Arkitekturer fördjupning

I utställningen bjuder den norska arkitekten Astrid Rohde Wang in oss i en pågående process där hon tolkar begreppet trygghet med utgångspunkt i arkitekturens allra mest grundläggande byggstenar. Vilka delar av en byggnad är de mest avgörande för vår överlevnad? Kan de föras samman utan ett gemensamt språk? Kan vi kräva något mer av en arkitektonisk struktur än att den omsluter, skyddar oss?

Vilse i skogen – Astrid Rohde Wangs berättelse om bakgrunden till modellen:

Det sägs att på Nuer-språket, Sydsudans näst största etniska grupp, betyder ordet för talet tusen ’borta i skogen’, för det är var dina kor skulle vara om du hade så många.

Min arkitektoniska pubertet ägde mestadels rum i 3:e världen. Östafrika och Indien. Medan arkitektur i vår del av världen inte längre hanterar primära behov, gjorde arbetet med resursbrist och prekära behov det möjligt för arkitektur att framstå som en verklig problemlösare, med verklig användbarhet. Exotiska arkitekturresor hjälpte mig alltså att komma till rätta med ämnet arkitektur, som på många sätt framstod som mer och mer ytligt under studietiden.

Modellen i utställningen är ett nedskalat avsnitt från vårt sista projekt som studenter, och första projekt som arkitektbyrå – en självbyggd skola i det krigshärjade Sydsudan. Flera timmar bort från närmaste by och långt från vägnätet och annan infrastruktur. Med ett extremt holistiskt förhållningssätt till arkitekturämnet berörde skolan alla grundläggande mänskliga behov – såsom säkerhet, hygien, frihet (kvinnors frigörelse!), samhällsdeltagande, identitet, rekreation och kunskapsinhämtning. Inte bara för att göra livet lättare, utan för att överhuvudtaget göra livet möjligt!

Grundskolans byggmaterial var främst torkade komprimerade jordblock, som lokalbefolkningen kunde tillverka på plats, och enkelt montera ihop utan större förkunskaper. Utformningen av de sammansatta byggnaderna kunde anpassas till befintliga träd på skolans område, som i sig bildade eftertraktade skuggiga, och kostnadsfria, uteplatser.

Skolan utvecklades tillsammans med lokalbefolkningen. Med utgångspunkt från ett tydligt system av rumsliga pelare under en enkel takkonstruktion kunde de enkla klassrummen sedan utökas med ytterligare funktioner som beskrivs i en ”arkitektonisk ordbok”, ett byggklosssystem med tydliga regler (syntax). Vi tog fram småskaliga fysiska modeller av byggstenarna, som man kunde leka med och experimentera med – en metod för att kunna prata om arkitektur och komponera arkitektur i samarbete med en lokalbefolkning som varken kunde läsa bokstäver eller planritningar.

30 mil in i den sydsudanesiska ödedmarken kan du inte skapa arkitektur bara för att det ser bra ut. Allt måste vara av nödvändighet. Men i allt detta finns också skönhet! Som ett verktyg för att skapa identitet, tillhörighet, värdighet och beständighet får även estetiken en grundläggande betydelse i slutändan.

– Det är vackert. Och det är användbart också, just för att det är vackert.

– Det är användbart. Och det är vackert också, just för att det är användbart.

Anders Wilhelmson är svensk arkitekt och professor emeritus. Genom sin stålklädda modell utforskar han temat kärlek och kärlek till arkitekturen. Hur kan vi anamma ett modernistiskt tankesätt, där alla delar i byggnaden ses som väsentliga, under samtidens förutsättningar? Hur kan kärlek till arkitekturen och dess potential för innovation uttryckas i en tid då ekonomiska intressen alltför ofta får styra över dess utformning? 

Anders Wilhelmson om sin modell och temat kärlek:

Anders Wilhelmssons beskrivning av modellen Kärlek:

Modellen är i skala 1:7, eller åtminstone i det närmaste (skalan gav sig efter stålplåtsmått) men 1:7 efter uppgiften. Mitt (modellens) givna rum var 3x3x3 meter och, modellen i sig är inskriven i en kub som är 1,5×1,5×1,5 meter. Den är alltså en del i en imaginär rekursiv sekvens, där vi själva ingår.

