New Urban Topologies

Cultural exchange trough Art and Urbanism

Platsen är politisk.

– Från Minsk till Alexandria. Erfarenheter från Färgfabrikens internationella satsning New Urban Topologies.

Av Rebecka Gordan, redaktör.

nut skopje1

”Hur får man idén att separera en stad från havet med en motorväg? Kan någon förklara det för mig?” Arkitekturprofessorn Salah Hareedy har rest sig ur publiken på Svenska institutet i Alexandria. Rösten skälver av sansad ilska. Han berättar att makthavarna varken frågade dem som experter eller vanligt folk innan beslutet togs om att den gamla strandpromenaden skulle bli sexfilig motorväg. Istället förstörde man stränderna och rev badhytterna. Att bygga en motorväg är att uppmuntra bilar att åka snabbare, inte folk att promenera ner till havet, säger han.

Färgfabriken har sedan hösten 2010 arrangerat seminarier, stadsvandringar och workshops i ett flertal städer i Östeuropa, Mellanöstern och på Balkan inom ramen för det internationella demokratiprojektet New Urban Topologies, NUT. Svenska arkitekter, stadsplanerare och konstnärer har mött sina kollegor i Chisinau, Minsk, Alexandria, Amman och Skopje, som i sin tur även träffat studenter och makthavare i de egna hemstäderna – många gånger för första gången. Även deltagare från Beirut, Istanbul, Mostar och Kairo har varit med. I New Urban Topologies har människor med olika bakgrund, yrke och grader av inflytande samlats för en helhetssyn på staden – dess identitet, historia och framtidspotential. En öppen start har övergått i intensiva diskussioner där ett antal teman utkristalliserat sig efter hand. För oss som varit med i projektet från början står det idag klart att det finns vissa ämnen som står lika högt på agendan i alla städer, vare sig vi promenerar på Prospekt Nezavisimosti i Minsk, längs Cornishen i Alexandria eller över Fjällgatan i Stockholm.

Kulturarvet är viktigt, den saken är klar. En stads identitet är dess fundament och respekten för dess många historier nödvändig för att invånarna ska känna sig stolta. Transparens och dialog är två andra aspekter som diskuterats. Möten över professionsgränserna och medborgarnas delaktighet och insyn i planprocesserna behövs för utformandet av inkluderande, spännande och välmående städer. Att New Urban Topologies fört samman olika aktörer i och mellan städerna är också projektets viktigaste och mest uppskattade egenskap. Ett annat tydligt tema har varit det offentliga rummet. Att det finns gemensamma ytor för social interaktion, kultur och politiska möten är avgörande för det demokratiska öppna samhället. I vissa städer existerar platserna men inte möjligheten – som i Minsk där det visserligen finns gott om parker och trottoarer, men där ett dussintal personer som samlas drar till sig säkerhetspolisens uppmärksamhet. Resultatet är ödsliga torg och undvikande blickar i en stad som pressas allt hårdare i Lukasjenkos skruvstäd. I andra städer är de förut förbjudna demonstrationerna en verklighet idag. Samtidigt är det nu smärtsamt uppenbart för dem som verkar i dagens Alexandria att det finns för få torg, parker och kulturcenter som är öppna för alla.

alexandria25

Efter att Salah Hareedy satt sig följde flera igenkännande kommentarer från publiken där i Svenska institutets guldblå sal. Vare sig vi bor i Amman, Stockholm eller Alexandria delar vi frustrationen över de styrandes ofta bristfälliga dialog med civilsamhället, avsaknaden av gemensamma stadsrum och bilvägarnas dominans över gågator, spårvagnsspår och cykelbanor. Utanför de stora fönstren väsnades taxibilarna på den breda Cornishen den där oktoberdagen 2011. När staden ritades upp av Alexander den stores arkitekter var det vagnar och människor som skulle ta sig fram längs den krökta strandpromenaden. Hur kan en stad med ett sådant historiskt arv klara dagens krav på framkomlighet och transport? Ett tema i den efterföljande workshopen handlade också om stadens infrastruktur. Och just den aspekten – urban infrastruktur i form av allt från kollektivtrafik till vattentillgång och utbildning – har varit ett starkt närvarande tema i alla städer vi besökt.

