Experiment Stockholm

Synergier, gemensamma intressen och konflikter. Hur definierar vi “Stockholm” och hur påverkar det planeringen? I diskussionerna om urbana frågor och hållbar stadsutveckling lyfts ofta innerstadens kvaliteter upp som norm. Men innerstaden existerar bara i relation till sin omgivning. Kan vi gå bortom ett inner- och ytterstadstänkande? På vilka sätt är de olika platserna beroende av varandra? Förorten klumpas ofta ihop men den finns i många olika skepnader och står inför olika typer av utmaningar. Hur kan exempelvis villaområden bli drivkrafter istället för att behandlas som reservat? Och vilka är landsbygdens osedda kvalitete

Mental infrastruktur – sociala nervbanor. Stockholmsregionen är segregerad. Kan man genom den fysiska planeringen och stadsbyggandet påverka hur vi interagerar med varandra? Vad händer om vi ser infrastruktur som system för att skapa möten snarare än att flytta människor och varor mellan olika punkter? Hur påverkar den digitala utvecklingen vårt sätt att samspela i stadsrummet? Kan man planera bort sociala, mentala och fysiska barriärer i regionen?

Det byggs knutpunkter och regionala stadskärnor. Det nya stationssamhället, vad är det? En vindpinad pendeltågsstation eller ett Grand Central Station? Eller något vi aldrig sett maken till? Hur sker mötet mellan resenärer från olika trafikslag? Vad händer om vi tänker människa istället för resenär? En plats kan vara både genomfart och mötesplats eller en mer ”permanent” plats genom till exempel bostäder. Balansen mellan flödet och det fasta.

För Stockholm finns en central intressekonflikt mellan byggandet av de cirka 300 000 nya bostäder som krävs och det lika starka kravet att skapa ett hållbart och klimatneutralt samhälle.Hur kombinerar vi ett expansivt Stockholm med ekosystemtjänster? Kan vi skapa genuint hållbara städer och ta hänsyn till Stockholmarnas globala ekologiska fotavtryck? Finns det andra sätt att konstruera den fysiska infrastrukturen? Är stadsodling effektivt? Kan den rädda oss vid en eventuell katastrof eller är den mer en trivselfaktor? Ska individen eller samhället ta mest ansvar för miljön? Och vilka löften rymmer ”teknisk ekologi” och “cirkulär ekonomi” som alternativ resurshantering?

Det finns bra strategier för medborgarinflytande men de verkar inte nå ända fram. Försök till dialog blir ofta bromsande istället för konstruktiva. Insikter man fått ifrån dialogen visar sig svåra att implementera i det fortsatta arbetet. Vi lever i en tid där trycket på bostäder är enormt, liksom frågorna kring byggandet. Var bygger man? Hur bygger man? Varför bygger man inte? Frustrationen finns både hos de som behöver bostäder och hos de som vill bygga mer. En viktig fråga är vilka röster som hörs och inte hörs i dialogen? Utställningen är i sig en dialog med besökarna, och en mötesplats för olika intressenter och aktörer. Kanske kan den också blir en plats för att prova nya grepp? Hur skulle vi tolka ett ord som “gehör” inom planering?

Stockholms stad har annammat begreppet “idéburen stadsförbättring” för det kluster av informella metoder som i andra sammahang kallas exempelvis: tactical urbanism, urban akupunktur eller place-making. Kärt barn har många namn men gemensamt för de här metoderna är att de är småskaliga, billiga och tillfälliga sätt att förändra stadsrummet, metoder som från början var osanktionerade aktioner från grupper eller individuella medborgare. Dessa tendenser har många positiva effekter och har numera omfamnats av planeringsförvaltning och många fastighetsägare. Vad är det tecken på för brister i “normala” systemet? Och vad händer när det offentliga rummet blir rum som kontrolleras av många små kollektiv och gemenskaper? En smygprivatisering av det offentliga rummet? Skapar vi en skön hippiedröm eller ett klansamhälle?

Varierat byggande, varierande funktioner
Vad innebär hållbart byggande? Vilka möjligheter öppnar ett småskaligt byggande i stan eller i den täta förorten? Kan ett varierat byggande skapa en resilient stadsstruktur som bättre kan anpassa sig till framtida förändringar? Kan vi tänka oss stadsdelar där vissa hus byggs för att stå kortare tid, andra för längre tid? Vilka alternativa planprocesser skulle släppa in nya aktörer, exempelvis byggemenskaper?

Att vi måste skapa ett hållbart och jämställt resande är de flesta överens om. Frågan är hur vägen dit ser ut? Hur ska Stockholms gaturum organiseras när gående och cyklister är norm? Kommer alla kommuner i regionen anta “framkomlighetsprincipen” som ledstjärna: där trafikslagen prioriteras i ordningen gående, cyklister, kollektivtrafik, gods och därefter bilister? Kommer vi se trafik- och byggbudgetar som exakt avspeglar den prioriteringsprincipen? En intressant fråga är; Vad blir steget efter cykelentusiasmen? Kan vi finna en nytänkande samverkan mellan trafikslagen?

Vi måste bli bättre på att bygga in förändringsmöjligheter. Vi borde tänka på den byggda strukturen som en del av ett naturligt ekosystem. Staden/systemet ska klara både långsiktiga förändringar och externa chocker: politiska och sociala oroligheter, ekonomiska svängningar, naturkatastrofer, flyktingvågor. Byggandet av staden måste innehålla en långsiktigt hållbar produktion av ekosystemtjänster, social resiliens och en inbyggd flexibilitet. Vi vet inte vad som är nästa tekniska genombrott, och vi kanske inte ens märker dess effekter förrän de är en del av vår vardag?