Huset, och modellen är tänkt att vara (och är) verkligen fult, fult eftersom ingen ser att det verkligen, och särskilt när det är byggt, är en svan. Ensam står det i sitt rum omgiven av ankor.

Beskrivningen av huset är enkelt, och är ett, vill tro, förverkligande av en modernistisk dröm, realiserad i en post-modern tid. En dröm där golv, väggar och tak alla är jämbördiga, och där taket funktionellt verkligen är platt. Varför tog inte Le Corbusier det steget?

Huset är byggd med ett exoskelett av tunn stålplåt (3mm) förstärkt funktionellt med stag, som en nåt eller flygplan. Hermetiskt tätt mot omgivningens (kyla) och med ett minimum av detaljer. Invändigt sprutas isolering och innerskikt kläs med plywood. Byggnadens form genereras av denna princip där övervåning agerar balk för att möjliggöra underliggande rums stora spännvidd. Så modellen byggs precis som huset (fast på Färgfabrikens önskan svetsas inte stålskivor ihop, det får fantasin göra).

Andra saker som modellen inte redovisar; som vuxen svan är stålet rostskyddsmålat i en silvrig zinkfärg, men denna diskrepans får ses som en bild av svanungens pågående transformation.

Den isländsk-schweiziska arkitektduon Walter Hjaltested och Caterina Decker undersöker i sin del av utställningen begreppet stöd och stöttning – både konceptuellt som en tanke om människans behov av omfamning och social sammankoppling, och i form av rent strukturella element. Kan relationen mellan stöd och stöttat förstås som symbiotisk eller ensidig? När möts två arkitektoniska element – när de möts som delar av en struktur, eller när de blir funktionellt beroende av varandra?

Walter Hjaltested och Caterina Decker om modellen:

Den centrala figuren håller och delar två individuella vägar. Två trappor går uppåt och flätas samman rumsligt och strukturellt när de klättrar.

Även om de två trapporna börjar från separata punkter, konvergerar de så småningom på toppen. När möts två element? Vad kom först, hönan eller ägget?

Den arkitektoniska modellen med titeln ”vad kom först, hönan eller ägget?” försöker visuellt skildra sammanslagningen av två distinkta vägar inom en geometrisk ram. Den liknar en trappa till formen och bildar en slinga som skapar en komplex rumslig skulptur när den tolkas som en modell. De öppna (exteriöra) och slutna (inre) vägarna manifesterar sig som vertikalt sammanvävda massor, förenade högst upp.

Modellen tar upp samspelet mellan stödstrukturer och massorna, och betonar deras inbördes beroende snarare än hierarkisk dominans. Metaforiskt symboliserar den cykliska bilden permeabilitet, enhet och flöde, vilket förstärker det ömsesidiga stödet inom det arkitektoniska temat.

Modellens skala bestäms av steget, det arkitektoniska element som en trappa bygger på. Antalet steg definierar trappan, vilken i sin tur definierar våningshöjderna för modellen, alla i linje med den mänskliga skalan.

Walter Hjaltested och Caterina Decker om utställningen och deras modell:

Hur tänker ni kring utställningens titel Arkitekturer? Hur tolkar ni det?

Titeln Arkitekturer föreslår en samling och dialog av olika idéer. Vårt mål var att skapa en form som rumsligt representerar “stöd” och kan förstås utan ytterligare sammanhang.

Hur har ni arbetat med begreppet ”stöd” kopplat till arkitektur?

Vi närmade oss konceptet “stöd” inte som ett strukturellt element som ett ramverk, utan genom en rumslig och social lins. Vårt objekt är designat för att referera till arkitekturiska element, som förkroppsligar stöd i både form och mening.

Vad betyder modellen för er praktik?

Vi ser modellen som en övning i att förstå en uppgift genom ett mycket abstrakt tillvägagångssätt, med målet att representera en rumslig princip utan en specifik funktion.

