Stockholm on the Move

Idéer, visioner och utmaningar för en stad i förändring

Nyheter och rapporter från Stockholm on The Move

Är vi på väg att återupptäcka infrastrukturens potential?

Gerard Reinmuth är arkitekt och en av grundarna till arkitektkontoret TERROIR. Han är också en av de fem internationella workshopledare som utformat ett framtidsscenario för stockholmsregionen till utställningen Stockholm on the Move. Gerard besökt nyligen utställningen och vi passade på att ställa några frågor om infrastruktur i allmänhet och Stockholm i synnerhet.

FF: Vilka är dina tankar kring infrastruktur i samhället och hur den formar våra liv?

GR; Jag tror att det som har hänt de senaste tjugo åren är att vi har återupptäckt infrastrukturen. Londons tunnelbana fyllde nyligen 150 år, redan för 150 år sen visste vi väldigt mycket om infrastruktur. Tunnelbanan i Sydney är också runt 150 år och det är fortfarande samma system vi färdas i. Det som har hänt på sistone är att människor har upptäckt infrastrukturens potential och jag tror det är tätt sammanlänkat med den nya infrastrukturen - digitala nätverk och internet.

FF: Hur ser du på möjligheterna och utmaningarna i Stockholm när det gäller infrastruktur?

GR: Det som är intressant med Stockholm, likväl som i Sydney (där Gerard Reinmuth bor och verkar. reds. anm.) är hur vattnet, som är den bästa delen av staden, alltid kommer att skapa svårigheter när staden vill utveckla sin infrastruktur. Just nu frågar sig Stockholm om man ska binda samman vissa regioner i utkanten. Problemet är att om man färdas från centrum till ytterområdet går det inte att komma runt i utkanten av staden, det saknas tvärförbindelser. Vi har exakt samma problem i Sydney. Dessa städer har liknande mönster och utmaningar när det gäller infrastruktur. Och vad som är märkligt är att bägge städerna verkar lika långsamma när det gäller att lösa dem. Problemet tror jag, och detta är också något som utställningen Stockholm on the Move tar upp, är att människor är rädda för de förändringar det innebär – tänk om det blir sämre än tidigare?

FF: Kan vattnet i en stad som Stockholm ses som en tillgång?

GR: Det är det fina med två av scenarierna i utställningen, de har vänt ut och in på problemen och gjort vattnet till lösningen, själva limmet som ska fästa ihop staden. Jag tror att stora beslut krävs när det gäller Stockholmsregionens framtid, det finns massor av möjligheter att nyttja vattnet, skapa nya färjelinjer och utveckla andra typer av projekt som flyttar ut staden på vattnet och samtidigt förändrar stadsbilden.


Gerard Reinmuth är arkitekt och en av grundarna till arkitektkontoret TERROIR som står bakom flera anmärkningsvärda arkitekturprojekt som ex. Peppermint Bay, Tasmanien, Australien, moderniseringen av 86–88 George St, The Rocks, Sydney, Australien. Gerard är även en uppskattad skribent och anlitas kontinuerligt i ett flertal tidskrifter, både nationellt och internationellt. Mer information om scenariot "Children of Stockholm" som Gerard arbetat med visas i utställningen Stockholm on the Move finns här.


Vattnets potential i Stockholmsregionen. Collage från scenariot "Children of Stockholm".

Fortsätt läs mer
  10089 Träffar

Impulser från omvärlden – rapport från konferensen Globala Tendenser.

Strax innan vinterkylan slog till ordentligt i Stockholmsregionen samlades ett hundratal intresserade i Färgfabrikens takvåning till konferensen Globala Tendenser, den första av tre stora konferenser inom Stockholm on the Move.

Det är inte bara Stockholm som växer, runt om i världen flyttar människor in till städer. Hur bemöter man specifika och generella utmaningar, som bostadsbrist, överbelastade vägar och miljöfrågor på andra platser?

