Heri Dono Animachines

Heri Dono har från början burit med sig nyfikenhet, passion och stor entusiasm inför konst på sin resa genom livet. Han är lika modig och uthållig som en loppa i sin naturliga miljö och experimenterar oavbrutet med alla olika medier som kan rymma hans ständigt flödande idéer. Han försöker alltid sträcka sig bortom konstens traditionella gränser för att koppla samman företeelser som kanske inte tycks ha någon egentlig koppling. En av Heri Donos styrkor är hans förmåga att skapa nya metaforer genom att använda ljud, former, rörelser, texter och absurditeter baserade på vardagshändelser. En annan styrka är hans lyhördhet och hans mod att visa upp kulturella, sociala och politiska frågor i form av konstverk som lyckas vara både humoristiska och fyllda av överraskningar. Heri Donos bärande idé är att kombinera animering och animism i hela den kreativa processen.

Vi är alla bekanta med uttrycket ”bokmal”, för att beskriva en person som älskar böcker. En sådan person bär alltid omkring på en bok vart hen än går och kan alltid försvinna in i böckernas värld oavsett omständigheter. Jag vill kalla Heri Dono en ”konstloppa” eftersom han alltid lyckas vara på plats där det pågår någon slags konstverksamhet eller där konstnärer samlas; han är alltid ivrig att suga i sig det senaste inom konstvärlden.

Uppväxten i Jakarta

I mitten av 1970-talet besökte Heri Wardono (nu känd som Heri Dono, född 12 juni 1960) ofta Ismail Marzuki-parken (TIM)^[1] nära Jakartas konstakademi för att insupa den brokiga konstscenen. Han återkom ständigt till denna park ända tills han gick ut skolan 1980. Det var en plats för övning, lärande, uppträdanden och utställningar och blev hans ”heliga plats” ^[2]. I kvarteren runt TIM hängde Heri Dono på matstället Kantin Abah, där han smyglyssnade på samtal mellan berömda konstnärer. Vid ett tillfälle sa den originella konstnären Nashar till honom att för att bli konstnär måste man drivas av idealism och vara fri i tanken. Nashars ord fastnade för alltid hos honom. När Heri Dono började på konstskola i Yogyakarta blev han lärling hos en konstnär som var lika originell som Nashar – marionettdockmakaren Ki Sigit Sukasman, som varit hängiven sin dockkonst i över 40 år.

När Heri Dono var 13 år fick han uppleva bland de värsta politiska oroligheterna någonsin i Jakarta: Malari-kravallerna den 15–16 januari 1974. Oroligheterna utlöstes av en stor demonstration med tusentals universitetsstudenter i Jakarta, organiserad av ett antal intellektuella och studenter vid Indonesiens universitet (UI). Den enorma demonstrationen var en protest mot de kraftigt stigande konsumentpriserna, korruption och den undermåliga regleringen av utländska investeringar. Många människor miste livet under det två dagar långa upproret. Under intermezzot gömde sig Heri Dono i ett konstgalleri nära Chinatown där upploppen ägde rum.

 Denna sociala och politiska folkrörelse slogs ner av militärregeringen ledd av general Suharto, Indonesiens andre president som tog över efter president Sukarno 1966.

Den politiska situationen
Under andra halvan av 1970-talet förstod Heri Dono att konst inte bara handlade om konstnärlighet eller estetik, utan också hade kopplingar till det vardagliga livet. Då var han redan bekant med New Art Movement (GSRB)^[3] och de diskussioner, debatter och meningsstrider som avhandlats, antingen sådana han själv deltagit i eller via andra konstnärer han träffat i TIM. De här åren diskuterades politiska frågor överallt, bland annat på radiostationen Arif Rahman Hakim, känd för sin kritiska hållning mot Suhartos regim, som låg tvärsöver gatan från parken. Vid samma tid inspirerades även Heri Dono av poeten, performanceartisten och aktivisten W. S. Rendra, vars verk framfördes i TIM och var starkt kritiska mot den korrumperade administrationen och regimen.

Som bakgrund till den politiska situationen i mitten av 1970-talet måste man ha i åtanke att indoneserna ännu led av traumat efter en serie blodiga händelser 1965, i synnerhet den kupp som av den vinnande sidan – ”The New Order” ledd av general Suharto – kallades Pemberontakan G-30-S/PKI (30 september-rörelsen/Indonesiens kommunistparti). Anti-kommunistgrupper (ledda av armén) utplånade kommunistgrupper (med koppling till PKI), vilket följdes av ett massmord utfört av vinnarna. Händelserna 1965 var lika tragiska och brutala som Kurukshetra-kriget i det indiska eposet Mahabharata, som brukar skildras i klassiska skuggspel på Java och Bali.

