Stockholm on the Move

Idéer, visioner och utmaningar för en stad i förändring

Slumrande tillgångar

– blinda fläckar på kartan.

dormant 1

Foto: Fredrik Sweger

Infrastruktur har genom historien sammanfallit med enhetliga urbana system baserade på effektivisering, hierarkier och grundläggande principer och har uppstått i samklang med den lokala kontexten och dess landskap. Den har även växt fram på oexploaterade områden som senare intagits och uppslukats av stadens framväxt.

Infrastrukturen dikterar en egen logik: en specifik utbyggnad kan i många fall hamna i konflikt med den rådande ordningen. När etablerade hierarkier förändrats har istället förbindelsen ytterområden–innerstad prioriterats. Detta har skadat den inre stadsstrukturen som brutits upp i och med framväxten av den övergripande infrastrukturen. Processen har bidragit till att stora områden blivit monotona och, i många fall, överflödiga eller förlegade i den moderna urbana kontexten.

I och med den industriella revolutionen och påföljande förändringar i kommunikationsmedlen i mitten av 1800-talet byggs järnvägar baserade på stadens dåvarande täthet. Järnvägen byggs så nära stadskärnan som möjligt. Under 1900-talet, då vägtransporter blir allt vanligare, håller man fast vid idén att serva en existerande stadskärna. Byggandet av det övergripande regionala vägnätet ignorerar stadens ständiga utveckling, vilket resulterar i att den framväxande nya staden blir till osammanhängande enheter.

Stockholms blinda fläckar
Med hänsyn till den övergripande infrastrukturen, på regional och nationell nivå, som skär igenom staden, vill vi höja statusen och positionen för de viktigaste trafikknutpunkterna i den framtida staden. På så vis kan vi ta oss an platser som uppstått ur en förskjutning eller en omvandling av stora övergivna platser.

Stockholms läge är väldigt speciellt: dess skärgård och överlappningen av den industriella och den moderna stadskärnan har resulterat i en urban struktur som karakteriseras av sammanstrålande infrastrukturflöden som skapar täta urbana knutpunkter. I vissa fall har dessa knutpunkter blivit nya ”blinda fläckar”, otrivsamma ingångar till staden, för storskaliga trafiklösningar.

Vi tror att liknande förhållanden återfinns på många platser i staden.

Gullmarsplan är definitivt en sådan blind fläck, en trafikplats mellan centrum och förorten, en tröskel innan trafiklederna når Södermalm. Läget och platsens dåliga planläggning i förhållande till de existerande urbana omgivningarna leder till problem i de intilliggande områdena. Men samtidigt är Skansbron också ett bra exempel på hur infrastruktur kan skapa högkvalitativa utrymmen med stor potential till förändring. Denna plats är ett exempel på den gestaltning av Stockholm som vi åsyftar.

Topografi, vatten, infrastruktur och grönska i ett plan som kan växa på höjden och överskrida den vanligen dubbelriktade relationen mellan användaren och omgivningen. I Stockholm måste man också beakta den konflikt som handlar om närhet – hur den övergripande storskaliga infrastrukturen har inkräktat på stadens kvalitet och utveckling på lokalplanet.

Infrastruktur kan skapa gränser och barriärer som förhindrar ett naturligt samspel mellan omgivningarna den genomkorsar. Att återskapa och förbättra denna interaktion är en av Stockholms största utmaningar.

Staden är en komplex enhet, ett resultat av många olika behov, intressen, kunskaper och känslor. Det kräver en mångfald av tolkningar och en bra balans mellan dessa. Det finns inget fastslaget sätt att mäta slumrande tillgångar, eftersom de går utanför den fysiska verkligheten och även handlar om social interaktion.

Vi förespråkar en överskådlig analys av de specifika villkoren på platsen, rådande förhållanden, konflikter och aktivitetsflöden. Den komplexa staden är inte i behov av påtvingade lösningar, utan svaren måste i stället formuleras i samarbete med staden och tillåtas växa fram under en längre tid.

De platser där infrastruktur strålar samman måste kunna hantera stadens dynamiska kraft. Man måste också reducera de långa avstånden genom att stärka stadens olika delar, genom att göra omgivningarna till dynamiska delar inom staden, i stället för underordnade delar. Infrastrukturen måste stärka stadens samhörighet, inte förstöra den.

Stockholm on the Move, och utställningen på Färgfabriken erbjuder en utmärkt chans att tillfråga besökarna, invånarna i Stockholm, vilka slumrande tillgångar de kan se i sin stad.

d assets red
Gruppen Slumrande tillgångar består av: Olga Tarrasó
, Joaquim Tarrasó, Oskar Gudéhn, Döne Delibas, Gabriele Castellano, Kennet Crisan & Cecilia Rudström

Workshopledare:

Olga Tarrasó – Arkitekt och grundare till arkitektkontoret ESPINAS I TARRASSÒ. Olga är specialiserad på urban- och landskapsdesign och hon står bakom flera uppmärksammade projekt som bl a omvandlingen av den gamla hamnen till promenadstråk i Barcelona, ett projekt som även vann "The FAD prize" 1996. ESPINAS I TARRASSÒ grundades 1991 tillsammans med Juliá Espinás.

Joaquim Tarrasó – Arkitekt SAR/MSA, studerade arkitektur på Architectuur Instituut Sint Lucas Gent (Belgien) samt på Escola Tècnica Superioer de Arquitectura (Barcelona) där han examinerades 2001. Sedan 2003 driver han sin egen praktik inom arkitektur och urban design, genom ESPINÀS I TARRASÓ, som utvecklar och planerar både landskapsarkitektur och byggnader. De arbetar främst i urbana miljöer, både med offentliga och privata projekt. Sedan 2010 är han kursansvarig för Masterprogrammet U+A/DL (Urban & Architecture Design Laboratory) på Chalmers, Göteborg.


Vad ska hända med Stockholm? Hur förebereder man sig för en okänd framtid? Vilka möjligheter och vilka problem väntar runt hörnet? Till Stockholm on the Move har vi bjudit in fem internationella workshopledare som tillsammans med masterstudenter i arktitektur (KTH) har fått i uppdrag att arbeta fram fem olika scenarier för stockholmsregionens framtid. Scenarierna är också en del av utställningen på Färgfabriken.