Omvärldsperspektivet inleddes av George-Friedrich Koppen som presenterade de strategiska planerna för trafikutveckling i München – en mellaneuropeisk stad där biltrafiken, liksom i Stockholm, ökar trots att man talar om att den borde minska. I München har Koppen varit med och grundat "The Inzell Initiative" som försökt lösa trafikproblem från flera fronter genom att sammanföra olika regioner i infrastrukturens system. Initiativet bygger på frivillig medverkan och bland aktörerna återfinns representanter från politik, industri, vetenskap och offentlig förvaltning. Just den frivilliga ingången har, enligt Koppen, varit receptet bakom de framgångar som The Inzell project rönt – självvalt samarbete istället för konfrontation, och ett åsidosättande av ideologiska perspektiv och fokus på en gemensam bas. ”Vi delar samma problem … oavsett åsikt om varför och hur vi ska lösa dem”.


München är tysklands tredje största stad. Kollektivtrafiksystemet sägs vara effektivt och inget hushåll i München är längre än 400 meter från något slags kollektivt trafikslag. Ändå ökar biltrafiken.

Från Bayern fortsatte vi till Egypten, närmare bestämt Kairo och Hebatalla F. Abouelfadl (professor i arkitektur vid Universitetet i Alexandria) som inledde sin föreläsning med dramatiska och drabbande bilder från trafikolyckor. Hon pekade därmed på de slående brister infrastrukturen i Kairo, och Egypten, lider av och de sorgliga konsekvenser som det ofta får. Kairo är, med sina nära 17 miljoner invånare, både Afrikas och arabvärldens största stad. Utvecklingen av en fungerande infrastruktur har inte hängt med i befolkningsexplosionen och en konsekvens av detta blir att människor ofta tvingas ta saken i egna händer. Man uppfinner helt enkelt egna lösningar när staden inte tillfredsställer behoven av att kunna röra sig fritt och snabbt över gatorna. De så kallade "Shared Taxis", en slags blandning mellan taxi och buss, har ökat markant på Kairos gator, likaså de från Sydostasien importerade Tuk-tuk fordonen som man varken behöver registrera eller inneha licens för. Tuk-tuk-industrin har därför blivit ett sätt för mindre bemedlade invånare att få en garanterad inkomst.


En micro-bus på Kairos gator.

Hur fungerar då vardagsförflyttningarna för Kairos invånare? Hebatalla F. Abouelfadl berättade att punktlighet är i princip omöjligt att garantera i Kairo. Att komma i tid till ett möte tillhör ovanligheterna. Väljer man att ta en buss kan man få vänta i evigheter och tar man bilen kan man lätt bli fast i en av alla de trafikkorsningar som saknar trafikljus.

I Kairo kan man se ett system som är underdimensionerat och som långsamt håller på att implodera – men det finns fortfarande möjlighet att förändra och förbättra systemen. På andra platser runt om i världen går förändringen fortare. På bara en dag kan en stads infrastruktur totalt haverera och omkullkastas – som vid humanitära katastrofer, kaos och krigssituationer. Det är oförutsedda incidenter som skapar snabba omflyttningar av stora populationer – och som kräver en snabbt fungerande, temporär infrastruktur. Vidar Glette, arkitekt och stadsplanerare, har under flera år arbetat för UN-Habitat (FN:s boende och bosättningsprogram). I sin föreläsning delgav han erfarenheter från platser där infrastrukturen, av olika anledningar, helt satts ur spel; Haitis huvudstad Port-au-Prince efter jordbävningen 2010 och tältläger för palestinska flyktingar i Libanon. Två platser som på flera plan svävar mellan det permanenta och temporära.

