Moulding Nature – Discursive Struggles Over the Environment
Grupputställning
Projektrummen, Färgfabriken
Curatorer: Nico Carpentier, Daniel Urey och Emilia Rosenqvist
Formgivare: Irene Straccuzzi
Medverkande konstnärer: Katrīna Neiburga, Hanna Ljungh, Maja Smrekar, Soraya Poulin, Paula von Seth, Tessa Joosse
Övriga medverkande: Inger-Helene Gråik, Christina Åhren, Annica Kvint, Anders Kling, Karin Kjellson, Torun Hammar, Samuel Michaelsson, Alexandra Björnström, Anton Ståhl, David Garcia, Elin Markstedt, Emil Tjännström, Fredrik Tåg, Joakim Karlsson, Mattis Skogsskir, Niklas Fjellborg, Niklas Viklund, Pernilla Renfors, Theres Karlsson, Ulrica Rahula, Ali Minanto, Lena Ylipää, Viktoria Birgersson, Katarina Brunnström, Gabrielle, Fredrik Emilson, Manuel Vason, Borut Peterlin, Hana Jošić, Anže Sekelj, Borut Peterlin, Ada, Baxus och Afr
Moulding Nature väcker frågor om vad som formar vår bild av naturen. I videoverk, collage, foto och installation åskådliggörs hur olika diskurser* påverkar hur vi ser på naturen och människans roll i denna. Synsätt som ofta står i konflikt med varandra och konkurrerar om utrymmet, ibland till och med bekämpar varandra.
Utställningen är en del av ett projekt om miljökommunikation där forskare kartlagt röster, positioner och ideologier som kan knytas till diskussionen om natur och miljö. Dessa diskurser illustreras genom en ideologisk karta utvecklad av Nico Carpentier, professor vid Charles University och som tillsammans med utvalda konstverk ger en mångfacetterad och fördjupad bild av kampen om hur vår omvärld kan tolkas. Kartan är formgiven av Irene Straccuzzi. The Environmental Ideologies Map hittar du här.
En stor del av det visuella materialet i utställningen har tagits fram genom medskapande aktiviteter, där människor från olika geografiska och sociala kontexter medverkat. Resultatet gestaltas genom ett flertal installationer som belyser de många lager av tolkningar, röster och intressekonflikter som präglar landskap, skogsnäring, trädgård och urbana miljöer.
*Diskurs kan beskrivas som ”ett filter” som styr hur samtalet förs och hur olika företeelser uppfattas inom ett område. Inom den samhällsvetenskapliga forskningen menar man att vårt förhållande till verkligheten upprätthålls eller styrs genom olika diskurser. Är du till exempel troende och del av en religiös diskurs uppfattar du världen på ett annat sätt än den som är ateist och del av en ateistisk diskurs.
Mer om verken
Maja Smrekar
K-9_topology: Hybrid Family, Ecce canis & Autoportrait // !brute_force (foto)
(medverkande Manuel Vason, Borut Peterlin, Hana Jošić och Anže Sekelj, Borut Peterlin, Ada, Baxus och Afra)
Fotoserien åskådliggör de symbiotiska möjligheterna i relationen mellan människa och natur och hur nära människor och icke-mänskliga varelser står varandra. Smrekars verk gestaltar ”natureculture” och det ömsesidiga beroendet dem emellan, där människan inte kan vara människa annat än genom att interagera med naturen. Något som i sin tur förändrar perspektivet till att naturen ingår i kulturen. Serien förmedlar också en egalitär livssyn, som uttrycker att ingen har ensamrätt till exempelvis styrka – den delas av alla varelser på jorden.
Maja Smrekar (f. 1978) är utbildad i skulptur och video vid The Academy of Fine Arts and Design i Ljubljana, Slovenien. Som konstnär har hon använt sin röst för att tala om ekofeminism, relationer mellan arter, posthumanism, teknologi och ideologiska strukturer i samhället. I sitt konstnärliga arbete hämtar hon inspiration från ekologi, etologi, AI, robotik, bioteknik, reproduktionsmedicin, molekylärbiologi etc.