Hur har ni tagit er an arbetet med er modell?

Vi närmade oss vår modell genom att arbeta på studiemodellnivå, omfamna ”den” första idén i processen och arbeta med ett objekt som inte är beroende av materialitet eller sammanhang.

Vad tror du är arkitekturens roll i en samtid och en framtid där vi måste bygga och leva inom planetens begränsningar?

I både nutid och framtid, där vi måste bygga och leva inom planetens begränsningar, spelar arkitekturen en avgörande roll för att hantera sociala aspekter av samhället. Dessa aspekter har alltid drivit på den arkitektoniska omvandlingen. Vår uppgift är att prioritera och bedöma deras betydelse, med fokus på att använda resurser och utrymme på ett socialt och miljömässigt hänsynsfullt sätt.

I utställningen förhåller sig den svenska arkitektduon Daniel Norell och Einar Rodhe till arkitekturen utifrån temat samling, och dess betydelse för arkitektur som kulturell praktik. Modellen blir här ett sätt att organisera funna objekt och ge dem nya betydelser i en gemensam kontext. Är ett objekt detsamma när dess betydelse och karaktär helt förskjutits av en mänsklig agent? Går det att beslutsamt göra gränsdragningar mellan en helhetlig struktur och dess alla beståndsdelar, deras ursprung och framtid?

Daniel Norell och Einar Rodhe om bakgrunden till Samling:

Under förhistorisk tid samlades en majoritet av vad människor konsumerade in, snarare än jagades. Ändå har jakt haft företräde framför samlande eftersom jakt kan generera vad som konventionellt anses vara en bra historia. Jakten på däggdjur kan leda fram till berättelser fyllda med action, vapen och hjältar, medan plockningen av bär och nötter verkar vardagligt i jämförelse. Kort sagt, berättelser har kommit att främja jaktens dramatik.

Romanförfattaren Ursula K. Le Guin har föreslagit en annan berättelse, där jakt ersätts med samlande, och där vapnet ersätts av bärväskan, hållaren eller behållaren. En sak att lägga saker i blir den nya historien. Bärnätet eller korgen var förmodligen människans första kulturella redskap. Le Guin sökte en grund för berättelser som var baserade på säcken eller väskan snarare än hjälten eller konflikten. En modell för skrivande – och för författarskap egentligen – som bygger på samling.

I likhet med detta har några arkitekter, inklusive vi själva, utforskat samling som en alternativ grund för arkitektur. Tidigt påverkade detta hur vi tänkte i vår studio. Vår studio är naturligtvis en plats där vi arbetar – där vi ritar, skriver, gör saker och så vidare. Så det är en plats för produktion, som en verkstad. Men det är också ett arkiv, till exempel av gamla modeller. Och snart blev det ett lager för använt byggmaterial som vi tillfälligt monterade i studion innan vi fraktade iväg dem. Så, vår studio blev en grej att lägga saker i, för att låna Le Guins fraser. En slags bärväska som gjorde att vi kunde knyta produktionen till samlade element, material och föremål.

Sedan ganska länge har vi ägnat oss åt samling som ett förhållningssätt till arkitektur och till att göra. Det har skett över olika skalor, från modeller och möbler till byggnader och miljöer. I Under Construction, vårt projekt för Oslotriennalen 2019, blev ett stadskvarter helt konstruerat av återvunnet material ett sätt att spekulera om en framtid betingad av en knapphet på resurser. I år förverkligade vi Raamland, en gemenskapsträdgård och paviljong i Brygge, Belgien som samlar helt olika kategorier av material för att föreställa oss en arkitektur med flera ursprung och tidsaspekter.

En sak som gör samling annorlunda i arkitektur är representation. Man kan titta på ett hittat föremål och se objektet för vad det verkligen är. En dörr är till exempel en dörr. Naturligtvis kan man också se dörren ur en alternativ synvinkel och tro att dörrbladet skulle bli en fantastisk bordsskiva. Ändå är även en sådan opportunistisk syn något annat än att se ett objekt som en representation av ett annat objekt, i skala.