Vid jordbävningen på Haiti blev runt 1,5 miljoner människor hemlösa och utöver den humanitära katastrofen följde ett organisatoriskt kaos. Vidar Glette berättade om vad som kan hända när världens blickar riktas mot samma plats och hur komplicerat det kan bli när olika idéer och avsikter kring ett återuppbyggande inte är så samordnade som de kanske kunde vara. Över 10 000 olika hjälp- och biståndsorganisationer fanns på plats på Haiti och tillsammans med politiker, media och diverse Hollywood-celebriteter försökte de på olika sätt bygga upp det raserade samhället. I spåren av alla dessa olika intressen och ambitioner följde som sagt ytterligare ett kaos – som om det inte räckte med jordbävningen…


En raserad stad och temporära läger på sluttningarna runt Port-au-Prince.

I den extrema situation som uppstod på Haiti kan man kanske se ett generellt systemfel när det gäller den allmänna planeringen i många av världens städer; hur de olika intressen som ska skapa eller återskapa urbana miljöer saknar en egentlig dialog sinsemellan. Något som i slutändan drabbar de enskilda individerna. Det liknar problematiken som finns även i förhållandevis fungerande städer som Stockholm och München där olika regioner och aktörer ska förenas kring ett gemensamt system. Men skillnaden är stor – i Stockholm överlever vi en försenad buss, medan det i ett katastrofområde blir det en fråga på liv och död när läkemedelstransporten inte kan ta sig fram.

Hur skapar man struktur i städer utan institutioner eller given organisation?
Vidar Glette rapporterade också från sitt arbete i palestinska flyktingläger i Libanon. En del av tältlägren har funnits i snart 60 år och de har en mycket specifik förutsättning – de ska vara temporärt permanenta – de allra flesta av flyktingarna vill åka tillbaka till Palestina men kan inte återvända. Vidar verkade i ett av de läger som bildats utanför de organiserade boplatserna och där valde man att arbeta mycket nära flyktingarna själva. Runt 100 familjer i lägret blev delaktiga i utvecklingsprocessen av sin ”tillfälliga stad”. De var exempelvis med och utformade sina egna hus. En viktig del av bostädernas arkitektur är de tak som möjliggör expandering – uppåt. En lösning mellan det tillfälliga och det bestående – kanske utökas familjen under tiden i lägret och behöver en våning till. Designen av husen färdigställdes 2010 och konstruktionen pågår för närvarande.

Samarbeta globalt och agera lokalt
Något som alla talare under konferensen, på olika sätt och utifrån olika perspektiv, tog upp var infrastrukturens påverkan på klimatet och miljön. Kairo anses ju vara en av de mest förorenade städerna i världen, efter Mexiko City och i München är en reducering av utsläppen högsta prioritet på listan, enligt George Friedrich Koppen.

Någon som är mycket insatt i hur man runtom i världen bemöter klimatutmaningen är Marcus Carson Från SEI (Swedish Environment Institute). Världens städer växer så att det knakar, urbaniseringen och flödet till städer kommer att öka dramatiskt de närmaste åren. Och med urbaniseringen följer större utmaningar för miljön och behov av hållbara lösningar. Marcus Carson förespråkar en växelverkan mellan det lilla och det stora, det lokala och det globala. Rundabordssamtalen är desamma oavsett plats. Vid ena bordet sitter Barack Obama, Angela Merkel och diskuterar global nolltolerans för utsläpp och vid ett annat sitter invånarna i en mellanstor stad och funderar över hur de ska lösa konsekvenserna på lokal nivå. ”Det är olika nivåer men samma process.” Det är uppenbart att det lokala initiativet är lika viktigt som det globala – vi, invånarna, som ska förflytta oss i och mellan städerna har förmodligen den bästa kunskapen om hur det skulle kunna göras annorlunda. Det handlar om sociala förändringar, en process som börjar på busshållplatsen, i tunnelbanevagnen eller på motorvägen och sprider sig uppåt, utåt och inåt. Många av idéerna och lösningarna finns där runt borden, de måste kanske bara realiseras genom en sammanflätning av alla plan.

