Jan Liljeqvist


– curerad av Jan Håfström. En rik presentation av ett okänt konstnärskap. 

janliljeqvist 1
Jan Håfström har under senare tid ägnat sig åt ett djupt studium av den enorma kvarlåtenskap av målningar och teckningar som konstnären Jan Liljeqvist lämnade efter sig. Jan Liljeqvist dog 2003 och i utställningen på Färgfabriken möter Janne Janne i en rik presentation av ett konstnärskap som få kände till under konstnärens livstid. Detta lyfter nu Jan Håfström och Färgfabriken fram i både utställning och katalog.

Utdrag ur Jan Håfströms anteckningar om Jan Liljeqvist 

Att se i mörker

När jag första gången såg bilder av Jan Liljeqvist var det ljuset i dem som fick mig att stanna upp. Ett bländande överexponerat ljus som frätte bort ting och ansikten. Han ställde ut teckningar på ett litet galleri på Söder i Stockholm, det var i januari 1997. En bild på utställningen föreställde en telefonkiosk. En ensam person, utan ansikte, indragen i ett livsavgörande samtal. Jag såg telefonkiosken som ett slags biktstol. En klaustrofobisk cell dit någon sökt sin tillflykt. Den hade samma alarmerande dubbelhet som ljuset i bilderna : lockande men livsfarlig. En kort anmälan som jag skrev i Dagens Nyheter fick rubriken ”En svart och vit värld” (14/1). Sex år senare, 2003, läste jag dödsrunan över Jan Liljeqvist i samma tidning. Han hade avlidit av en hjärtinfarkt efter en vandring i fjällen den sommaren, 70 år gammal. Jag kände igen hans ansikte. Jag hade ofta sett honom på stan genom åren men vi hade aldrig växlat ett ord. Jag antar att vi levde i skilda världar. Ändå är jag inte helt oförberedd när det kommer ett brev från den döde målarens broder. Hans Liljeqvist meddelar att han samlat Jans konstnärliga kvarlåtenskap i ett lager utanför Stockholm och undrar om jag är intresserad. Vi träffas och han kör mig dit. Travar av tavlor, från golv till tak, ett helt liv. Hans Liljeqvist har lagt ner många timmar på att fotografera och strukturera det väldiga materialet. Han har ordnat målningarna i olika motivkretsar. ”Hus”, ”Holmar”, ”Bilar”, ”Träd”, ”Öar”, ”Bensinmackar” etc. Ett slags ”partitur” som ger mig en första aning om Jan Liljeqvists sätt att arbeta. Mitt första besök i lagret måste ha varit någon gång på vårvintern 2004. Det hade hunnit skymma när vi åter är på väg in mot stan. Vi sitter tysta i bilen och förorterna glider förbi. Vad skall nu hända? Måleriet jag blickat in i bär på en mörk erfarenhet men färgen har en nästan självförbrännande lyskraft. Vem var han? Vad är en människa?

Ladda gärna ner hela Jan Håfströms text, Att se i mörker, om Jan Liljeqvist nedan.

 



 
10 jun 2006 – 20 aug 2006