G-30-S-konflikten 1965 var i själva verket en förlängning av kalla kriget och troligen den värsta politiska tragedin i hela Indonesiens historia. I slutet av 1965 hade oräkneliga människor torterats, satts i fängelse eller blivit socialt stigmatiserade; många mördades utan någon anledning. Många av de berörda var intellektuella, konstnärer och kulturella aktivister. Miljontals människor, släktingar till de politiska fångarna med kopplingar till PKI, stämplades som landsförrädare och fick därefter mycket svårt att behålla sina arbeten eller klara sitt uppehälle.

Konflikten och de sociala problemen kopplade till G-30-S/PKI är än i dag fortfarande inte lösta, utan har i stället sopats under mattan. Viktiga dokument saknas alltjämt, som exempelvis de som avslöjar hur president Sukarno skrev över större delen av sina befogenheter på Suharto.

Heri Donos familj var en av många som påverkades indirekt av det politiska kaoset. Heri var ett av sju barn, hans mamma var en adelsdam från palatset i Yogyakarta (i dag ett viktigt kulturellt centrum för javaneserna) och tillhörde sultan Hamengkubuwono IV:s kungliga familj. Hans pappa, Suhirman, tjänade i armén som överstelöjtnant och var president Sukarnos ordonnans. Det ledde till att Suhirman anklagades för att ”befinna sig i fel sällskap” ^[4]. Han utsattes för en rad förhör och sparkades till sist från sitt jobb som presidentens livvakt.

Att jaga drömmar i Yogyakarta
Jag har besökt Heri Donos olika ateljéer i Yogyakarta från 1990-talet fram till i dag. Hans första ateljé låg i pappans hus i Ronodigdayan. Under ett besök i hans nuvarande ateljé, Studio Kalahan i Ambarketawang, Gamping, Yogyakarta, berättade Heri om sin barndom. När han var 10 år tog hans pappa med honom till Cilincing Beach (i dag kallas stranden Ancol) på norra Jakarta. På stranden ramlade Heri ner i ett hål och höll på att drunkna. Så vitt han kommer ihåg förstod han inte att han höll på att drunkna, utan upplevde det som om han flög framåt genom att vifta med armarna. Turligt nog lyckades hans pappa rädda honom upp på land. Efter det som hände den dagen ser Heri Dono alla sina vardagssysslor som ett slags konstnärlig verksamhet; konst är för honom luften han andas. Han bestämde sig för att studera konst och blev antagen på målarlinjen på ASRI i Yogyakarta[5] 1980. Men för honom räckte det inte med studierna innanför skolans väggar. Likt en loppa som ständigt måste vara i rörelse för att överleva, rörde sig Heri Dono i konstvärlden och sökte upp olika konstnärer som han tyckte hade en speciell integritet och en helhetssyn: Ki Sigit Sukasman (i Yogyakarta), Sudjana Kerton (i Bandung), Amang Rahman (i Surabaya), och Kusnadi och Nashar (i Jakarta).

Heri Dono har lärt sig och inspirerats av många lärare, handledare och andra konstnärer, men det var Ki Sigit Sukasman (skapare av Wayang Ukur) som inspirerade honom till att börja göra performanceverk. Sukasman lärde honom att all konst kan hämta inspiration från skuggspelen, eftersom gränserna mellan konst, musik, litteratur, performance och teater är upplösta inom skuggspelen och alla konstarter har smält samman. Heri Dono har i sitt performanceverk Wayang Legenda, som framfördes första gången 1988 på galleriet Seni Sono i Yogyakarta,förnyat skuggspelskonsten och skapat nya figurer och berättelser som skiljer sig helt från de traditionella.

Heri Dono tänker dynamisk och icke-linjärt, vilket innebär att han kan koppla samman två olika saker som vanligtvis inte brukar kopplas samman och ge dem en ny metaforisk betydelse, vilket han sedan omvandlar till nyskapande konst. I början av 1990-talet när jag intervjuade honom för min doktorsavhandling om surrealistiskt måleri i Yogyakarta, sa han att hans kreativa process är en kombination av animering och animism. Först kändes det märkligt att koppla samman de båda sakerna, men vid närmare eftertanke har de ändå en koppling. Det ena handlar om att få saker att röra sig, medan det andra är en tro på att allt är besjälat, att det finns en ande som rör sig genom allt. Heri Donos förmåga att koppla ihop till synes skilda ting har sin grund i hans insikt att allt är sammanlänkat. I sitt konstskapande förstår han att allt är oskiljaktiga delar i tid och rum och utifrån motsatser lyckas han väcka nya idéer som kan omvandlas till humoristiska, politiska och överraskande konstinstallationer.

