Intervju med Jens Evaldsson om verket "Axis Mundi And The Stomach Without End“

Under våren 2020 inleddes projektet Lyssna, en utställning men också en gemensam läroprocess mellan ungdomar, konstnärer och forskare om hur vi emotionellt upplever och kommunicerar klimatförändringarna. Projektet är ett samarbete mellan Färgfabriken, Virserums konsthall och Skellefteå konsthall. För konstnären Jens Evaldsson började idén till hans verk i mötet med ungdomarna. Under samtalen och föreläsningarna satt han och tecknade, genom teckningarna skapades nyckelord som i sin tur utvecklades till mer konceptuella delar av verket i samverkan med f.d. arkitekturprofessorn Peter Lang. Detta samarbete ledde till den 3D-animerade filmen “Axis Mundi And The Stomach Without End“ där berättarrösten är Peter Langs. Utgångspunkten för filmen var klimatförändringar och framtidsscenarier, filmens berättelser om hur kedjereaktioner och hur saker påverkar varandra leder tankarna till människans agerande. Som både skapat, men har potential att förhindra, klimatförändringarna.


Vill du börja med att berätta lite om hur du gått tillväga för att göra filmen och varför du valt 3D-animation?
Jag är gammal 3D-animatör från början och den 3D animerade filmen är gjord med en teknik som heter “cartoon shading” där stilen blir lik en svartvit teckning med outlines. Jag tecknar mycket och detta är i princip som att göra rörliga teckningar vilket jag tyckte var spännande. Utgångspunkten till filmen var klimatförändringar och det ledde mig till scenarier. Till klimatförändringarna kopplas alltid framtidsscenarier och scenario betyder nästan samma sak som kedjereaktioner. Utifrån kedjereaktioner kom jag fram till Rube Goldberg-maskiner. Rube Goldberg var en serietecknare som verkade på 50-talet i USA. Han gjorde väldigt komplicerade teckningar av maskiner, det kunde vara en papegoja som flyger upp på en cigarr som ramlar ned på ett hjul som börjar rulla och så vidare. Han har själv skrivit “To accomplish with complex means which seemingly could be done simply”. Genom att göra saker överdrivet komplicerade som skulle ha kunnat gjorts enkelt. Jag tänker att 3D-animation passar ganska bra till det eftersom det är en överkomplicerad metod att göra film på.

Hur har samarbetet med Peter Lang sett ut i din konstnärliga process?
När jag hade skrivit stödorden skickade jag dem till Peter Lang och han skickade tillbaka tankar, och så svarade jag. Vi hade som en brevväxling med teorier. Ett exempel på teman var de vi fick från Gilles Deleuze upp, en filosof som skrivit om “bodies without organs” och Peter förklarade att det kan ha att göra med potentialiteter. Varje föremål, eller människa, har en massa olika egenskaper och begränsningar i vad den/det kan göra; jag kan gå omkring, jag kan äta mat, samla på saker eller göra en teckning. Det finns en massa potentialiteter och vissa av dem är nästan omöjliga, men inte helt, och de potentialiteterna skulle man kunna likna vid fria flöden av energi som inte ännu öppnats upp. I alla kroppar finns de här flödena, eller potentiella händelserna, som kanske aldrig blir någonting eller så blir de det i framtiden. När man gjort ett av valen har man inte längre lika många möjligheter eftersom man gått ned i en av korridorerna som var ett av de framtida scenarierna.


Väldigt mycket i filmen handlar om händelsekedjor och tankekedjor som är aktiva, vill du berätta lite mer om det?
Det går att koppla till både Deleuze och Goldberg-maskinerna igen. Men det vi ser är hur en sak påverkar en annan, som påverkar en tredje. Det kan kopplas till klimatförändringarna, att vi kanske omedvetet har skapat en massa maskiner som vi tror är bra och förenklar våra liv, men som snart komplicerar våra liv helt fruktansvärt mycket. Man kan tänka på maskiner som olika system, det skulle kunna liknas vid ett hus, en stad eller en fabrik. De har olika system och olika funktioner och vi tyckte att det kunde vara en bra liknelse för klimatförändringarna och den typen av scenarier vi har framför oss.  