Alexandria är en kuststad med Medelhavet i norr och sjön Mariout belägen strax söderut. De två vattenmassorna har gjort att staden växt på längden, vilket i sin tur skapat ett trafikflöde i öst-västlig riktning – så går spårvagnarna, så går de stora bilvägarna. Otillräckligt byggande från offentligt håll har tvingat många invånare att själva bygga sina bostäder eller betala privata aktörer som uppför hus utan tillstånd från staden. De här informella bostadsområdena har framförallt tagit form i stadens södra del, medan de bättre bemedlade stadsborna har flyttat norrut, närmare havet. ”Alexandria var en kosmopolitisk stad, men den har förändrats. Jag undrar om det som då var mångfald har förvandlats till ett farligt segregationsproblem”. Arkitekturstudenten Mirhan Damir tystnade. Vi hade kommit in på stadens tvångsförflyttningar över en kopp mintte på en bakgata i centrala Alexandria. Hon konstaterade att planerarna aldrig frågar de som bor i de informella bostadsområdena hur de vill bo och leva. Och att det nödvändigt måste bli ändring på det. Samtidigt underströk hon att det egyptiska samhället har blivit bättre sedan revolutionen våren 2011. Nu känner människor att de själva äger gatorna och torgen, att de har rätt att vistas där.

Ja, visst lever vi i förändringens tid. Runt om i världen spirar demokratirörelser. I vissa länder möter de brutalt motstånd, i andra har de fått nytt rum att utvecklas. Platsen för dessa händelser är allt som oftast staden. Och i dessa politiska cykloner ställs frågor om miljö, kultur, demokrati, transpararens och deltagande på sin spets. Flera gånger under New Urban Topologies-projektets gång har de svenska arkitekterna och planerarna som deltagit kommit till slutsatsen att den nöjdhet som finns i Stockholm har lett till passivitet. Varken beslutsfattare, tjänstemän eller invånare tycks kunna föreställa sig vinsten med att vända vissa saker på ända. I Alexandria däremot har stadsbyggnadskontoret inget val. Det behövs rejäla nytag.

Inget Tahrirtorg direkt
Samtidigt som Alexandria arbetar på sin kommande infrastrukturplan bygger en annan stad i Melllanöstern ut sitt vägnät. Jordaniens huvudstad Amman kallas ofta regionens modernaste, med Wadi Abdoun Bridge som framtidssymbol. Den s-formade vajerbron leder idag en av stadens många motorvägar över dess branta kullar. Men även om biltrafiken flyter bättre än förr är segregationen fortfarande påtaglig. Till Ammans rika stadsdel Abdoun går inte stadens lokalbussar, och några cykelbanor eller spårvagnar finns inte än. De boende måste helt enkelt ha bil eller åka taxi. Angränsande distriktet Jabal Amman är desto äldre och har dessutom blivit mer välmående under senare tid. Att dess nya populära gågata Rainbow Street är omdiskuterad ger en bild av Ammans stadsbyggnadsdebatt. Vissa menar att staden behöver fler gågator och publika rum, andra hävdar att upprustningen bidrar till gentrifiering där forna invånare har tvingats flytta. Under workshopen i maj 2012 var också problematiken som kommer med att det offentliga rummet kommersialiseras ett ämne som diskuterades. I stadens många nya gallerior har det blivit allt vanligare att ungdomar inte släpps in. Överhuvud taget menade de jordanska deltagarna att det saknas gågator, trottoarer, parker och kulturinstitutioner i deras stad. De offentligt byggda bostadsområdena för låginkomsttagare har dessutom placerats långt utanför centrum, vilket bidragit till Ammans ekonomiska segregation.

amman11

Amman må ha få publika torg, men på plazan i skuggan framför den stora Kung Hussein-moskén språkar de äldre männen rofyllt medan yngre Ammanbor hastar förbi fruktstånd, gula taxibilar och sandfärgade hus. Det är just från det här torget upp till stadshuset som demonstrationen går varje fredag, med krav på demokrati och reform. Platsen framför moskén är liten, inget Tahrirtorg direkt. Jordanien har ännu inte svepts med i proteststormen på samma sätt som sina grannar. Men att torget finns där som forum för det civila samtalet är helt klart viktigt. ”Bara när invånarna involveras kan förändringsprocessen bli hållbar”, menade gruppen som fokuserade på det offentliga rummet. För att skapa en öppen diskussion mellan de styrande och civilsamhället behövs det dessutom starka frivilligorganisationer, som också kan ställa krav på makthavare och informera invånarna om deras rättigheter, ansåg de. Att få till uppriktiga fungerande samtal är en utmaning för såväl Stockholms som Ammans stadsbyggnadskontor. Och det var tydligt att tjänstemännen i Amman var medvetna om frågan, inte minst sedan den arabiska vårens vindar dragit genom regionen. Under den avslutande presentationen konstaterade de inbjudna representanterna från såväl Ammans regionplanekontor som det inflytelserika jordanska kungahuset, representerat av prinsessan Dana Firas, att folkets deltagande i landets urbana utveckligen är viktig.