• Angels består av en grupp änglalika skulpturer. De är inspirerade av serien Flash Gordon och är Heri Donos fantasi om de människor som utforskar gränserna i yttre rymden i sitt sökande efter nya beboeliga planeter. Men de kan också tolkas som en symbol för den utomkroppsliga upplevelse Heri Dono hade när han nästan drunknade som barn.

• Hoping to Hear from You Soon är en målning som hämtar sitt bildspråk från de gatukök som kantar stadens gator. I dessa gatukök, som dyker upp efter mörkrets inbrott, säljs enklare mat och kaffe. Verket belyser hierarkin mellan de fattiga försäljarna som är utlämnade till sina patroner. Konstverk visar även hur Heri Dono ofta hämtar inspiration från triviala och vardagliga saker som sedan omvandlas till något annat.

• Oxymoronia reflekterar, liksom titeln antyder, över samhällets motsägelser och hur det mänskliga psyket är fullt av motsättningar – klyftan mellan det som sägs och det som görs, eller mellan det fysiska och mentala uttrycket. Verket kommenterar även det överdrivna intresse vissa människor har för materiella ting.

• Wayang Legenda är en video som visar en performance framförd av konstnären själv, ackompanjerad av javanesiska musiker och sångare, i december 2014 i Studio Kalahan. Berättelsen handlar om Heri Donos dockguru Ki Sigit Sukasman som träffar Vincent van Gogh i skuggteaterns fiktiva värld. Berättelsen kretsar kring de båda konstnärerna, missförstådda av sin samtid, och hur de försöker fly till en annan värld. De båda konstnärerna har mycket gemensamt, men representerar samtidigt två olika länder och kulturer med ett gemensamt förflutet genom Nederländerna kolonisation av Indonesien.

• Fermentation of Brain (2014) är idémässigt kopplat till Fermentation of Mind (1992) när Suhartos militärregim som då satt vid makten, försökte kväva yttrandefriheten. I det verket åskådliggjordes den rådande ”tystnaden” av ett antal människor iförda ögonbindel och med nedböjda huvuden. I Fermentation of Brain däremot har alla personer höjda huvuden och öppna ögon. De representerar friheten där alla människor kan se vad de vill se, i vilket medium som helst och söka information från vilka källor som helst. Problemet är bara att de bländas av den överdådiga reklamen som sköljer över dem och inte inser att samhället sakta men säkert har förlorat sin moral och sina kulturella värden.

• The Three Donosaurus är en installation som visar tre människor med dinosauriehuvuden. I det här verket leker Heri Dono med ordet ”dino” och sitt eget efternamn Dono. Hybridfigurerna är i själva verket Heri Donos egen kropp, gjuten i glasfiber. Installationen är en kommentar till hur paradoxal mänskligheten har blivit, inte bara på grund av barbari, utan också eftersom kultur och barbari existerar sida vid sida.

• The Troops of Trojan Horse visar en grupp militärer vars ansikten utstrålar osäkerhet och tvivel; de verkar oroliga inför sin nästa kommendering. Det är Heri Donos syn på den tröga politiska utvecklingen efter Suhartos fall och omställningen från den tidigare militärregimen till ett civilt styre.

• Gamelan Goro-Goro bygger på en skuggspelspjäs ur eposen Mahabharata och Ramayana. I mitten av föreställningen framförs stycket Goro-Goro där det förekommer fyra gycklare eller punokawan. En av gycklarna, den androgyna figuren Semar, är egentligen en stor och mäktig gud, men framställs som en simpel bonde. 

• Kereta Kencana Affadi är en hyllning till konstnären och vännen Affandi samt de samtal som Dono hade med honom om de paradoxala förutsättningarna i det moderna samhället. Verket, där vagnen placerats bakochfram, är också en symbol för konstnärens omvända sätt att betrakta världen, att förhålla sig till det förgångna och samtidigt testa gränserna för den outforskade framtiden.

• I Periscope används mandalan som metafor för att visa astt människan, naturen och universum är jämbördiga. Varje del av den mänskliga kroppen har sin motsvarighet i någon annan del i universum. Det finns ingen skillnad mellan objekt och subjekt. Heri Donos tanke är att när åskådaren tittar på konstverken genom periskopet och ser dioramat, ska hen uppfatta den andre inte enbart som objekt utan även som subjekt.

• Operation Mind Control skildrar Indonesien under militärdiktaturen, som med våld försökte likrikta folkets politiska uppfattningar och åsikter, för att lättare kunna kontrollera och styra dem. I ett sådant samhälle finns ingen plats för olika tolkningar eller åsikter om statens ideologi. Heri Donos verk handlar om folkets nedtystade protester.

• Watching Marginal People är ett verk som presenterar grundtanken i den javanesiska animismen – att anden vandrar genom alla ting. I vår globaliserade tid finns det inte längre någon fast ”kärna”. Varje ting har samma möjlighet att finnas antingen i centrum eller i periferin.

