Carl Johan De Geer Ledtrådar


12 april 2014 17 augusti 2014

Retrospektiv utställning
Stora salen, Färgfabriken

Curatorer Lina Josefina Lindqvist och Fia Palmgren


Carl Johan De Geers retrospektiva utställning  – den första i sitt slag – lotsar besökaren in i mötet mellan arbetsglädje och dystopi; en särskild plats där ledtrådarna till konstnärens föreställningsvärld pusslas samman och bildar en helhet.


Våren och sommaren 2014 fylldes Färgfabrikens stora sal med ett egensinnigt konstnärskap som genom närmare femtio år förbehållslöst rört sig mellan olika genrer. Film, fotografi, textil, måleri, litteratur, grafik och scenografi – varierade uttrycksmedel för ett konsekvent utforskande av omvärlden. Med perspektivförskjutande referenser till såväl hötorgskonst och kioskdeckare som Prins Eugen lyckas De Geer ständigt överraska. En omisskännlig stil som i decennier kännetecknats av knivskarpa detaljer, lustfyllda rörelser, humor och uppriktigt allvar. Ett genomskådande öga och en tröstande röst – alltid i relation till tidsandan oavsett om framtidsprognoserna för tillfället varit hoppfulla eller dystra.

Om konstnären

Som en del av 68-rörelsen gjorde han sig känd för allmänheten genom att väcka uppståndelse med provokativa affischer som uppmanade svenska folket att vara onationella, att vägra vapen och skända flaggan. Polis beslagtog de utställda bilderna – idag eftertraktade och kultförklarade grafiska blad. Färgsprakande och egensinniga mönster – Carl Johan De Geer var 1970 en av grundarna till den numera klassiska och stilbildande 10-gruppen. Textilkonsten var inte bara en estetiskt intressant och livfull uttrycksform; färgkombinationer och motiv var ett regelrätt uppror mot de snäva, borgerliga ideal som präglat hans adliga bakgrund.Tv-produktionen Tårtan (1972) kom att både älskas och hatas av publik och kritiker. Tillsammans med bäste vännen och kollegan Håkan Alexandersson skapade Carl Johan De Geer ett säreget barnprogram, för alltid inskrivet i svensk tv-historia. Med de självbiografiska dokumentärfilmerna rönte Carl Johan De Geer stora framgångar på 2000-talet: både roliga och allvarliga, uppriktiga och underhållande – berättade med den egna rösten, ofta om det förflutna – utan att vara nostalgiska. Med kameran som tröst, Del 2 (2004) utsågs av Cinemateket till en av 00-talets fyra svenska, bästa filmer.

Fördjupning

Samtal mellan Carl Johan De Geer och Eric Ericson

När planet går in för landning i Montreals luftrum, efter den långa flygresan över Atlanten, är känslan väldigt speciell. Dessa åkerfält, dessa floder, dessa stora containerfartyg, denna blandning av höghus och kvarblivna 100-åriga ruckel… skapar en stämning av 1980-tal. 

Flygplatsen, med sina parfymbutiker och beväpnade säkerhetsvakter, är som alla andra. Känner mig alltid lite Kafkamässigt bortkommen på sådana platser. Var är utgången? Skyltarna är lätta att missuppfatta. Lyckligtvis blir jag mött av den jag ska träffa, Carl Johan De Geer. Han är en aning försenad. 

– Du får ursäkta, säger han. Kollektivtrafiken funkar inte som i Sverige. Men nu är jag här. Följ mig till tåget. 

Vi åker först snabbtåg, sedan buss. Och promenerar en inte obetydlig bit, längs Boulevard Lasalle. Intrycken här nere på marken skiljer sig från vyerna uppifrån. Staden är kaotisk, trafiken har mer eller mindre kollapsat. Gatorna har stora hål mitt i körbanorna, bilarna studsar fram. Infrastrukturen för elektricitet och telefon tycks bestå av luftledningar som hålls uppe av stolpar. I svenska städer syns inte telefonstolpar längre. I Montreal är gatorna starkt präglade av dessa kablar som går kors och tvärs genom luften. 

Många hemlösa har bosatt sig på de större gatornas gräsbevuxna mittremsor. Här och där i form av veritabla tältläger, med sopor i illaluktande högar. De Geer säger att han deltar i en räddningsoperation, han har varit med och grundat organisationen Pour les pauvres. 

– Det är enda felet med det här landet, man tar inte hand om tiggarna, så som sker i Sverige, säger han. Men det håller på att bli en ändring. Själv lagar jag stora rotfruktsgrytor och delar ut mat varje måndag. Men det är inte lätt, jag har ständig mailkontakt med min dotter Nina som är utbildad socionom. Hur gör man när människor svälter, men inte kan behålla maten för att de missbrukat alkohol och narkotika? När de ser ut som skelett? Nej, nu ska jag berätta annat. Den här gatan fyller mig med nostalgi. Boulevard Lasalle. Lasalle hette min pappas bil när jag var liten. Det var den kanadensiska versionen av Cadillac. Men det stavades LaSalle, så jag tycker att den här gatan är felstavad. Men ändå. Bilen hade en stor och vräkig kofångare fram, på den brukade pappa sitta när han och mamma var på picknick. 

– Kofångare? frågar jag. Och det är inte lätt för mig att dyka in i ett mellanrum i De Geers ordflöde. För det finns inga mellanrum, han är dominant när han kommit i gång. 