Det informella perspektivet
Konferensens talare representerar olika geografiska platser, och discipliner, men de utmaningar de bemöter är i stort de samma. Marcus Carsons fokus på det lilla, lokala perspektivets möjlighet att förändra det stora sammanhanget hängde kvar även under slutdiskussionen. Det som börjar lokalt någonstans i en mellanstor stad kan mycket väl smitta av sig, från mun till mun, från gata till gata och från stad till stad. Frågan är om det går det att förvandla specifika processer till generella metoder?

Flera frågor från publiken berörde just det informella perspektivet i urban utveckling och hur man ser på detta från myndigheters och privata aktörers håll. I Kairo har man stora problem med det informella, i München är dessa problem nästan obefintliga. Samtidigt som överflödet av Tuk-tuks i Kairo är ett problem är det också en konsekvens av bristande planering från staden. De informella lösningarna kan också ses som en ren inspiration, betonade Hebatalla F. Abouelfadl; ”Allt handlar om tid, beslutsprocesserna på myndighetsnivå är långsamma och hinner inte med invånarnas utökade behov.” Detta är ett stort problem i Egypten såväl som i andra länder. Vidar Glette föreslog att stadsplanerare och urbana utvecklare flyttade in i mer okända territorier och mötte dessa informella system i praktiken. Kanske kunde de upplysas, inspireras och förhoppningsvis upptäcka den potential som temporära strukturer ofta innehar.

Från ord till handling
De globala tendenserna är också lokala. I dagens värld är det oundvikligt att bara betrakta den ena sidan av samhället. Alla föredrag under konferensen pekade tydligt i den riktningen och belyste bristen som finns i kommunikation, utbyte och förståelse mellan beslutsfattare och invånare i staden oavsett om den heter Stockholm, München, Kairo eller Port-au-Prince.

Klimatperspektivet och dess beroende av såväl globalt som lokalt engagemang var en ständigt återkommande reflektion under konferensen. Frågan om hur vi ska förhålla oss till klimatförändringarna saknar i dagsläget ett tydligt svar och det är något som behöver bemötas med större allvar. Städerna vecklar ut sig där under oss när vi går in för landning, vägar, hus och torg som på något vis upprepar naturens mönster. Någon sa en gång att vi är som myrorna, flyttar runt på olika sorters naturmaterial och bygger städer och landskap, men till skillnad från myrorna ser vi till att förvandla naturens generösa värld till en exklusiv människovärld. Kanske är det så? Vi är en del av naturen, men samtidigt en del av naturen som kan betrakta oss själva. Vad ger det oss för ansvar?

Stockholm har inte drabbats av någon stor humanitär katastrof och även om tunnelbanan strulade en del i december och tvärbanan slutade gå vissa tider så har vi det väl egentligen ganska bra? Kanske desto större möjlighet, och ansvar, att bidra till förändring både lokalt och globalt? Det är lätt att fastna med blicken vid närmsta trottoar, när det kanske väntar en större utmaning, eller möjlighet, runt hörnet. Vidar Glette pekade ut tre kritiska områden som vi behöver ta itu med och som spelar en viktig roll i hur vi bygger framtidens städer: migration/urbanisering, fattigdom/ojämlikhet och klimatfrågan. Alla dessa hänger ihop och vi behöver se dem som delar av samma värld och bemöta dem parallellt.


En bild över var i världen den mesta av energiförbrukningen äger rum.

* Konferensen Globala Tendenser hölls den 27 november på Färgfabriken. Medverkande talare var: George Friedrich Koppen, Hebatalla F. Abouelfadl, Ognen Marina, Vidar Glette och Marcus Carson. Moderator var Karsten Thurfjell från Sveriges Radio. Tyvärr saknas en rapport från Ognen Marinas föreläsning pga. tekniskt strul. Förhoppningsvis kan den tilläggas inom kort. Mer om de medverkande här. 

Fortsätt läs mer
  9778 Träffar