top patchwork ny eng

Rania Rafei om skiljelinjer i en efterkrigsstad

rafei

Rania Rafei är filmare som tidigare arbetat med informationsfilmer och dokumentärer för FN. I dag frilansar hon för Al Jazeera och gör olika typer av videoinstallationer, nyligen färdigställde Rania sin första långfilm – delvis dokumentär, delvis fiktion. Under 2014 kommer Rania vara involverad i New Urban Topologies, Mostar-Beirut.

Berätta om Beirut och dess urbaniseringsprocess?
– Beirut väntar ivrigt på framtiden men är samtidigt fast i det förflutna. Efter krigets slut på 90-talet kom en period då vi ville glömma allt. Det syns extra tydligt i vissa delar av stadslandskapet som helt saknar spår av denna dramatiska tid. Beiruts centrum delade exempelvis staden under kriget och på 90-talet renoverades det till oigenkännlighet. Före kriget var det en plats där människor från olika religioner och klass möttes. När du går i centrum idag är allt du ser säkerhetsvakter.

Och är det något jag känner och lever varje dag i Beirut är det dom osynliga gränserna. Det är en liten stad så allt är egentligen väldigt nära men samtidigt är det en mycket segregerad stad, full av små öar. Varje område har sin version av historien och sina egna idéer om framtiden. Du ser genast på enkla saker som kläder och vilken politisk flagga som vajar i vilket område du befinner dig. Det hindrar invånarna från att se staden som en helhet och röra sig därefter.

Något som dessutom bidrar till alla dessa osynliga gränser är det faktum att vi saknar offentliga ytor. Hela Beiruts strand är exempelvis privatiserad. Strandpromenaden är fortfarande offentlig, men nyligen byggdes en ny strandpromenad som är halvt privat, halvt offentlig, alldeles bredvid den existerande. De med pengar väljer numera den nya strandpromenaden istället för den gamla och vips så försvann den platsen för möten också. För två år sedan ville man förvandla den enda riktigt offentliga parken i Beirut till en parkering, nu är den stängd för renovering, men ingen vet egentligen dess slutliga öde.

Finns det någon dialog emellan olika aktörer i staden?
– Låt mig illustrera med ett exempel. Förra året köpte en politiker mark, givetvis illegalt, för att bygga ett stort hotell. En grupp aktivister skapade en stor kampanj mot projektet som skulle innebära stigande bostadspriser, falska jobbmöjligheter och en massa säkerhetsvakter. Aktivisterna försökte prata med politikerna, gick på möte efter möte. I slutändan var det bara prat som inte ledde till någonting. Det är nämligen nästan omöjligt att påverka utvecklingen på den nivån, det är lättare med mindre projekt. En grupp arkitekter pratade för en tid sedan med ägaren till en gammal villa, ge oss ditt hus gratis och vi förvandlar det till en konsthall sa dom – det funkade!

Vad hoppas du få möjlighet att utforska inom New Urban Topologies?
– Det är väldigt viktigt att involvera olika typer av människor i projektet. Samtida konstgallerier i Libanon är oftast väldigt exklusiva, det tycker jag är helt meningslöst. Låt projektet bli synligt i de områden som sammanför flest människor istället. Jag vill inom New Urban Topologies jobba i olika delar av staden. Jag vil involvera människor som talar om sin stad och föreställer sig framtiden. Målet är att skapa en plattform så att människor kan se varandra. Jag skulle till exempel vilja utforska ett område vid havet där fiskare bor. Dom har alltid sett dom ytorna som offentliga. Förra året fick dom veta att dom måste flytta, deras jobb, hela deras liv finns där. Dom symboliserar förlusten av plaster mellan privat och publikt.

 

Tillbaka till Patchwork of Narratives

mostar 4