– Ursäkta mig, Eric. Jag glömde att ni ungdomar bara har sett bilar av i dag. Förr hade bilarna en grej framtill, och en där bak, som skulle skydda mot mindre krockar. Så kallade kofångare. Nåväl, picknick på 30-talet. Pappa satt på kofångaren. Mamma fick ha den hopfällbara stolen. Barnsköterskan, som hade hand om mig, fick inte delta, hon fick hålla sig – och mig – på avstånd. Men… nu är vi strax framme. Rue Centrale. Ska bara… 

De Geer köper Le journal de Montreal i en liten tidningskiosk. Han växlar några ord med tidningsförsäljaren. Jag lägger märke till olikheterna i deras franska dialakter, och kommer med ett lite påpekande. 

– Ja, du har rätt. Min franska är från min barndom i Belgien, jag talar som en nioåring i Bryssel 1947. Och här – ja, visst låter den kul, dialekten. Jag lär mig den sakta. Jag är född i den här stan, den 13 juli 1938. På Centre hospitalier de St. Mary, som ligger kvar på samma adress, inte så långt härifrån. De nyförlösta mödrarna upplystes på den tiden, här i Kanada, om den optimala dieten för de små, efter amningsperioden. Skrapat kött. 

– Menar du rått kött? frågar jag. 

– Ja, det menar jag. Och det har förblivit min favorit, om jag får välja. Le tartare. 

– Kött, mumlar jag och försöker låta negativ. Jag vet inte om han uppfattar detta, men nu byter han ämne och trasslar in sig i ett snårigt resonemang om hur general Charles de Gaulle, under ett statsbesök i Montreal, från en balkong ropade Vive le Québec libre, och därmed uppmuntrade de fransktalande separatisterna i Kanada. Jag kan inte säga ett enda ord under De Geers monolog, ännu mindre ställa en fråga. 

Äntligen! Han leder mig och min rullväska genom en grind som öppnas med fjärrkontroll. Sen åker vi hiss sju våningar. Hissen leder direkt till hans ateljé, en obeskrivligt rörig plats. Fotokopior, egendomliga modellbyggen, Märklin-tåg, verktyg, färger, dukar och penslar… allt blandat med hembakta bröd och vitlökskorvar. 

Nu följer matlagning, jag sätts i arbete med att hacka lök, frun och tillika kollegan Marianne Lindberg De Geer anländer liksom ett gäng fransktalande vänner, bohemtyper tillhörande min egen 70-talistiska generation. Måltiden blir ett livligt evenemang, jag kommer att tänka på forna tiders litterära och konstnärliga salonger. En kvinna reser sig och läser högt från ett manuskript. Hon har ett dramatiskt utspel. Jag förstår ingenting av språket men de andra gästerna är förtjusta. Därefter reser sig en annan författare, sedan utför ett par individer en performance gränsande till mimföreställning i Marcel Marceaus anda. Värdparet hämtar då och då nya maträtter från köket. 

Det dröjer innan jag får tillfälle att göra den intervju som jag rest hit för att göra. Först två dygn senare är vi på ett lugnt kafé, De Geer och jag. Vi har druckit vårt kaffe, det råder tystnad, jag hämtar andan. Slänger fram frågan: 

– Varför? Flytta till Kanada? Du hade ju ett starkt nätverk inom det svenska kulturlivet? 

– Tja, svarar De Geer utan betänketid. Det finns, här i Kanada, ett kulturbidrag för hemvändare. Jag kunde varit medborgare i Brittiska Samväldet om jag hade valt det när jag var ung, eftersom jag är född här. Nu ska jag bli det, retroaktivt liksom. 

– Nej, nej, säger jag. Det tror jag inte på, det är för svagt som argument. 

– Eric. Du är min förläggare och dessutom min vän. Och du har rest långt. Det jag ska säga är inte lätt att formulera. Det är därför det sitter så hårt inne, som du har märkt. Vi måste ha mera kaffe. 

Pausen blir irriterande. De Geer psyke tycks försvinna i ett töcken. Han har bleknat. Jag är rädd att han ska svimma, jag vet att han har dåligt balanssinne. När han snyter sig i en pappersservett, med ett ljudligt trumpetande, ser jag att han blöder näsblod. Ett tema i hans konst, på 90-talet. Men ändå oroande. Kaffekvarnarna för oväsen, ångan fräser ur den stora espressomaskinen bakom oss. Till slut säger han: 

– Det finns något som har förföljt mig ända sen min barndom, och ständigt blivit värre. En känsla. Att vara duktig! Jag har varit duktig som barn, och fortsatt med det under hela mitt konstnärsliv. Duktig! Vad är det för bra med det? Känns som ett misslyckande. Jag vill gråta! Vara duktig! Fy fan. 

Detta är inte ögonblicket att bryta sig in i hans monolog (och kanske gråter han verkligen). Han fortsätter …

Ledtrådar om mönsterrapport

Under förarbetet med utställningen berättar Carl Johan De Geer om konsten med mönsterrapporter. Filmad och klippt av Lina Josefina Lindqvist.

Audioguide

Hör konstnären berätta om ett urval av verken i utställningen Ledrådar. Lyssna genom att trycka på länken under respektive bild.

Klipp 1: Vägvalet, arbetsglädje eller dystopi?
Klipp 2: Påskön
Klipp 15: Farfars lunch
Klipp 18: Tage Erlander, Sverige år 2020 och återbruk
Klipp 19: Den stora missuppfattningen
Klipp 20: Mänsklighetens botten

Utställningfolder

Här kan du ladda ner foldern för utställningen med bland annat en text av Eric Ericson och en kort biografi ur boken Jakten mot nollpunkten.

Utställningsfolder (PDF)


Relaterat

Färgfabriken visade 2010 utställningen Inte utan orsak med Carl Johan De Geer och Marianne Lindberg De Geer på Färgfabriken Norr i Östersund.