Vi hoppas att dessa olika sätt att se överlappas i vår modell för utställningen på Färgfabriken. Materialiteten och patinan hos de sammansatta föremålen talar för att de bör läsas som verkliga och oförställda. Samtidigt kan dessa objekt och sammansättningar läsas som arkitektoniska modeller i stor skala. Samling som ett förhållningssätt till arkitektur förvandlar lokalisering, urval och sammankoppling av enheter till designhandlingar. Funna föremål kommer till liv beroende på hur vi ser dem, som ting i och för sig, som representationer, såväl som i relation till varandra. Vissa ser här en futuristisk stad; andra ser en lekplats. Modellen förskjuter läsningen av föremålen och ger upphov till nya associationer och nya tankebanor. Projektet föreslår att arkitektur kan ses som en tillfällig samling av element och material som alla har ett ursprung och en framtid.

Referens: Ursula K. Le Guin, The Carrier Bag Theory of Fiction, Ignota, 2019. Först publicerad i Women of Vision, 1988.

Daniel Norell och Einar Rodhe om utställningen och deras modell:

Hur tänker ni kring utställningens titel Arkitekturer? Hur tolkar ni det?

Titeln antyder ett pluralistiskt förhållningssätt, i motsats till att lyfta fram en specifik idé eller strömning. Tematiken knyter samtidigt an till vår modell som skapar små arkitektoniska sammansättningar, av vitt skilda funna objekt.

Hur har ni arbetat med begreppet ”samling” kopplat till arkitektur?

Vi är intresserade av samlandet som en alternativ modell för gestaltning. Vi bygger upp en samling, och sedan testar vi samlingen som arkitektur.

Vad betyder modellen för er praktik?

Vi har alltid arbetat mycket i modell. I och med att en modell är en representation av något annat än sig själv (ofta en byggnad) finns alltid en öppenhet inför hur den kan läsas. Denna tolkningsfrihet är en viktig del av vår gestaltningsprocess, samt i läsningen av modellen i utställningsrummet.

Hur har ni tagit er an arbetet med er modell?

Vi har vridit och vänt på de objekt vi samlat och tolkat dem som olika arkitekturer i olika skalor. Sedan har vi arrangerat dem på ett bord, i ett landskap, eller i en stadsplan. Ibland bildar flera objekt en ny helhet, i andra fall står objektet så som det kom, fast i ett nytt sammanhang. Vi är intresserade av de tillfällen då det sker någon sorts förskjutning av förståelsen av objektet, och när oväntade relationer uppstår mellan objekten.

Vad tror ni är arkitekturens roll i en samtid och en framtid där vi måste bygga och leva inom planetens begränsningar?

Vi hoppas att vår modell bidrar till att arkitektur ses som en tillfällig sammansättning av element och material som alla har ett ursprung och en framtid. Detta står i kontrast till en fram till nyligen rådande modell baserad på extraktion och deponi.

Den svenska arkitekten Daniel Johansson utgår ifrån det egna begreppet pre-use, bruk före återbruk, i sitt arbete med sammanställningen av unika fragment från flera pågående projekt. Har ett objekts tidigare sammanhang betydelse för dess framtida bruk? Vad avgör om något bör ses som ett förstadium kontra ett komplett projekt? Vad utgör ett arkitektoniskt fragments sanna tillhörighet, och hur påverkar detta vår syn på hållbarhet när det gäller användningen av material?

Work-in-progress bilder:

Hör Daniel Johansson berätta om hur hans modell ”Förbruk” kommer leva vidare

Den finsk-samiska arkitekten Eveliina Sarapää undersöker i utställningen hur arv och tillhörighet speglas i arkitekturen. Hennes modell tar avstamp i hennes samiska rötter i Ohcejohka och utgår ifrån Buođđu, en struktur som traditionellt används för att bygga laxdammar. Modellen bjuder in till samtal om ägande och identitet. Hur speglar våra byggnader synen på kulturellt arv – och vems kulturella arv representeras? Vilka värden sätter vi i arkitekturens traditionella element – de estetiska liksom de funktionella? 