Känner du att händelsekedjor också varit viktiga i den samforskande processen mellan ungdomar, forskare och konstnärer när ni möttes?
Ja det liknar ju det konstnärliga sättet att jobba, för mig i alla fall, att en sak leder till en annan. När man ska försöka komma fram till ett konstverk är det ofta ingen rak linje, jag jobbar ju inte med ett fast material utan är idébaserad. Vilket betyder att idén är i centrum och sen får jag se vilket material som passar idén bäst.

Hur tänker du att fabeln ‘Kroppen som övergav magen’ går att koppla till klimatförändringarna?
Det var Peter Lang som bidrog med den kinesiska fabeln och det är ju en berättelse om en stor förening. Jag tycker att den är fin och tydlig. Fabeln handlar om kroppen och hur dess olika organ kan prata och behöver samarbeta för att överleva. Magen kan inte riktigt kan förklara men den skriker efter mat, men de andra organen vill inte jobba mer åt magen vilket slutar illa för alla. Det leder ju tanken till hur vi måste jobba tillsammans för att kunna lindra effekterna av klimatförändringarna men också hur vårt sätt att jobba tillsammans, som skiljer sig från alla andra djur, har orsakat klimatförändringarna. Jag tror ju att klimatförändringarna också är möjliga att lösa, inte utan katastrofer, men jag tror att det är möjligt att vända detta om vi samarbetar. Det finns många tankar som går att koppla till fabeln; att vi måste samarbeta med organismer som är mindre än oss, att vi kanske inte hör eller lyssnar så mycket förrän det är försent och tankar om hur vi konsumerar. Magen blir som en symbol för människans omättlighet att få mer och mer fast vi redan har. Den är ju också något slags centrumpunkt och i filmen har vi symboliserat magen med en spiral. Som när dominobrickorna faller i en spiral i början, då kan man tänka sig en navel i mitten och ett tarmsystem inne i magen och hur denna viktiga del av en kropp styr eller föder alla andra delar.

Har du funderat på vilka tankar du vill att filmen ska väcka hos en betraktare?
Jag tycker att det är viktigt för ett konstverk som detta att hålla en öppning mot oändligheten. Jag tycker också att det är viktigt att sätta ned en del nyckelkoncept som jag själv tänkt ut eller förberett för publiken så att det blir någonting att bjuda på. Det kan bli ett tråkigt konstverk om man berättar precis hur andra skall tänka runt det. Jag har försökt skapa en balans mellan dessa faktorer.. En tanke är till exempel hur vår framfart påverkar oss själva, och hur man skulle kunna byta omättlighet mot måttlighet. Eller om det finns något som att vara nöjd? Kanske att börja tänka på scenarier och åtgärder för varje scenarie. Att inspirera till samarbete och dialog med andra varelser, de som är mindre, gulligare och tystare än oss själva, men även mellan oss människor.



I filmens sista sekvens när berättarrösten tystnad, är det två figurer som står och en som kommer upp ur en sjö, skulle du vilja utveckla den scenen lite?
Filmen pendlar lite, ibland är den väldigt litterär med ett isberg som flyter. Då faller alla de potentiella associationerna man kan få till filmen, och någon kanske tänker att det bara handlar om hur isarna smälter, men till exempel den sista scenen du nämner är mest nöjd med tror jag. Den är helt omärkt, det finns inget ljud till den. Jag tycker det är spännande med filmer, bilder eller animationer som är som drömmar i det att de kan vara väldigt tydliga men man förstår ändå nästan inte någonting. Och jag vet att det är något med den sekvensen, jag känner det och jag vet att det handlar om något ganska tydligt och kanske viktigt, men jag vet inte vad det är.