Konstnärens hemsida
Hanna Ljungh
Vedergällning (video 04.46 min)
Videon är en hyllning till en scen i Bergmans Jungfrukällan och använder nämnda films narrativ om spänningen mellan hedniska och kristna åskådningar. I Bergmans film slutar tillintetgörandet av björken med att Töre, far till en kvinna som våldtagits och mördats, drar av kvistarna för att använda dem i en reningsceremoni inför hämnden på de tre herdarna som utförde dådet. Här blir trädet en dramatisk symbol för ungdomens utsatthet och undergång, men också för människans hänsynslösa sätt att dominera och utnyttja allt, inklusive naturen. Detta är innebörder som Ljunghs video inte undkommer, trots att själva användningen av björkkvistarna har tagits bort. Men samtidigt kombineras fokuset på människans destruktivitet med en demonstration av naturens motståndskraft, eftersom människan i båda filmerna måste ta i med alla krafter för att till sist kunna tillintetgöra björken.
Hanna Ljungh (f. 1974) är utbildad vid Parsons School of Design i New York och Konstfack i Stockholm. Hon är baserad i Stockholm där hon arbetar med film, skulptur och installation. Hennes arbete reflekterar över och ifrågasätter den tunna linjen mellan vad vi kallar mänskliga och icke-mänskliga existensformer och de komplexa relationerna mellan dem.
Konstnärens hemsida
Katrīna Neiburga
Pickled Long Cucumbers (video 11.07 min)
I videon syns människor med olika förutsättningar i skogen. Öppningsscenen, som liknar en födelse där jorden alstrar – eller befriar – en man och en kvinna, ger en antydan om synergi och rotfasthet. Samtidigt undergräver videon föreställningen om det enkla i att åter bli en del av naturen och visar den komplexa sammanflätningen av natur och kultur, som också anspelar på det omöjliga i att göra sig kvitt kultur och civilisation. Karaktärerna söker, med en blandning av förvirring och ihärdighet, efter en ouppnåelig balans, medan både natur och kultur lägger hinder i vägen för vad som framstår som ett anspråkslöst familjeliv i skogen.
Katrīna Neiburga (f. 1978) är verksam Riga och utbildad vid Lettlands Konstakademi. Hon har mottagit många utmärkelser, inklusive det prestigefyllda Purvitis Award, och har representerat Lettland på Venedigbiennalen. Hon arbetar främst med video och använder kameran likt en socialantropolog för att zooma in på och gestalta fenomen vi annars skulle förbise.
Konstnärens hemsida
Soraya Poulin
Urban Bird (collage)
Foto: Ali Minanto
Konstverket är en betraktelse av duvornas ställning i stadsmiljöer utifrån flera olika omständigheter. Å ena sidan hänvisar verket till konflikten mellan fåglar och människor, där duvorna framställs som något problematiskt – ett skadedjur som måste utrotas. Här höjs en kritisk röst mot antropocentrism och dess hierarkiska synsätt, som skiljer naturen från kulturen (vilket ger upphov till ett dualistiskt system) och ger människor och deras städer en överordnad och priviligierad ställning. Men konstverket betonar också aspekten samexistens; en samexistens som sker på duvornas initiativ, och som inte låter sig avfärdas så lätt. Detta tillför ett perspektiv som drar mer åt samverkan och jämlikhet, där duvorna också anses ha rätt att vistas i stadsrummen, symboliserat av den humoristiska iscensättningen av utställningen för duvor – en lek med gränserna för antropomorfa skildringar.
Soraya Poulin (f. 1996) är konstnär, grafisk formgivare och illustratör baserad i Sion, Schweiz.
Konstnärens hemsida
Paula von Seth
Skogsägarna – Balansakter för kvinnliga familjeskogsbruk (installation)
Medverkande skogsägare: Viktoria Birgersson, Katarina Brunnström, Lena Ylipää och Gabrielle.