Eveliina Sarapaä om tillhörighet:

”En känsla av tillhörighet är ett av mänsklighetens mest grundläggande behov.”

Som samisk arkitekt innebär ”tillhörighet” i förhållande till arkitektur att ha en djup koppling till samisk kultur. Jag utforskar samisk arkitektur genom modeller som samtidigt förmedlar vårt kulturarv och utforskar nya sätt att förnya inom våra traditioner, att skapa moderna strukturer som resonerar med samiska värderingar och filosofi.

Vår materiella kultur är baserad på Duodji. Förenklat syftar Duodji på hantverk och bruksföremål gjorda av olika naturmaterial, men för samerna är Duodji mycket mer. Jag älskar hur den samiske konstnären Outi Pieski beskriver Duodjis djupgående betydelse i en Tate St Ives-utställningsintervju 2024:

”Duodji är görande och tillverkande, hantverkande och skapande. Det är ett helhetskoncept som bevarar den samiska filosofin, värderingarna och andligheten och förbinder dem med praktiska färdigheter. I samisk kultur ses materialet inte som passivt utan som en aktiv agent. Materialla föremål rymmer energi och kraft. Energin kommer från själva materialet, från skaparen som har förvandlat materialet genom färdigheter, omsorg och kärlek, liksom från användaren som har använt och levt med föremålet och dess kraft. Duodji är ett sätt att återuppliva kopplingar mellan tidigare och framtida generationer.”

Skapandet av Duodji involverar en genomgripande ömsesidighet med naturen, liksom djup respekt för tillgängliga material och kunskaper och färdigheter som överförs från generation till generation. Jag är intresserad av frågan: ”Vilken typ av arkitektur skulle komma ur Duodjis principer?”

Min samiska familj tillhör floden Sámi. Samiska samhällen har levt längs floden Deatnu i tusentals år och förlitat sig på vatten för sitt uppehälle, andliga sedvänjor och traditionell kunskap. Deatnufloden är Sápmis ”ven”. Längs Tenoälven, som min samiska familj kommer ifrån, är ett mönster som representerar floden en återkommande symbol i Duodji.

Modellerna ’Buođđu’ och ’Eatnu’ är båda kopplade till mina egna samiska rötter vid Deatnufloden. Konstruktionen Buođđu är en arkitektonisk studie inspirerad av min farfars laxdamm. Eatnu är en utforskning av hur Duodjis filosofi kunde utvecklas till ett stycke samtida samisk arkitektur.

Dessa modeller representerar min tillhörighet till Sápmi.

Eveliina Sarapää om utställningen och hennes modeller:

Hur tänker du kring utställningens titel Arkitekturer? Hur tolkar du det?

Jag tycker att det beskriver väldigt väl vad vi har gjort här! Jag tycker att den betonar mångfalden och variationen i designfilosofier, tekniker och konceptuella ramverk som varje arkitekt utforskar genom sin installation.

Hur har du arbetat med begreppet ”tillhörighet” kopplat till arkitektur?

Som samisk arkitekt innebär ”tillhörighet” i förhållande till arkitektur att man har en djup koppling till den samiska kulturen. Jag utforskar samisk arkitektur genom modeller som samtidigt för vidare vårt kulturarv och utforskar nya sätt att förnya våra traditioner och skapa moderna strukturer som stämmer överens med samiska värderingar och samisk filosofi.

Vad betyder modeller för din praktik?

Genom modeller kan jag på ett konkret sätt experimentera med mina tankar om samisk arkitektur. Det gör diskussionen om samisk arkitektur mer konkret.

Hur har du tagit dig an arbetet med dina modeller?

Under de senaste åren har jag börjat fundera på vad det innebär att vara samisk arkitekt och vad jag som samisk arkitekt kan bidra med till den samiska kulturen.