                  

_______________________

Axis Mundi and the Stomach Without End
Jens Evaldsson
3D-animerad film, 6 min

Filmen bygger på fascinationen för scenarier, kedjereaktioner och tankekedjor och illustrerar fragmentariska berättelser om den moderna människans omättlighet.

Genom projektets samforskande möten med ungdomar och forskare föddes tankar om scenarier och händelsekedjor, som vidareutvecklats till konceptuella fragment som legat till grund för filmen.

Konstnär (Idé och animation): Jens Evaldsson
Forskare (Konceptutveckling och berättarröst): Peter Lang

_______________________

Jens Evaldsson (f. 1975) är konstnär med lång erfarenhet av samarbetsprojekt. Han har deltagit i utställningar runt om i världen med verk som ofta handlar om människans beteende och sociala interaktioner. Jens arbetssätt är varierat och brett, ofta inom vad som kallas DIY (Do It Yourself) och makerkulturen.

_______________________

Projektet Lyssna är ett samarbete mellan konsthallen Färgfabriken, Virserums konsthall och Skellefteå konsthall. En grupp bestående av unga, konstnärer och forskare aktiveras på respektive plats. Varje konsthall visar en utställning med nyproducerade verk och erbjuder publika program som tagits fram i samarbete med ungdomarna. Projektet möjliggörs genom stöd från Svenska Posktodstiftelsen (#projektförförändring).


 

Fortsätt läs mer
  1451 Träffar

Intervju med Sophie Vucoviç om filmen "Untitled Abisko"

Unttitled Abisko, film still. Sophie Vuković. Foto Milja Rossi.
Stillbild ur filmen Untitled Abisko av Sophie Vuković, 2020.

 
 

Under våren 2020 deltog Sophie Vuković en gemensam läroprocess tillsamman med en grupp ungdomar, konstnärer och forskare i projektet Lyssna, där vi undersöker hur vi emotionellt upplever och kommunicerar klimatförändringar. Med utgångspunkt i dessa diskussioner skapade Sophie filmen "Untitled Abisko", en spekulativ klimatfiktion som väver ihop en kärlekshistoria med de sorgeprocesser som uppstår när landskap förändras på grund av klimatförändringar.

I Abiskos unika fjällandskap visar sig de omfattande konsekvenserna snabbare än på många andra platser. Medan den globala medeltemperaturen det senaste århundradet har stigit med en grad, har Abiskos stigit med två. Kan vi omfatta konsekvenserna? Naturens skönhet och de drömska, suggestiva bilderna filmade på 16 mm-film står i stark kontrast till den dystopiska berättelsen, som en hälsning från en av våra möjliga framtider.

Hur föddes idén till filmen?
Genom funderingar kring klimatsorg. Vilket känns diffust och abstrakt. Jag började då fundera på mer greppbara typer av sorg, någonstans landade det i sorg och saknad efter en person som inte längre finns. Det utvecklades sedan till en kärlekshistoria som är central i filmen. Jag närmade mig större känslor kring klimatförändring och klimatsorg genom en kärlekshistoria. Jag tittade också mycket på science fiction-filmer under en tid, till exempel har Waterworld och Interstellar varit lite av en inspirationskälla.

Varför åkte du till just Abisko?
Jag valde Abisko för att det är en plats i Sverige där man tydligt kan se vissa förändringar som orsakats av klimatuppvärmningen. I Abisko är förändringarna påtagliga, det har redan börjat förändra landskapet. Jag var intresserad av vad som hände med ett landskap och en plats när den förändras så att den inte går att känna igen på samma sätt längre, vilket delvis har börjat subtilt i Abisko. Det kändes också intressant i och med bilden av Abisko som ett ikoniskt landskap som fotograferats otroligt mycket. Platsen har blivit bärande och representativ för bilden av Sverige och vår natur, vårt friluftsliv och vårt Norrland. Det är en konfliktladdad fråga också som kompliceras av Sveriges koloniala historia - vad representerar Abisko, av vilka och för vilka?