Medverkande konstnär: Lena Ylipää
Tack till: Mia Vendel, Fredrik Emilson, Ann Frössén och Viktor Nilsson
I den här installationen kombineras fyra fotografier och texter som har samproducerats med kvinnliga skogsägare och integrerats i olika slags träartefakter. Dessa skildringar av skogen illustrerar konflikten mellan nyttjande, ansvar och naturvård, och det komplicerade förhållandet mellan produktion och bevarande i miljöer där kapitalistiska intressen råder. Verket uppmärksammar den komplexa relationen mellan människa och skog som naturvård innebär. En relation som består av flera lager och bygger på fysiskt ägande, naturbruksetik, och på ett djupt känslomässigt och estetiskt band, i sökande efter balansen mellan utnyttjande och bevarande, mellan att ta och ge.
Paula von Seth (f. 1971) är konstnär, konstpedagog och universitetslärare. Hon har flertalet utbildningar, bland annat från Konsthögskolan i Umeå, Konstfack och Lunds universitet samt SLU, där hon studerat agronomi med inriktning landsbygdsutveckling. Hon är baserad i Stockholm och har konstnärlig erfarenhet av att arbeta performativt, interaktivt och internationellt med naturresursfrågor, och även som curator. Von Seth har en gedigen erfarenhet från konstpedagogiskt arbete. Hennes konstnärliga bidrag till Moulding Nature är del av forskningsprojektet Mistra Environmental Communication på SLU.
Tessa Joosse
Ugly selfie (video 03.02 min)
Videon är både en parodi och en uppmaning till handling, och analyserar online-medias representationer av naturen, och kritiserar de konsumtionsinriktade och instrumentalistiska perspektiv som natur-selfies kommunicerar. I synnerhet är videon ett argument mot geo-reduktionism, eller minskningen av mångfalden av utrymmen på jorden till ett begränsat antal alternativ. Något som döljer naturens mångfald och komplexitet genom att ge den rollen som förskönad bakgrund. Videon uppmanar samtidigt selfie-producenter att visa människornas förstörelse av naturen, och att sluta förneka behovet av att behandla planeten på ett mer rättvist och respektfullt sätt. Videon hävdar att produktionen av dessa ”fula selfies” kommer att göra bilden av naturen mer diversifierad och därmed stödja en mer geopluralistisk inställning till naturen.
Tessa Joosse (f. 1974) är konstnär, regissör och filmare verksam i Amsterdam. Efter att ha studerat skulptur och videokonst har hon gjort installationer och teateruppsättningar för olika företag och arenor, inklusive Operadagen Rotterdam och Novembermusikfestivalen. År 2010 vann hon priset för bästa kortfilm på den internationella miljöfilmfestivalen i Paris, Frankrike. Hennes verk har sedan dess visats på många festivaler och museer.
Konstnärens hemsida
Tysta och otysta trädgården (installation)
Alexandra Björnström, Anton Ståhl, David Garcia, Elin Markstedt, Emil Tjännström, Fredrik Tåg, Isabella (inget efternamn har angetts), Joakim Karlsson, Mattis Skogsskir, Niklas Fjellborg, Niklas Viklund, Pernilla Renfors, Theres Karlsson och Ulrica Rahula
I samarbete med Skellefteå konsthall och Urkraft Skellefteå
Detta interaktiva konstprojekt kretsar kring konceptet att tysta naturen/låta naturen tala, och trädgården skildras ur olika perspektiv med hjälp av photovoice-metoden. Här kritiseras antropocentrismens nedtystande av naturen, samtidigt som naturen stärks (eller ”tillåts tala”) genom den empati som väcks hos deltagarna. Därmed ges också utrymme för att erkänna naturens makt, och framför allt dess förmåga att stå emot människans destruktiva handlingar. Detta erkännande formar ett posthumanistiskt perspektiv, som grundar sig på en egalitär vision.