Jag tror att vi samer är på väg att ta reda på vår egen samtida arkitektur. Vi pratar om det och vi överväger det genom studier och konst som här på Arkitekturtriennalen. Det är en pågående avkoloniseringsprocess av arkitekturen, det är bara en tidsfråga när samer också förklarar att de äger arkitekturen i sin byggda miljö.

Vad tror du är arkitekturens roll i en samtid och en framtid där vi måste bygga och leva inom planetens begränsningar?

Arkitekturens roll är att förändra vår uppfattning om arkitektur och utvidga den till att omfatta mer än estetik och funktionalitet. Hela byggbranschen befinner sig i en situation där attityderna till material och natur måste förändras. Jag tror att svaren och de nya sätten att se lösningar på framtidens utmaningar inom byggbranschen kan finnas nära oss, hos ursprungsbefolkningar som samerna.

Christin Svensson, svensk arkitekt och lärare, utforskar med sin modell Stockholms publika stadsrum på ett inbjudande och lekfullt vis. Hennes sprattelgubbsartade konstruktion gör uttryck för stadens sammankopplade nätverk, och de komplexa sociala relationer det rymmer. Hur kan vi förstå staden med utgångspunkt i dess mellanrum – utrymmet mellan fasaderna? Hur påverkar mellanrummets utformning våra rörelser? Vilka aspekter av det publika stadsrummet ger oss större frihet? Vilka begränsar oss?

Processen bakom modellen:

Skisserna och fotona visar en arkitekturmodell under arbete. Skissmallar i papp sågas ut ur ett före detta vardagsrumsgolv, och sätts samman till en modell i skala 1:600. Modellen visar Odenplan, Odengatan, Sveavägen, Sergels torg, Kungsgatan och Stureplan.

Byggnader som definierar stadsrummet representeras enbart med sina fasader, semi-publika byggnader som kyrkor, stadsbiblioteket och konserthuset representeras av volymer.

Modellen ’Public Space: Walking City’ presenteras upprättstående och har rörliga delar – som en sprattelfigur. Syftet är att öppna upp för en läsning av hur vårt urbana vardagsrum figurativt och proportionerligt hänger samman. Inspiration kommer från situationismen, från Guy Debord och Asger Jorns kollage ’Naked City’ från 1959 – och från våra gator och torg som ett kollektivt rum för både stadsliv och demonstrationer.

Christin Svensson om utställningen och hennes modell:

Hur tänker du kring utställningens titel Arkitekturer? Hur tolkar du det?

Att vad som helst går in under det, och att det finns olika ingångar till arkitektur.

Hur har du arbetat med begreppet ”mellanrum” kopplat till arkitektur?

Jag har utgått från det offentliga rummet – tomrummet mellan byggnaderna i staden. De offentliga rummen är viktiga eftersom det är vårt gemensamma rum – där vi är. Det är intressant att se det rummet som form. Mitt bidrag är båda delar av modell och figur.

Utifrån begreppet ”mellanrum” har jag arbetat med staden som vårt gemensamma vardagsrum. Till modellen har jag använt min grannes gamla parkettgolv, så alla gator i modellen består av parkettgolv och kan med det ses som ett sorts vardagsrum. Det är kul att ta bort byggnadsvolymerna i en modell. Och jag tycker att är viktigt att hålla koll på proportionerna i rummet; det inte är utseendet som är viktigast. De målade volymerna i modellen representerar de publika byggnaderna, exempelvis Stadsbiblioteket och Konserthuset. De volymer som inte är målade men har en glansig finish representerar de delvis publika byggnaderna, exempelvis kyrkorna. De privata byggnaderna och rummen representeras endast som ytor mot gatan, otillgängliga.

Vad betyder modellen för din praktik?

Modellen är en skiss. Jag gillar det skissiga uttrycket. Det är i modellen man jobbar. Modellen är arbetssättet och inte slutprodukten.

Hur har du tagit dig an arbetet med din modell?

Jag har tänkt på staden inte som en samling av hus utan som en samling av mellanrum där vi kan vara.