• Raksasa bygger på en scen ur det klassiska Wayang-eposet Mahabharata om Dewa Ruci som är karaktären Bimas själ. Bima reser ner till havets botten för att finna ”livets vatten”, som han hade fått berättat för sig skulle finnas där, men när han väl kommit fram blir han upplyst om att det livets vatten han söker redan finns inuti honom själv i hans själ (Dewa Ruci). Berättelsen handlar om att den som känner sin själ (atman) också känner hela universum (brahman).

[1] Ismail Marzuki Park (TIM) uppfördes av Ali Sadikin, guvenör på Jakarta. Parken blev ett centrum för Jakartas konstliv och en plats där konstnärer träffades, arbetade och ställde ut sina verk.

[2] På frågan vilken religion han tillskriver sig svarade Heri Dono (16 februari 2015) ”Min religion är konsten” Han tänker, praktiserar och sätter sin tro till konsten.

[3] New Art Movement (eller Gerakan Seni Rupa Baru/GSRB) är en rörelse som uppstod 1975 bland unga konstnärer som ville förändra konsten.

[4]Uttrycket ”befinna sig i fel sällskap” (”in a bad neighborhood”) betydde på den tiden att en person hade utpekats för att ha samröre PKI och/eller kommunism och därför måste förvisas eller undanröjas. Ett stort antal människor greps eller sparkades från sina jobb enbart p.g.a. att de anklagades för att  ”befinna sig i fel sällskap”.

[5]I dag heter skolan the Department of Fine Arts of the Faculty of Arts and Designs, ISI Yogyakarta.

Det är varmt och fuktigt av de ständigt återkommande tropiska skyfallen. Vi färdas med en bil ut på landet utanför Yogyakarta, Javas kulturella centrum.

Vi är på väg till Heri Donos studio, ett ombyggt och tillbyggt komplex från den holländska kolonialtiden.

När vi som besökare stiger in i den första av byggnaderna sugs vi direkt in i en malström av olika intryck. En surrealistisk värld öppnar sig där man möter en grupp tre meter höga dinosaurier med ansikten föreställande bland andra Lenin, George W. Bush, Hitler och Usama bin Ladin. Vidare en boxningsring med ett periskop som speglar en liten intrikat värld av människor och djur. En flock flygande varelser rör sig upp mot taket – hoppande döskallar och motorcyklister i naturlig storlek med insektsvingar. I olika prång och skrymslen vilar mängder av objekt på sina hemligheter. Det tjuter, tutar och skramlar i en symfoni av ljud, som blandas med en minarets böneutrop från en närliggande moské. Det är en stark upplevelse med många intryck – det är som att förflyttas till en annan dimension.

Plötsligt dyker en vänligt plirande person upp ur ett av rummen, det är Heri Dono som välkomnar oss. Vi sätter oss ner och hämtar andan, torkar svetten ur pannan, pratar och dricker en kopp te. Därefter visas vi runt i de olika husen och får möta personer som bland annat arbetar med skulpturer och de silhuettdockor som används i de indonesiska skuggspelen. De första överväldigande och kaotiska intrycken börjar få förklaringar genom Heri Donos försiktiga och pedagogiska guidning. Han förmedlar sina intentioner och vi börjar skönja en systematik i denna märkliga värld.

Heri Donos konstnärskap är mer strukturerat än vad man kan tro efter det första intrycket. Det finns starka band till den kulturella kontexten i den stora indonesiska övärlden, som rymmer många olika traditioner och religiösa inriktningar med kristendom, hinduism, animism och självklart den dominerande muslimska tron. Heri Dono har även en egen skapelseberättelse där han själv landar på jorden som en ballong i en clowns skepnad.

Det viktigt att betona att Heri Donos konst är politisk. Indonesien har genomgått ohyggliga trauman, speciellt under 1960- och 1970-talen, vilket avspeglas i Heri Donos konst. Erfarenheterna från sin uppväxt under det tidigare repressiva politiska systemet i Indonesien har han bearbetat och synliggjort i verk som ”Fermentation of Brain” och ”The Troops of Trojan Horse”, som båda visas på Färgfabriken. I verken omvandlas skolsystemet och militära doktriner under Suhartos regim till suggestiva installationer.

I Heri Donos konstnärskap återkommer ofta märkliga hybrider och absurda figurer där den mänskliga kroppen avhumaniserats och förflyttats in i kroppar med vingar och ödleskinn. Är det våra reptilhjärnor som fått ansikten och kroppar i dessa ”mänskliga monster”? Efter ett antal timmar i Heri Donos värld vacklar vi ut på den leriga och fuktiga gården och känner att vår hud har fått en annan struktur. Vi känner försiktigt på våra ansikten – börjar även vi förvandlas?