Tysta och otysta landskapet (installation)
Inger-Helene Gråik och Christina Åhren
I samarbete med Gaaltije – Saemien museume
I installationen förenas flera motsägelsefulla lager som alla ger betydelse åt en specifik plats och kombinerar en mängd olika betydelsefulla fält. Detta symboliserar också det omöjliga i att helt nå en tydlig avgränsning av innebörd, eftersom det inte går att fullt ut ta in, tyda och tämja platsen. Blandningen av samiska och svenska röster och skildringar gör detta till en postkolonial installation, där alla de olika lagern måste samexistera och där det koloniala förflutna, med en förtryckande maktobalans, nu samexisterar med samtiden. Det förflutna har inte försvunnit, men det är inte heller längre bara det förflutna.
Renderad framtid (installation)
Annica Kvint (journalist), Anders Kling (arkitekt), Karin Kjellson (arkitekt), Torun Hammar (arkitekt) och Samuel Michaelsson (arkitekt)
Bild: Samuel Michaelsson
Installationen är framtagen i en medskapande aktivitet där man reflekterat över den arkitektoniska praktiken av renderade bilder som syftar till att synliggöra det som ännu inte är synligt. Dessa mycket ideologiska bilder visar framtida mänskliga ingrepp i stadslandskap och skapar idealiserade världar som inte bara favoriserar staden, utan också romantiserar det urbana. Genom kombinationen av renderade bilder och deras parodier, tar installationen en bestämd geopluralistisk hållning och kritiserar cityism och antropocentrisk dualism. Samtidigt visar verket gränserna för själva representationen genom att peka på dess ideologiska, tillfälliga och instabila karaktär.
Fördjupning
Discursive Struggles Over The Environment
En fördjupad introduktion till utställningen på engelska av Nico Carpentier, professor vid Charles University i Prag.
The way we give meaning to the environment often seems obvious, straightforward and unproblematic. Nature, for instance, seems to be apparent to us, offering itself freely to our unbiased observations, with a purity which produces considerable pleasure for us, humans. Through this empiricist enjoyment, we conveniently forget that humans collectively produce these meanings, and that these meanings are not pre-given by our environment. While we are aesthetically enthralled by—for example—a landscape, we lose sight of the socially constructed nature of the criteria that produce these aesthetic experiences in the first place. This also implies that our environment is not completely outside us, humans. On the contrary, we permanently, but often unconsciously, invoke human-produced discourses to make sense of the environments, without which these environments cannot have meaning for us. This entanglement of discourses and materialities connects us to the world outside us, but also allows us to exercise control over that very same world.
These meanings are still always particular. Or, in other words, there are always other meanings possible. In still different words: Representation is never perfect, because meanings always escape us, like sand that slips through our fingers. We see how the way we give meaning to phenomena, to processes, to objects, and to ourselves, changes over time, with ideas—or what Foucault called épistémès—being structurally different in different centuries. Also space generates difference, with different societies, in different parts of the world, having structurally different ideas about that world. But this argument of time-space specificity is still too easy, as it might lead us to believe that in a particular time and place, there is still stability and homogeneity. Instead, there is radical difference, also within one time and place, through the multitude of the social, with its many genders, classes, ethnicities, ages, and other social positions, with its many histories, politics, institutional affiliations, professions, and other structures, and with its many psychologies and bodily differences. That radical difference renders homogeneity impossible, however much we desire for sameness, and however intensely we fantasize about it.
These radical differences within the social are translated into the discursive realm, as there are structural differences in how we see, experience, understand and communicate about the world. Our diversity feeds into the construction of a diversity of discourses that give meaning to the same phenomena, processes, objects or subjects. This is where meaning becomes political, as these different interpretative frameworks engage in competition with each other, in an attempt to have their perspectives and truth claims accepted, and to have other (completing) discourses delegitimated, discredited and sometimes even destroyed. In the latter case, when discourses manage to achieve strong dominance (or hegemony), they manage to push other ways of thinking into oblivion, and to become taken-for-granted and normalized, and thus invisible. But even then, counter-hegemonic discourses, slumbering in the shadows of society might eventually gain strength again and they might even, at some point in time, dethrone these once-dominant discourses. This produces hope, with the aspiration that destructive ways of thinking might, one day, be abandoned and replaced by more benevolent discourses; but there is also the grim warning that the humanity and civility that we now possess, might be lost one day.