Modellen representerar de offentliga rummen kring och mellan bl.a. Odenplan, Sveavägen, Stureplan och Sergels torg. Varför just det utsnittet av staden?

Jag ser det som Stockholms vardagsrum. Sveavägen har också många av de olika arkitektoniska tidsepokerna symboliskt representerade – de olika framtidsvisionerna som funnits kring vad Stockholm velat vara syns där.
Jag tänkte också på formerna: på dessa platser, och i modellen, finner vi triangeln, kvadraten, krysset, ovalen m.fl. Stockholm och modellen är och blir proportionerligt och formsäkert genom de delarna. Det finns även flera associationer man kan dra från modellen och figuren. Är det en musiker som lyfter sitt instrument? Är det en demonstrant som håller en megafon till munnen, gåendes i utställningsrummet och i staden – måhända längst Sveavägen som en del av de många demonstrationer som äger rum där, i vårt vardagsrum?

Vad tror du är arkitekturens roll i en samtid och en framtid där vi måste bygga och leva inom planetens begränsningar?

Jag tycker att man ska gräva där man står och ta tillvara på det man har, vara omsorgsfull om det som redan finns så att det klarar att stå sig länge. Jag tror även på att använda saker lite mer rakt av, och att inte processa lika mycket material som idag. Det är så jag personligen vill jobba i framtiden – lite mer rough.

Eugenia Bevz och Konstantin Mirosh är en arkitektduo baserade i Stockholm, med rötter i Ukraina. I sin kollagemodell studerar de olika scenarier, funktion och upplevelse av kvarteret som typologi. Utifrån temat berättelser utforskas hur våra urbana levnadssätt kan reflekteras i arkitekturen. Vad säger kontrasten mellan innergård och fasad om våra upplevelser av mångfald och individualism? Hur ser rytmen ut i samspelet mellan hem och kollektiv, och hur kan kvarterens själva utformning påverka den?

Eugenia och Konstantin om utställningens namn och deras tankar bakom materialval:

Kvartersepisoder; mer om modellen av Eugenia Bevz och Konstantin Mirosh:

Stockholm Series: Kvartersepisoder är en urban berättelse som utforskar rytm, mångfald och nyanser genom en uttrycksfull, formativ komposition av ett stadskvarter.

Modellen på cirka 2x2x2m skildrar ett Stockholmskt stadskvarters karaktär. Den är sammansatt av tre distinkta volymer återgivna i tre motsvarande färger. Stadskvartersvolymen är placerad på sin sida och avslöjar kontrasten mellan den volymetriska mångfalden på innergården och den ordnade och enhetliga karaktären hos den yttre fasaden. Denna kontrast är typisk för stockholmskvarter: för den externa betraktaren framstår dess bild som reducerad, ordnad och monolitisk; för dem som har tillgång till innergården är det mer komplext, spontant och mångsidigt. Volymen bildar en kubisk form som består av 222 enheter som representerar lägenheter, skiktade i 6 rader som representerar 6 våningar. Stadskvarteret bidrar till Stockholms ikoniska stadsbild. Många arkitekter utmanar den dogmatiska stadsstrukturen i kvarteret Stockholm.

Modellens struktur relaterar också till den säregna stora salen på Färgfabriken: från ena sidan orienterad mot väggen är modellen solid med tre stora öppningar som hänför sig till hallens yttre fönster. Från andra sidan är modellen till stor del transparent, sammansatt av finare element – relaterat till Färgfabrikens invecklade strukturella ramverk.

Modellen är byggd av ECO-certifierade OSB3-skivor och målad med biologiskt nedbrytbar, VOC- och mikroplastfri organisk färg, vilket betonar ett engagemang för hållbarhet och cirkulära material och ett fokus på innovation inom byggbranschen.

Färgen spelar en viktig roll och framhäver byggnadsskalan i blockstrukturen. Paletten är karaktäristisk för Stockholmskontexten.

Installationen kommer att få ett andra liv efter utställningen, och därigenom ändra sin ”hemskala”: modellen kommer att demonteras i 23 sammansatta enheter och återanvändas som hemmöbler.