skopje04

En stor del av den jordanska befolkningen är född utomlands. Hit har palestinier, irakier, libaneser och nu senast syrier kommit under årtionden, många gånger med begränsade rättigheter och möjlighet att komma till tals i det nya landet. Ett halvår före New Urban Topologies i Amman hade Färgfabriken besökt Skopje i Makedonien, en huvudstad som även den ofta beskrivs som en etniskt delad med makedonier, albaner, serber och romer. I Amman finns några av världens största palestinska flyktingläger, i Skopjes utkant ligger Europas sannolikt största romska stadsdel. Deltagarna i workshopen i Skopje diskuterade också stadens många identiteter och kom fram till att de sällan ingår i det vokabulär som används för att berätta om staden. Om något är det segregation, inte det mångkulturella i positiv bemärkelse, som framhävs. Många uttryckte sin oro för att politikerna nu försöker skapa en enhetlig men påklistrad identitet, en ambition som under senare år tagit sig uttryck i en mängd historiserande statyer och påkostade museer och myndighetsbyggnader som placerats i stadens centrum. Skopjeborna pekade på att det därför är viktigt att det nu satsas på bevarande och utvärdering det befintliga kulturarvet, både den byggda miljön men också de mer osynliga minnesplatser som vittnar om samtidshistoriens skeenden.

Ett hårdnat klimat
Att stadens fysiska struktur är politisk var särskilt tydligt under besöket i Vitrysslands huvudstad i oktober 2010. Ett presidentval stod för dörren och i den kyliga luften sprakade en hoppfullhet. På Minsks huvudgata Prospekt Nezavisimosti samlades människor för att demonstrera och olika politiska partier hade ställt upp med banderoller och tält på dess breda trottoar. I basker och svart skinnjacka antydde den statligt anställde restaureringsarkitekten Vladislav Ruta att Färgfabrikens initiativ faktiskt var tecken på att något var på gång. ”Kommer ni med idéer är det möjligt att skaka om båten”, sade han och log snett mot mig där i utställningsrummet hos Y Gallery, vår samarbetspartner på plats. Med sin lilla dotter på armen förklarade urbandesignern Yana Golubeva att Minsks största problem är att staden fortsätter att bygga samma sorts storskaliga bostadsområden som man gjort sedan Sovjettiden. Idag bor 1,5 miljoner människor, alltså två tredjedelar av befolkningen, i den här typen av distrikt. Behovet av en arkitektur i mänskligare skala, offentliga rum med lokala marknader, kulturcentrum och politiska möteslokaler samt stadsbyggnadsprocesser där de boende tillåts agera och påverka är därför akut, menade hon.

minsk8

Även de som deltog i workshopen om infrastruktur fokuserade på att många Minskbor lever isolerade i sovstäder. Gruppen föreslog ett höghastighetståg in till centrum och nya parkeringsplatser där bilburna pendlare skulle kunna byta till cykel eller tunnelbana den sista biten in till stan. “Men vi behöver fler cykelvägar”, sade arkitektstudenten Elena Doroshkevich tittade ut över den blanka floden Svisloch där vi stannat till för att sträcka på benen under dagens exkursion. ”Bygger vi vägar får vi fler bilar, bygger vi bra cykelbanor börjar människor att cykla, så enkelt är det”, konstaterade hon torrt. Under seminariet i Minsk bekräftade planchefen Aliaksandr Akentieu hennes oro. Han berättade att staden sett en ökning av personbilar med fem till sju procent per år. ”Det är därför vi nu diskuterar möjligheterna att bygga enorma parkeringsplatser, förutom utvecklingen av vår transportinfrastruktur i allmänhet”. På frågan om vad staden gör för cyklisterna svarade han att man byggt en cykelbana på 26 kilometer längs Svisloch. ”Medborgarna i Minsk röstade för detta transportsätt. Vi kommer att göra vårt bästa för att få in cykelbanor i alla rekreationsområden”, försäkrade han. Bara veckor efter att Färgfabriken lämnat Minsk slogs de spirande demokratiförväntningarna sönder när flera oppositionsledare fängslades och utsattes för våld från regimen. Idag, snart två år senare, har den för demokratirörelsen viktiga ambassadören och vår dåvarande värd Stefan Eriksson tvingas lämna landet. Klimatet har hårdnat avsevärt.