Jag hade inte riktigt en relation till platsen innan, jag hade inte rest i den delen av Sverige. Jag försöker vara ödmjuk inför vad jag tror och vad jag inte vet om den delen av Sverige. Det finns så många bilder av vad det är och föreställningar om vad det ska representera. Men det är en annan sak att åka upp dit och prata med människor på plats.

 

Sophie Vuković med filmaren Milja Rossi.

Vem är forskaren i filmen?
Han är en forskare på “Climate Impact Research Centre”. Jag hade sett ett reportage som han hade varit med i och tyckte han var så bra på att kommunicera, så då kontaktade jag honom med idén att iscensätta ett dokumentärt reportage där kärleksparet åkte till Abisko och där han berättar om klimatförändringarna.

Vad tog du med dig ur "den samforskande processen" i Lyssna-projektet in i din konstnärliga process?
För mig var det intressant att tänka på hur människor försöker bearbeta och hantera stora fenomen som kan kännas långt bort. Den samforskande processen bjöd in till att göra det. Vi fick höra olika personer prata om hur vi ska smälta det faktum att vi lever i ett akut klimathot och om hur vi förenar det med vår vardag.

Varför valde du att filma delvis med analog 16mm-film?
Det iscensatta dokumentära reportaget i filmen är berättarens minne av den här kärleksrelationen, som filmas på 16mm film och det enda kvarstående dokumentationen av att deras relation existerade. Det är också det enda som finns kvar som dokumenterar landskapet Abisko. Det blir då som en artefakt och som ett minne. 16mm filmmaterialets textur tycker jag även lånar sig effektivt till gestaltning av minnen, det känns nostalgiskt, som det förflutna, även fast det är inspelat 2020. Jag tycker att det fungerar som en tidsmarkör i förhållande till resten av filmen som utspelar sig i framtiden.

Jag gillade även tanken av att vi är så hyperdigitala idag, men att vi ändå inte har bättre sätt att förvara film än analogt. Delar av filmen utspelar sig i en framtid efter en naturkatastrof där vatten har förstört väldigt mycket. Det mest hållbara sättet att förvara bilder är fortfarande filmnegativ och inte på digitala hårddiskar som vi främst gör idag. Det finns något roligt i den tanken, att vi i framtiden kanske kommer gå tillbaka till ett mer analogt sätt att leva.

Vad vill du att man tar med sig från din film?
Det är upp till var och en att bestämma, men jag tänker att den här filmen är som en blinkning till andra dystopier i litteratur och film. Som de har gjort för mig hoppas jag att den här filmen skapar rum för oss att bearbeta känslor om vår framtid.

Kanske att det är en film om hur man lever med det som blir kvar.

_________________

Untitled Abisko
En film av Sophie Vuković
20:00 min. 16 mm, HD

Manus, regi, klippning: Sophie Vuković
Foto: Milja Rossi
Ljuddesign: Theodora Flygt
Röst: Linnea Claesson
Medverkande: Keith Larson, Raila Rossi, Susanna Österberg, Julian Österberg

_________________

Sophie Vuković (f.1988) är konstnär och filmskapare. Hon långfilmsdebuterade 2017 med filmen Shapeshifters som fick stor uppmärksamhet.

_________________

Projektet Lyssna är ett samarbete mellan konsthallen Färgfabriken, Virserums konsthall och Skellefteå konsthall. En grupp bestående av unga, konstnärer och forskare aktiveras på respektive plats. Varje konsthall visar en utställning med nyproducerade verk och erbjuder publika program som tagits fram i samarbete med ungdomarna. Projektet möjliggörs genom stöd från Svenska Posktodstiftelsen (#projektförförändring).

Fortsätt läs mer
  1160 Träffar