installation av David Byrne.
Det var för att tillverka denna något udda kombination som den fabrik där Färgfabriken numera huserar byggdes 1889. Entreprenören och uppfinnaren Helge Palmcrantz var byggherre och mannen bakom uppfinningarna. Det finns ett par etsningar som avbildar av den nyinvigda fabriken. Arbetarna står och svetsar i en annars helt öppen sal. Det som måste ha varit skitigt och bullrigt i verkligheten ter sig nästan graciöst och avskalat när det är porträtterat med torrnål.
När Palmcrantz dog och hans imperium föll samman köpte Wilhelm Becker lokalerna. Från 1903 användes de ända fram till 70-talet för att bedriva färgfabrik. Och därefter under några år – under stadigt rumsligt förfall – som lager, innebandyarena och för diverse provmålningar. Man beviljades nämligen inte tillstånd att riva byggnaden. Och det var nog mer slump än medveten strategi från myndigheternas sida. Det mesta av det svenska fabriksarvet försvann när Sverige var en rik och modern nation som rev för att få luft och ljus på 60- och 70-talen.
Som färgfabrik byggdes lokalerna ständigt om i takt med förändrade produktions- och arbetsvillkor. Man lade till en entresolvåning, byggde mellanväggar och skapade en mängd rum i rummet. Den öppna salen försvann. Men annat kom till.
När Färgfabriken drogs igång 1995–1996 var etsningarna från sent 1800-tal ett viktigt redskap när vi skulle återställa lokalerna. Bakom alla tillskott och nybyggnationer var strukturen var nämligen intakt, en gjutjärnskonstruktion med ihåliga pelare i två rader och i-balkar mellan långväggarna.
Tio år senare förvandlar David Byrne stora salen till ett musikinstrument. David har lyckats skapa något som jag själv först hade svårt att begripa vidden av. Han får själva arkitekturen, rummet självt och dess konstruktion, att bli ett instrument. Ljuden skapas helt utan förstärkare via vibrationer och resonans. Besökarna kommer verkligen att kunna ”spela byggnaden”, komplett med diskant, bas och rytmsektion. Det är en händelse som ser ut som en tanke. Ett mer passande sätt att fira vårt tioårsjubileum har jag svårt att tänka mig.
Färgfabriken är inget museum. Vi har inget uppdrag från stat eller kommun att leva upp till. Färgfabriken är heller ingen vanlig konsthall. Vi har ingen samling och ingen ensam mecenat som står för kulorna. Av pur överlevnadsinstinkt har vi varit tvungna att definiera vad vi kan bidra med i dagens samhällsklimat, lokalt i Stockholm och i ett större perspektiv. Den ena sidan av det är det vi kallar samtidslaboratoriet. Vi upptäckte att just den oberoende kulturella plattformen var ett bra verktyg för att skapa diskussion och debatt kring en mängd olika samhällsfrågor. Vi kunde spela en roll som andra aktörer – medier, näringsliv, politik – inte kan spela men har behov av.
Den andra sidan är det som Playing the Building är ett exempel på, när vi samarbetar med konstnärer och låter dem utveckla helt nya projekt, oftast av en karaktär som av en eller annan anledning inte skulle gå att genomföra någon annanstans, på ett vanligt museum eller en vanlig konsthall. Förra året gick Doug & Mike Starn från 20 års representation av ljusfenomen genom fotografi till att faktiskt skapa ljus. Året innan lät vi Carsten Höller byta utställning varje dag för att addera ytterligare ett element av förvirring till utställningsfenomenet. Och dessförinnan procucerade Maurizio Cattelan en liten Hitler för Färgfabriken, som ställdes ensam i den stora, tomma lokalen.
Playing the Building är inte en vanlig platsspecifik installation. Det är något mer. Jag vet inte vad man ska kalla det riktigt, men det David Byrne ställer ut är ju egentligen själva Färgfabriken. Fast omformulerat till ett musikinstrument. Det är heller inte en vanlig ljudinstallation. Jorge Luis Borges måste le i sin himmel åt denna möjlighet att pröva ett helt nytt instrument, som ett nytt alfabet eller språk. Ingen vet vad det bär på – och vilken musik det kan frambringa. Men alla är välkomna att pröva dess möjligheter. Det är bara att sätta sig ner och spela byggnaden.
