Blick arkitektur

”För oss handlar återbruk om mer än att ge material ett nytt liv. Det handlar om att förlänga tidshorisonter och att ifrågasätta varför vissa material och byggnader uppfattas som förbrukade innan deras faktiska liv är slut.  

Vi är intresserade av materialens temporalitet, spåren av tidigare användning, patina, slitage och förändring, och av hur dessa egenskaper kan få vara en del av arkitekturen snarare än något som ska döljas eller förädlas bort. Återbruk är också en fråga om estetisk förskjutning: att ompröva det vi idag betraktar som föråldrat, anonymt eller fult. För oss är en förändrad attityd till det befintliga en lika viktig del av återbruket som den fysiska omvandlingen av materialet.” 

Projektet drivs av malmöbaserade Blick Arkitektur under ledning av Daniel Lindberg, i samarbete med Emma Lindberg. Under flera år har de utvecklat idéer och projekt på temat ”Att återbruka det fula”, där de undersöker bebyggelse som inte är tillräckligt gammal för att tillskrivas ett kulturhistoriskt värde, men heller inte tillräckligt ny för att anses värd att renovera eller transformera. 

De byggnader som Blick lyfter fram har aldrig haft ambitionen att bli arkitektoniska mästerverk. De är stadens vardagsmat: rationella, upprepade, funktionella och lätta att ta för givet. Men utan dem faller helheten samman och i en tid av klimatkris finns det inte utrymme att kasta bort det som redan bär näring. 

Det rör sig ofta om kontors- och industribyggnader från 1960–80-talen. De väcker sällan  nostalgi och har inte upphöjts till arkitektoniska referensverk. De uppfattas som repetitiva, ibland som ”tråkiga” eller ”fula”. Samtidigt är de fullt funktionsdugliga, materiellt robusta och bär på energi, arbete och resurser som redan har investerats. Duon undersöker hur man kan minimera resursanvändning och maximera värde utifrån det som redan finns, för att skapa arkitektur som får leva och förändras över tid. 

Inom ramen för Tidshorisonter vill de undersöka hur estetiska värderingar rör sig över tid, och hur denna rörelse påverkar vilka byggnader som får leva vidare. Vad händer med arkitektur när den tidsanda som formade den har passerat, men ännu inte blivit föremål för ett historiskt återseende? Vad sker i glappet mellan samtid och kulturarv? Arkitekturens trendrotationer tycks accelerera. Byggnader kan uppfattas som föråldrade långt innan deras tekniska livslängd är uttömd. Resultatet blir ett byggnadssvinn där fullt brukbara strukturer ersätts i jakten på det samtida uttrycket. Det är i detta mellanrum, där estetiska preferenser, ekonomiska kalkyler och planeringsbeslut sammanfaller, som rivning blir norm.