chisinau09

Liksom Minsk bär Moldaviens huvudstad fortfarande på arvet från Sovjet. Men i Chisinau, dit vi reste 2010, är utvecklingen en annan. Här märks nyliberalismens intåg i form av privata investerare som sneglar mot Dubai i arkitektonisk ambition, men också enträgna aktivistgrupper som arbetar för att göra allmänheten uppmärksam på olika kritiska tillstånd i staden – från förfallna historiska byggnader och försummade grönområden till att en mängd felparkerade bilar tagit över många av de torg som ändå finns. En vacker oktoberdag inledde curatorn Vladimir Us, grundare av Oberliht Young Artists Association Moldova, vår rundtur i Chisinau ståendes på avsatsen till Flat Space – en av organisationens inlägg i debatten om det offentliga rummet i form av en liten kulturscen på ett biltätt torg. När vi träffades igen för ett gemensamt uppsamlingsmöte i Stockholm ett år senare frågade jag honom vad han tyckte New Urban Topologies gett. Han svarade att det förstås är svårt att komma fram till lösningar på tre dagar, men att besöket ändå gav de lokala deltagarna nya insikter och anledning att kartlägga sin hemstad: ”Vi började fundera kring hur området kring stadshuset skulle kunna bli en mer offentlig plats, och i höstas gick vi vidare med den frågan tillsammans med Arkitekturskolan i Stockholm. Det visar att processen inte är över”.

Nya ögon på Stockholm
Vi huttrar på en glashal gata i Gamla Enskede. Stadsbyggnadsdirektören Tahani Abou Emera tittar sig bekymrat omkring. Här är inte bara isigt, utan också ödsligt folktomt, långt ifrån det stadsliv som präglar hennes hemstad Alexandria. Bussturen hade gått från Fjällgatan på Södermalm och skulle vidare till Hammarby Sjöstad via Årsta och Bredäng. Väl tillbaka på Färgfabrikens vita takvåning delade New Urban Topologies-deltagarna med sig av sina synpunkter på Sveriges huvudstad. Hög standard och byggnader i vackra färger som fogats in fint i naturen var några av de positiva omdömena. Grönområdena är en självklar del av staden och lätta att ta sig till, lekplatserna är många och gatorna avslutas ofta med offentliga platser med offentlig konst, vilket ger en inkluderande känsla. Människor ser trygga och glada ut, de promenerar och cyklar mycket och tycks uppskatta den öppna stadsbilden Mälaren ger. ”Allt är praktiskt som Ikea”, apropå den välfungerande kollektivtrafiken. ”Planeringsprocessen verkar effektiv samtidigt som den fokuserar på civilsamhällets deltagande”, var en annan kommentar.

sthlm01

Men de utländska gästerna såg också en mängd allvarliga brister i Stockholm. I vissa bostadsområden saknas det en mänsklig skala, och vägsystemet verkar överdimensionerat på sina håll. Besökarna undrade varför de uppskattade vattenytorna inte används som en del av det publika rummet – vilket skulle vara möjligt med mer båttrafik, bättre kajer och fler bryggor. Att kulturen paketeras som underhållning sågs som en oroande tendens, liksom att stockholmarna verkar stressade och ständigt på språng. Flera påpekade att staden inte ger utrymme för människor att skapa sina egna spontana platser och projekt, vilket ansågs viktigt för känslan av tillhörighet. ”Även om Stockholm ger sken av att erbjuda en hel del är allt i själva verket detsamma”, sade en deltagare och förtydligade att allt verkar vara stöpt enligt en viss mall vilket gör att staden varken känns livfull eller blandad, trots att människor med många olika bakgrunder bor här. Det finns helt enkelt tydliga tendenser till gentrifiering, likriktning och kommersialisering konstaterade gruppen. Slutdiagnosen för Stockholm: överreglerad, kontrollerad och isolerande. Är det här den bild vi vill att besökare ska få? Och långt viktigare – är det här staden vi drömmer om att leva i? Klart är att delade erfarenheter och nya ögon på hemvana trakter är omtumlande. Huruvida insikterna bör leda till förändring är för oss alla att fundera över. Även Stockholms framtid är politisk.


Rebecka Gordan är journalist och redaktör på tidningen Arkitekten. Hon är en av våra medarbetare i NUT-projektet och redaktör för publikationerna New Urban Topologies: The Chisinau and Minsk experience och Alexandria – City of Layers. Texten "Platsen är politisk. Från Minsk till Alexandria" publicerades först i katalogen för utställningen Stockholm on the Move, Färgfabriken 2012.