Fördjupning
David Byrne om sitt verk Playing the Building
För några år sedan tog Jan kontakt med mig genom vår gemensamma väninna Anne Pasternak och frågade om jag inte ville göra någonting på Färgfabriken. Jag besökte lokalen under en musikturné och tog bilder av den för att komma ihåg hur den såg ut. Vi talade ett tag om en utställning, och om några andra idéer, men av olika skäl blev inga av dessa av. Jag vill minnas att både Anne och Jan föreslog att jag gjorde något som förenade mitt arbete inom visuell konst med min musikbakgrund. Efter att ha funderat ett tag och tittat på bilderna från lokalen föreslog jag en ljudinstallation som utnyttjade det faktum att lokalen är ett avskalat fabriksutrymme, med synliga rörledningar, balkar och andra strukturelement (till skillnad från de flesta museer, där dessa är dolda). Jag ville också göra en installation som involverade publiken, besökarna – så även det skulle denna göra. Den skulle bli mera ”hands on” än de flesta utställningar, där man får titta men inte röra.
Här är mitt förslag: En ljudinstallation i vilken en byggnads infrastruktur, dess fysiska anläggning, förvandlas till ett enormt musikinstrument. (Jag använder ordet musik ganska fritt här. Byggnaden kanske inte kommer att spela melodier i den gängse betydelsen… fast å andra sidan kanske den gör det).
För att skapa detta monteras diverse anordningar på olika delar av byggnadens struktur – på järnbalkarna, värme- och vattenledningarna – och används för att få dessa att framställa ljud. Ingen förstärkning används, ingen digital ljudsyntes och inga högtalare. Ljud kommer att framställas på tre sätt – genom luftdrag, vibration och slag. Anordningarna som ingår i installationen framställer inga ljud på egen hand, utan i stället får de byggnadens delar att vibrera, ge resonans och oscillera så att själva byggnaden förvandlas till ett enormt musikinstrument. Det är ett sätt att aktivera de ljudframställande egenskaper som finns inneboende i alla material. Deras form och natur blir det som avgör vilket slags ljud de producerar.
Alla vet att en järnbalk ljuder om man slår handen hårt mot den – denna installation gör samma sak, men utan att man behöver göra illa handen. Den kommer dessutom att kunna aktivera material i olika delar av byggnaden samtidigt, vilket man inte kan med händerna. Luftdrag Luft pressas genom skyddsrör eller ledningar, vilket ger en serie visslande toner beroende på ledningens längd. (Luftdraget skapas av en liten pump. Vid rätt tryck kommer lufttrycket att få luften inne i ledningarna att ge resonans och skapa flöjtlika toner.) Vibration Maskiner som fästs vid tvärbjälkar av järn får dem att vibrera och avge ett lågt brummande och ett dovt dunkande ljud. Balkarna kan fås att vibrera med hjälp av motorer och eftersom de är av varierande längd kommer de att producera olika tonlägen och ljud. De kommer att kräva elektricitet och ytterligare en kabel från tangentbordet/strömbrytaren, som slår av och på dem. Det kommer att finnas mellan fyra och sex sådana här apparater utspridda i lokalen, några nära och andra längre bort. Slag De ihåliga järnpelarna i lokalen fås att klämta och klinga. Mekaniska anordningar – magnetspolar – kan användas för att slå på dessa stora järnföremål, ungefär som mekaniska klockkläppar.
Kablaget och apparaterna kommer att vara fullt synliga – inga försök att dölja något av detta kommer att göras. Strömbrytare som aktiverar apparaterna kommer att styras från ett enkelt tangentbord som placeras centralt i lokalen (varifrån alla apparater, rör och balkar syns, så att besökaren kan se vad varje tangenttryckning gör).
Besökare inbjuds att sitta vid tangentbordet och ”spela” på byggnaden. Vissa tangenter kunde ha en fördröjningseffekt, så att en kort tangenttryckning inte ger något resultat medan en längre tryckning låter apparaten i fråga gradvis bygga upp oscillationerna och ljudet. En handskriven förklaring ovanför varje tangentgrupp beskriver vilken del av byggnaden som den gruppen aktiverar. (Möjligtvis kunde tangentbordet fungera som en spelautomat, så att man fick mata in några kronor i ett myntinkast för att få det att fungera i några minuter. Detta skulle understryka installationens mekaniska natur och dessutom begränsa varje spelares speltid.)
Apparaterna som aktiverar rören och tvärbjälkarna kommer inte att orsaka byggnaden några som helst strukturella eller andra skador. Ingen fara kommer att finnas för vare sig byggnaden eller besökarna.
/David Byrne, augusti 2005 (översatt av Tomas Tranæus)
Musiker testar Playing the building
Lördag 22 oktober: Andreas Tilliander och Pluxus
Söndag 23 oktober: Träd Gräs och Stenar Lördag
29 oktober: Robyn tillsammans med Tom från Rub a Dub
Lördag 12 november: The Great Learning Orchestra kl 14.00