The number of discourses (or ideologies) that give meaning to the environment, to nature, to human-nature relations is surprisingly high, especially when we also take into consideration the counter-hegemonic discourses, that engage in discursive struggles with our more dominant ways of thinking. All these many different discourses have a certain degree of autonomy and a specificity, but at the same time, they are articulated with other, similar discourses. With these discourses, they form discursive assemblages. The components of these discursive assemblages strengthen and support each other, with one filling the gaps that another discourse leaves open, with one adding another layer of meanings to the ones of those affiliated discourses, and with one acting as connectors to yet other parts of our discursive realities. One of the outcomes of the MEC@ICSJ research project behind the ”Discursive struggles over the environment” exhibition was a map of the multitude of environment-related discourses, identifying two main discursive assemblages, one hegemonic one, built around the discourse of anthropocentrism, and one counter-hegemonic one, with ecocentrism at its heart.
What we call the ideological map of the environment gives an impressive—albeit necessarily incomplete—overview of the many discourses that structure our ways of thinking about the environment, nature and ourselves. The ideological map of the environment also structures the entire exhibition, with its artistic interventions inspired by the academic reflections behind the map’s construction, without this academic knowledge ever imposing itself. These dialogues were deeply respectful towards the autonomy of both the fields of academia and arts, searching for points of contact which had the potential to enrich both fields, avoiding hierarchies and imperialist tendencies, and instead cherishing equalities and synergies.
In order to further strengthen the dialogical nature of this project, and to ensure the presence of a multiplicity of voices, also from outside academia and the arts, a series of participatory arts projects were organised in the year running up to the exhibition, producing a series of art works, that consisted of collaborations between artists and non-artists. Our participatory approach, grounded in a critical power analysis, ensured the activation of creative processes that empowered all those involved, without privileging artists over non-artists (or vice versa), and with careful attempts to also bring in non-human voices. This diversity of authors, with all the complexities it generated, symbolizes the multiplicity of voices that engage in the discursive struggles over the environment, the many different discursive positions that human animals can take, the need to bring in the voices of non-human actors, and the need for a post-humanist ethics of care, allowing the human and the non-human to take respected and comfortable positions within their world.
I media
Den vildvuxna trädgården är framtidens fristad. Kulturkrönika i Dagens Nyheter 13/9-23.
nabbteeri och Moulding Nature på Färgfabriken. Recension av Eva Asp i Konsten.net 14/9-23.
Moulding Nature. Artikel i REVOLVE ’s quarterly magazine 17/1-24.
Relaterat
Utställningen är en del av forskningsprogrammet Mistra Environmental Communication, som leds av SLU. Färgfabriken deltar i delprogrammet som rör konst och media under ledning av professor Nico Carpentier vid Culture and Communication Research Center, Charles University i Prag. Här studerar man hur olika diskurser kring miljön tar sig uttryck och konkurrerar i konst och medier. Inom ramen för projektet har Färgfabriken initierat medskapande aktiviteter utifrån olika teman: trädgård, hur naturen tystas och renderade bilder som desinformation om framtiden. Aktiviteterna har genomförts på olika platser i landet i samarbete med Skellefteå Konsthall, Virserums Konsthall, Gaaltije – Saemien museume i Östersund, Färgfabrikens ungdomsråd samt en grupp arkitekter. Forskarnas slutsatser, material från medskapande aktiviteter samt utvalda konstverk är tillsammans grunden för utställningen Moulding Nature. I stort ingår projektet i temat Trädgården – Bortom den mänskliga blicken, som Färgfabriken arbetat med sedan 2021.
Huvudbild:
Moulding Nature design av Irene Stracuzzi.
Stillbild ur verket Vedergällning, Hanna Ljungh, 2007, 04:32 min. Courtesy of Filmform.
Med stöd från
